Lulas hungerprogram ”Fome zero”

RIO DE JANEIRO/NORAD

Gruset virvlar upp på den torra fotbollsplanen. Det är måndag morgon i den lilla staden Guaribas och regeringshelikoptern har precis landat. Runt om planen står förväntansfulla invånare uppklädda i sina söndagskläder. I dag ska de första magnetkorten som ingår i det brasilianska hungerprogrammet ”Noll hunger” delas ut.

Jordilina Correia Matias tränger sig fram genom folkmassan. Hennes grannar står längst fram och skyddar sig med paraply och handdukar från det virvlande dammet. Det är första gången i deras liv som någon medlem ur Brasiliens regering sätter sin fot i deras stad och det är första gången de får se en helikopter i verkligheten.

– Vad vacker den är, säger Jordilinas tioåriga dotter Rosalina och tittar på när politikerna kliver ut ur helikoptern.

Folkmassan sluter upp kring politikerföljet och vandrar mot torget. En provisorisk scen har byggts av två lastbilar och ministe[1]grn José Graziano går upp på det ena lastbilsflaket. Han rättar till mikrofonen och förklarar varför Guaribas i det torra och fattiga nordöstra Brasilien valts ut som pilotstad i den landsomfattande handlingsplanen ”Noll hunger”. Sedan ber han de femhundra familjerna som ingår i programmet att bilda ett led.

Den 54-åriga ensamstående mamman Jordilina hamnar i mitten av kön. Hon har hittills försökt försörja sina elva barn på mindre än tio kronor om dagen. Nu ska det bli lättare. När hon kommer fram till lastbilarna signerar hon dokumentet med pekfingret. Med den andra handen tar hon emot magnetkortet.

– Varje månad kommer Jordilina och de andra femhundra utvalda familjerna i Guaribas att få 50 reais, cirka 125 kronor, insatt på sitt kort av den brasilianska staten för att köpa baslivsmedel. Inom fem månader ska programmet utökas och innefatta alla de 1 010 kommuner som kvalificerat sig för att ingå i ”Noll hunger” i Brasilien.

– Jag har aldrig ägt ett platskort förr. Det känns jättespännande, säger Jordilina och springer i väg till lanthandeln med en av sina döttrar.

Det är första gången i Brasiliens historia som landet på allvar gör någonting åt det faktum att 52 miljoner av landets 170 miljoner lever i akut fattigdom. Ingen tidigare regering har ens velat erkänna att nästan en tredjedel av befolkningen i världens elfte största ekonomi går omkring och svälter. Det nonchalanta hanterandet har gett Brasilien tredje platsen på listan över länder med störst inkomstskillnader i världen. Endast i diamantlandet Sierra Leone och i den Centralafrikanska Republiken är klyftan mellan fattiga och rika större.

För den förre detta svarvaren Luiz Inácio Lula da Silva har däremot den sociala klyftan i Brasilien alltid varit närvarande. Han är själv född i det torra och svältdrabbade nordöstra Brasilien och levde på mandiokmjöl tills han som sjuåring emigrerade med sin mamma och sina sju syskon till megametropolen São Paulo. Där utbildade han sig till svarvare och blev sedermera fackförbundsledare för metallarbetarna i São Paulo.

När han 1980 bildade Partido dos Trabalhadores, Arbetarpartiet, började han sin politiska karriär som nådde sin höjdpunkt den 26 oktober förra året. Luiz Inácio Lula da Silva blev vald till president i världens femte största land med 61,3 procent av befolkningen bakom sig. När han dagen efter sin valseger höll sitt tal var budskapet tydligt.

– Om jag inom min mandatperiod lyckas göra så att alla brasilianare kan få i sig tre mål mat om dagen är min livs mission fullföljd.

Som ett bevis på att han menade allvar lät Lula införa en ny ministerpost i den brasilianska regeringen, en hungerminister. Akademikern José Graziano, som forskat i ämnet, utnämndes och några månader senare presenterade den nya regeringen det omfattande “programmet ”Fome Zero”, ”Noll hunger”. Som pilotstad valdes den lilla staden Guaribas i den bortglömda delstaten Piauí, i Brasiliens inland.

– Det kommer att bli en lång väg att vandra. Vårt program ska kombineras av nya idéer, snabba nödinsatser och strukturella förändringar. Det är viktigt att vi både delar ut fisk och lär ut hur man fiskar, sa presidenten vid premiären för programmet i februari i år.

I det nationella hungerprogrammet ingår också en alfabetiseringskampanj, en inspektion som ska se över husen på landsbygden och ett studiestöd som ska gå ut till varje familj som låter sina barn gå i skolan. Budgeten för hungerkampanjen är hög och pengarna kommer Lula bland annat att ta från de överdrivet höga pensionerna som landets militärer och statstjänstemän åtnjuter.

I de flesta fall tjänar en pensionerad statstjänsteman eller en militär dubbelt så mycket som när han eller hon var aktiv. I vissa fall kan de tjäna upp till tio gånger mer. Den nya arbetarpartiregeringen vill nu skära i dessa förmåner och har lagt fram ett reformförslag som kommer att ge en besparing av pensionerna på 4,2 miljarder kronor redan nästa år. Ungefär vad budgeten för ”Noll hunger” ligger på.

Lula har givetvis kritiserats hårt för att tafsa på statstjänstemännens pensioner. Men den före detta fackförbundsledaren har inte gett vika. Vid ett möte med landets största arbetsgivare i presidentpalatsen Planalto i huvudstaden Brasília fortsatte han i stället sin kamp mot hungern och bad det privata näringslivet om stöd.

– Det är ett och ett halvt Argentina som går omkring och hungrar framför våra ögon. Vi kan inte bara gå omkring och låtsas som om att det inte gäller ossg.

Brasiliens offensiv mot den omfattande fattigdomen i landet har börjat.

HENRIK JÖNSSON

2003