1
maj
2003

Djungelns lag – Patentkriget i Amazonas

MANAUS/LÄKEMEDELSVÄRLDEN

I Brasilien pågår en intensiv kamp om kontrollen över lovande substanser från traditionella medicinalväxter. Båse privatpersoner och multinationella företag vill ta patent på det som kan bli framtidens läkemedel. En statlig satsning försöker behålla kontrollen inom landet.

Han ställer sig framför den blekta kartan över Amazonas och pekar.

– Här tog vi en belgare förra månaden. Han hade färska blad från en värdefull planta i packningen. Och där borta i Capitarí fann vi ett helt läger med vetenskaplig utrustning. Lämnat i all hast. Och på flygplatsen här fick vi i veckan fast en holländsk forskare. Han försökte smuggla ut DNA-prover från tre tidigare okända aparter.

José Leland Barroso säger det på ett nästan avtrubbat sätt. Han är van att stå och rapportera om vad det är som egentligen händer i regnskogens inre. I tio år har han arbetat som den brasilianska miljömyndigheten IBAMAs utsände i Amazonas och hela tiden sett hur antalet försök att föra ut värdefulla växter och djur ökat.

– Många av forskarna tar sig in på vanligt turistvisum. Sedan anlitar de lokala guider som vet var medicinalväxterna finns. Det är hopplöst. Vi har inlett ett program som riktar sig till lokalbefolkningen. Försökt få dem att inse att de säljer ut sitt eget levebröd. Men det är snabba pengar som gäller. Även för indianer.

Vi sitter på IBAMAs huvudkontor i djungelstaden Manaus. Det är fredag förmiddag och platschefen José Leland lyckas le mellan de skakande uppgifterna han lämnar. Hans sekreterare har avbrutit oss ett par gånger. En gång för att berätta att högsta chefen i Brasília ringt och en gång för att meddela att planet med tjänstemännen från miljödepartementet är försenat.

Överst på hans skrivbord ligger det senaste fallet med den holländske forskaren Marc van Roosmalen. Han anhölls direkt på flygplatsen i Manaus och blev satt i fängelse. Senare i veckan släpptes han mot borgen men står fortfarande anklagad för ”biopirataria”, det vill säga, för att ha försökt föra ut värdefullt biologiskt material i form av blod och DNA-prover från tre tidigare okända arter av vildapor.

José skakar på huvudet. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till. Anmälningarna bara ökar och ökar. Förra året dömdes arton personer till fängelse för ”biopirataria” av delstatsdomstolen i Manaus. De flesta var utländska medborgare och kom från Tyskland, USA och Belgien. Rädslan är stor att någon ska lyckas, eller har lyckats, föra ut något som kommer visa sig bli värdefullt i framtiden.

Men egentligen är det inte de enskilda smugglingsförsöken som är den största faran för att Amazonas rikedom ska falla i någon annans händer. Det allvarliga hotet kommer från de multinationella läkemedelsbolagen. Det är också därför jag tagit mig till Manaus. Jag vill veta vad det var som egentligen hände när den schweiziska läkemedelskoncernen Novartis blev utslängd från Amazonas för snart två år sedan.

José lutar sig tillbaka i stolen och slår ut med armarna.

– Ja, vad ska jag säga. Det var nära ögat. Det gäller bara att se till att det inte händer igen. Men regeringen agerade snabbt och resolut. Jag tror de fattat nu att Amazonas är värdefullt. Att det gäller att skydda den. Jag menar, hade inte presidenten gått in så bestämt och förklarat avtalet ogiltigt hade Amazonas varit i någon annans ägo nu.

För tjugo år sedan lyckades det amerikanska läkemedelsbolaget Merck köpa upp tjugofem procent av regnskogen i Costa Rica. Det kostade bolaget några miljoner dollar och den lilla centralamerikanska republiken rättigheterna till sin flora i all framtid. Affären sände en chockvåg över världen. Om Costa Ricas regering kunde sälja ut sin regnskog fanns det många andra regeringar som också skulle kunna göra det.

I Brasilien har det sedan dess florerat ett antal rykten om att landets regering varit villig att släppa de nationella rättigheterna till Amazonas i utbyte mot sin enorma utlandsskuld. Det har inte inträffat. Inte heller har någon korrumperad delstatsguvernör lyckas sälja ut delar av regnskogen, vilket rykten också gjort gällande.

Oron inom den brasilianska forskarvärlden har ändå varit stor. Forskarna har krävt att regeringen gör något för att säkerställa den unika biologiska mångfalden i Amazonas och ser till att den kommer landet till del. Men inte förrän i slutet av förra seklet fick de gehör. Den sittande presidenten Fernando Henrique Cardoso från det socialdemokratiska mittenpartiet PSDB bestämde sig – ett nytt statligt forskningscenter skulle byggas i Amazonas.

Den 18 mars 1999 undertecknade han och den dåvarande miljöministern José Sarney Filho det avtal som ger den nybildade organisationen befogenhet att exploatera de hundratals medicinalväxter som gömmer sig i regnskogens inre. Institutionen döptes till Bioamazônia och det nya forskningscentret skulle uppföras i Manaus. Det uttalade målet för Bioamazônia var att lyckas kommersialisera den hittills outnyttjade skattkammaren av medicinalväxter och få ut patenterade produkter på världsmarknaden.

Som generaldirektör utsågs Wanderley Messias da Costa från São Paulo. Han började sitt uppdrag med att söka upp olika samarbetspartners.

Först knöt han till sig de federala universiteten i landet. Sedan fick han med sig ett flertal av de statliga forskningsanläggningar. Även en del mindre forskningscenter infogades i Bioamazônia. Men det räckte inte. Det behövdes mer pengar och mer kunskap om hur läkemedelsmarknaden fungerar. Wanderley vill hitta en medfinansiär i det privata näringslivet. Ett företag i läkemedelsbranschen.

När den schweiziska läkemedelskoncernen Novartis fick höra förslaget nappade de direkt. Novartis har redan ett brasilianskt dotterbolag med säte i mångmiljonstaden São Paulo och kunde gå med i projektet med omedelbar verkan. Den verkställande direktören Otto Kneubühler erbjöd fyra miljoner dollar för att Novartis Biociencias S.A under tre års tid skulle få rättigheten att bedriva forskning i Amazonas. I utbyte skulle Bioamazônia få värdefull tekniköverföring och utbildning av personal.

Wanderley accepterade.

När de två träffades i slutet av maj 2000 och skrev under avtalet visste varken miljödepartementet eller regeringen något om innehållet.

– Det läckte först ut i media. Vi hade ingen aning om vad som hänt. Sedan fattade vi, berättar Benjamin Gilbert, chefsforskare vid den statliga forskningsanläggningen Fiocruz i Rio de Janeiro.

– Det var som att släcka ljuset. Slå av strömmen och gå hem. Här hade vi kämpat i decennier för att behålla de nationella rättigheterna. Och så säljs de ut på en eftermiddag. Ofattbart.

I kontraktet stod det bland annat att Novartis hade rätten att samla in, isolera och identifiera upp till tiotusen mikroorganismer i form av bakterier och svampar. Läkemedelsbolaget hade också rätt till att utvinna extrakt från dessa. En av de mest kontroversiella överenskommelserna i avtalet var att Novartis även fick möjligheten att utföra kromatografiska analyser av medicinalväxter. Det vill säga, att urskilja de olika ämnena i medicinalväxterna för att kunna upptäcka de värdefulla aktiva substanserna som kan bota sjukdomar.

När avtalet kommer till presidentens kännedom förstodd han direkt vad kontraktet innebar. Han kallade till sig kongressen och lyckades genom en grundlag som skyddar nationella intressen att ogiltigförklara överenskommelsen. Samtidigt bad han miljödepartementet att genast arbeta fram ett nytt lagförslag som skyddar Amazonas bättre.

Den brittiska forskaren Benjamin Gilbert, som varit den brasilianska bioforskningen trogen sedan sextiotalet, kopplades in.

– Mitt forskarteam hade haft det på känn länge att något sådant här skulle kunna inträffa. Flera gånger har vi skickat upp olika lagförslag till kongressen men aldrig fått genom något. Nu trädde lagen i kraft på mindre en månad, säger han och ler.

Enligt Benjamin Gilbert var Novartis-avtalet en av de mest klantiga överenskommelser som han någonsin sett mellan ett statligt forskningscenter och ett privat läkemedelsbolag. Vi sitter i hans trånga forskningsrum på Fiocruz i Rio de Janeiro när han läser upp en klausul som han minns väl för mig.

– ”Om oenighet uppstår mellan Bioamazônia och Novartis, nedan kallat bolaget, i något av projekten, har bolaget vetorätt”.

– Fattar du? Avtalet var vattentätt. Novartis hade kunnat scanna genom alla medicinalväxterna, leta upp de mest aktiva substanserna och sedan ta patent på dem. Brasilien hade stått där med det fysiska ägandet av Amazonas. Men med det egentliga värdet någon helt annanstans.

Två veckor efter avslöjandet bad den brasilianska regeringen Novartis att lämna Amazonas med omedelbar verkan.

I fem timmar har jag flugit från Rio de Janeiro. Ett tag kändes det som om planet kommit vilse. Den enorma gröna mattan som bredde ut sig nedanför fönstret kändes oändlig. Inte förrän jag såg den gulbruna floden göra ett abrupt avbrott i vegetationen förstod jag att vi kommit rätt. Till Amazonas huvudstad Manaus i hjärtat av djungeln.

Luftfuktigheten slog till direkt och lade sig som en blöt yllefilt över mig. Nu sitter jag med rutorna nedvevade i en taxi och ska träffa doktor Adrian Martin Pohlit, en av de ledande forskarna på INPA, det nationella forskningsinstitutet för Amazonas som uppfördes i Amazonas under de gyllene åren i Brasilien på femtiotalet. Det är Pohlit som ska försöka få igång projektet med Bioamazônia igen. Han har valts in i ledningsgruppen som garant för att det som hände inte ska kunna hända igen.

Adrian Pohlits forskningstudio är en fristående byggnad med veranda och myggnät. Den påminner om en bungalow och är omgiven av olika testodlingar. I snart sju år har han varit chef för avdelningen för naturprodukter och styrt forskningen kring medicinalväxter i Amazonas.

– Egentligen har vi allt klart. Vi vet vilka plantor som går att använda. Det som behövs nu är det sista steget. Testa produkterna. Hur funkar de, vilka biverkningar kan uppkomma, går de att använda i kombination med andra. Det var där Bioamazônia skulle komma in och ta vid. Men så lätt var det tydligen inte, säger han och ler uppgivet.

Adrian Pohlit kommer från USA och är utbildad vid Berkeley University. Han valde att doktorera i São Paulo på grund av sin fascination för Amazonas och bor sedan nio år tillbaka i Manaus. Lika länge har han kämpat för ett modernt forskningscenter och blev därför djupt besviken när Bioamazônia-projektet stötte på patrull redan i inledningsskedet.

– Det hela var så oerhört klantigt skött. Jag stödjer Wanderleys idé med att ha samarbetspartners från det privata näringslivet. Det behövs. Eller rättare sagt, det är nödvändigt. Novartis hade varit perfekta. Men det gäller att skriva ordentliga kontrakt. Speciellt när det gäller multinationella läkemedelsbolag, säger han och inleder en rundvandring i lokalerna.

Det syns att forskningscentret har femtio år på nacken. Större delen av utrustningen är förbisprungen av ny teknik sedan decennier. Ett par moderna labmaskiner har skänkts från Europa annars är det mest äldre inhemsk utrustning som används.

– Det är resurserna som är vårt största problem. Just nu håller vi på med ett intressant projekt med en växtfamilj som har så många aktiva substanser och positiva egenskaper att de skulle kunna användas inom cancerforskningen. Men det tar år att testa ut den.

Vad Adrian Pohlit jobbar för är att projektet Bioamazônia åter ska få luft under vingarna och lyckas knyta till sig något företag i läkemedelsbranschen.

– Vi kommer ingenstans som det är nu. Titta på den här vakuummaskinen. Den fick vi från Tyskland för tio år sedan. Redan då var den uttjänad. Hos oss är den fortfarande vår viktigaste ägodel. Det är i den vi kan scanna genom växterna och utföra de kromatografiska analyserna. Men vi skulle behöva fjorton sådana. Moderna, säger han och tittar mig in i ögonen.

– Ärligt talat är jag för att man kontaktar Novartis igen. Vi behöver ett samarbete. Det går inte att göra som regeringen gjort, bannlysa dem. I så fall får regeringen skjuta till pengarna. Men det gör de inte. Det enda de erbjudit är själva byggnaden till Bioamazônia. Och den står snart klar. Men en tom byggnad hjälper oss inte.

Desperationen syns i hans ögon.

– Ge Novartis möjligheten att ta patent på någon process. Annars kommer vi aldrig att komma någonstans. Ser de inte en chans att tjäna pengar går de aldrig med. Så är det. För oss gäller det bara att hitta en påläst advokat som ser till att vi inte blir lurade igen.

I en annan del av det väldiga naturområdet som utgör INPA sitter den peruanske botanikern Juan Revilla. Han är den främsta experten på medicinalväxter i Amazonas och har i decennier åkt runt bland indianstammarna i regnskogen för att samla in kunskap. Materialet har han samlat i två stora publikationer som tillsammans kallas ”Amazonas bibel” av de brasilianska biologerna.

När jag knackar på hans dörr sitter han i ett samtal med en trädforskare.

– Jag känner inte igen den direkt på din beskrivning. Kom hit och lämna in några blad så ska jag se om jag kan identifiera den, säger han och lägge rpå luren.

En av Revillas mest lyckade gärningar inom forskningen är att ha analyserat barken till det kraftiga trädet Pau d´Arco. Det indianska namnet för barken är wourali, eller curare, och används vid fiske av Huaorani-stammen i den peruanska delen av Amazonas. De maler sönder den tjocka barken, strör den över floden och väntar. Efter en stund flyter fisken upp till ytan.

– Först fattade vi inte hur det gick till. Om det var gift så borde den som åt fisken också bli förgiftad. Men så var det inte. Först när vi började forska kring den förstod vi att barken innehöll ett ämne som påverkade andningsmuskulaturen. Den förlamade gälarna tillfälligt.

Idag är barkens egenskaper på nervsystemet väl dokumenterade. I modern medicin går preparatet under namnet turbocurarin och används vid kirurgi för att få de fina musklerna att slappna av. Ämnet ingår också i behandlingen av en rad muskelsjukdomar. Det är fler sådana upptäckter som Juan Revilla vill nå ut med.

– Det tropiska klimatet är tufft för träd och växter här. Det är därför de utrustats med ett ordentligt försvarssystem. De behöver skydda sig från angrepp av parasiter och bakterier för att överleva. Om vi får resurser till att forska kring de aktiva substanserna i dessa växter är det mycket möjligt att vi inom kort kan presentera fler ämnen som kan bota sjukdomar hos människan.

Juan Revilla lutar sig fram över sitt skrivbord och fortsätter.

– Ta Adrians forskning, till exempel. Kanske finns svaret på cancergåtan i de växterna han jobbar med nu.

Fátima Bigí är föreståndarinnan för Bioamazônia. Det är hon som fick ta över det kontroversiella bygget av forskningscentret när hennes chef begärde time-out efter avslöjandet av Novartis-avtalet. Det är bara några veckor kvar till invigningen och lastbilarna går i skytteltrafik till bygget. Det mesta står klart. Den pampiga entrén med siluetter i blått glas av olika växter och djur, ur den biologiska mångfalden i Amazonas, är färdig. Likaså de olika fristående forskarstationerna som hänger som satelliter runtom huvudbyggnaden.

– Vi har lagt ner mycket arbete på att få det modernt. Det ska vara ett avtryck i 2000-talet, säger Fátima Bigí och leder in mig till en av de sexton forskarbostäderna som ingår i bygget.

– Restriktionerna i den nya lagen är mycket stränga. Inget biologisk material får föras utanför Amazonasregionen. Om något absolut ska vidare, till exempel till universitetet i Frankfurt, så måste en kopia av varje komponent lämnas i deposition här. Vår idé är att de utländska forskarna ska komma hit i stället och sitta här med sina projekt. Därför har vi utrustat varje rum med kök, toalett och bredbandsuppkoppling.

Fátima Bigí säger det med stolthet i rösten. Bioamazônia ska bli Latinamerikas modernaste forskningscenter. Regeringen har satsat sju miljoner dollar på byggnaden som innehåller tjugosex olika laboratorier utspridda på tolvhundra kvadratmeter. Inte en chans att någon annan ska lyckas exploatera Amazonas före den brasilianska staten.

– När hela denna Novartis-historien blossade upp blev folk väldigt rädda. De trodde vi hade sålt ut Amazonas. Att vi gett bort patentmöjligheten till någon annan. Riktigt så allvarligt var det inte. Men det räckte till för att få folk att minnas vad som hänt förr.

Vad föreståndarinnan för Bioamazônia tänker på är vad som hände i Manaus under gummiboomen. Den vita saften från Seringueira-trädet hade slagit genom på världsmarknaden och blev tack vare vulkaniseringsprocessen en viktig ingrediens i industrialiseringen av Europa. När det luftfyllda däcket uppfanns i USA några år senare fanns det ingen gräns för den rikedom som sköljde över Manaus.

Gummibaronerna sände sin smutstvätt till Paris, lät uppföra ett ståtligt operahus efter europeiskt modell och gav Manaus gatubelysning som andra

stad i Brasilien. Kring sekelskiftet 1900 stod gummit för åttio procent av landets exportinkomster och Brasilien hade totalt världsherravälde på gummi. Sedan kom engelsmannen Henry Wickham till Amazonas.

På uppdrag av Kew Gardens utanför London lyckades han smuggla ut frön till gummiträdet på en oceanångare från Amazonas. När de värdefulla fröna anlände till Liverpools hamn, nedpackade i torkade bananblad, hämtades de direkt för iltransport till den kungliga botaniska trädgårdens växthus. Tio år senare tappas det första gummitträdet i den brittiska kolonin på Ceylon. Gummiboomen i Brasilien var punkterad.

I England adlades Henry Wickham för sin gärning åt den brittiska gummiindustrin av kung George den femte. I Brasilien blev han känd som Amazonas bödel och gav ordet ”biopirataria” ett ansikte.

– Minnet lever fortfarande kvar hos många. Manaus förföll på bara några år. Operahuset stängdes och gatubelysningen slocknade. Nu är det kanske så att vi har något nytt värdefullt på gång och då gäller det att vara försiktig, säger Fátima Bigí och vandrar vidare i de tomma lokalerna.

När vi går över en av de täckta gångbroarna som förbinder de olika forskarstationerna vänder hon sig om.

– Jag är inte främmande för att kontakta Novartis igen. Men jag tycker inte det är rätt tid nu. Jag tror det är bättre att vi börjar med att knyta till oss de stora kosmetikaföretagen. De har redan visat intresse och det går snabbare att få ut olika ansikts- och hudkrämer på marknaden. När det rullar har vi kapital till att gå in i en diskussion igen med något av de stora läkemedelsbolagen. Och då ska vi ha duktiga advokater vid vår sida. Som kan patentfrågor.

När solen sänker sig över regnskogen säger jag adjö till Fátima Bigí och åker ut mot flygplatsen. Vid säkerhetskontrollen möts jag av IBAMAs män. Eftersom jag är västerlänning kollas mitt bagage extra noga. Jag blir först lite irriterad. Sedan säger en av de anställda på flygplatsen.

– Ta det lugnt. Vi gör bara sitt jobb och ser till att djungelns lag upprätthålls.

Tre veckor senare invigs Bioamazônia och den avgående presidenten Fernando Henrique Cardoso förklarar forskningscentret som Brasiliens hopp i 2000-talet.

HENRIK JÖNSSON

2003-05-01

Kommentera