1
mar
2003

Pojkarna från Brasilien

BELO HORIZONTE/OFFSIDE

I Brasilien är unga fotbollsspelare råvaror i en storindustri. I Sverige är samma spelare en dröm om dribblingar, sambadansande supportrar och en snabb genväg till tabelltoppen. Offside har följt Afonso, Paulinho och Bosco – och turerna omkring dem – från Belo Horizonte till trerummaren på Södra Vägen i Göteborg.

I Sete Lagoas går Paulinho Guará in i sitt gamla pojkrum. På väggen sitter affischer på »Super-Mario« Jardel och andra unga »atacantes« som gjort succé i Europa. Ovanför TV:n hänger bilden på Atléticos mästarlag från 1971 – Paulinhos pappa står på knä i främsta raden.

Paulinho tittar på fotot, vänder sig om och fäster blicken på flygbiljetten som ligger på sängen. Om några dagar ska han tillbaka till Göteborg och börja försäsongsträningen. Han tar upp biljetten och skakar på huvudet.

– Suécia?!

– Tar du Bosco i din, så tar jag Paulinho och Afonso i min.

Örgrytes klubbdirektör Mats Björklund och sportchefen Stefan Allbäck delar upp sina brassar på Landvetter.

Det är fredag kväll 17 januari 2003 och Öis-klacken har åkt ut till flygplatsen för att möta sina hjältar. En omgjord brasiliansk flagga i rött och blått är utrullad. Den gjorde supporterklubben en gång i tiden åt »Samba-Erik« Johansson efter att han vässat dribblingarna under ett år i brasilianska Bragantino. Nu har flaggan fått en annan innebörd.

Först ut från tullen är Afonso. Störst uppmärksamhet får Bosco. VÄRVNINGEN AV den defensiva mittfältaren från Atlético Mineiros A-lag har bara varit offentlig i några dagar och den västsvenska pressen tar sina första bilder på honom. När en supporter går fram och hänger en Örgrytehalsduk över Boscos axlar är bilden till förstasidan klar.

Brassetrion har landat.

Bosco går ut till Mats Björklunds svarta Volvo på parkeringen. Det är hans första resa utomlands. Han har lämnat högsommaren i Brasilien för ett fuktigt, nollgradigt Göteborg. Han drar på sig en toppluva.

– Va? Har du mössa med dig, undrar jag.

– Ja, du vet, jag har spelat en säsong med Paraná i Curitiba. Södra Brasilien. På vintern kan det gå ner mot en, två grader. Kallt som fan. Jag köpte mössan där.

Bosco sätter sig i det skinnklädda baksätet och tar upp en bunt papper som hans systers pojkvän tryckt ut från nätet. Några sidor Olof Palme. Några sidor svenska högtider (midsommar och Lucia är understrukna). En sida Ace of Base och en hög med papper om kungafamiljen.

– Stämmer det att er drottning är brasilianska? Hur kan det komma sig, frågar Bosco.

Jag berättar om München 1972 och Bosco lyssnar vaket. Det märks att det inte är en vanlig brassespelare som landat i Sverige. Bosco har avslutat grundskolan och gått alla sina år i gymnasiet. Inte vanligt för en tjugotvåårig lirare från Brasilien. Bosco har dessutom klarat det första inträdestestet till den statliga universitetsutbildningen i Brasilien. Klarar han det andra testet kommer staten att stå för hela hans framtida utbildning.

Bosco har, till skillnad från de flesta brasilianska fotbollsexporter, en tydlig framtid om inte fotbollen bär.

Mats Björklund avbryter vårt samtal.

– Du, nu kör vi snart förbi Öis-gården. Du kan väl peka ut det för honom.

Jag pekar och Bosco tittar. Han tycker att det påminner om ett industriområde och undrar vad Örgryte egentligen står för. Jag förklarar att det inte är ett industriområde som gett Allsvenskans äldsta klubb sitt namn. Namnet kommer från en av de mest välmående stadsdelarna i Göteborg, Sveriges andra största stad.

– Du kan jämföra med Fluminense i Rio, säger jag.

Bosco förstår.

Stefan Allbäck har hunnit före till Södra Vägen. Han står och pratar med Afonso och Paulinho genom tolken Federico Ahronius, en halvbrasilianare som spelar i Örgrytes juniorlag. De går upp till den nya bostaden, en ståtlig trea med trägolv och 30-tums TV. Paulinho paxar enkelrummet, han tröttnade på Afonsos dataspelande förra säsongen.

Från lägenheten är det fem minuters promenad till Ullevi. Det var där Afonso gjorde ett av sina tre hattrick förra året och sänkte storebror IFK Göteborg inför nästan 50 000 åskådare. Till slut vann Örgryte Allsvenskans Lilla Silver, nästan en hel tabell före kvalspelande IFK. Med nye Bosco, och med Paulinho och Afonso ännu bättre integrerade i laget, hoppas Örgryte i år ta det sista steget till allsvenskt guld.

De tre brassarna ställer väskorna och går ner till restaurangen på hörnet. Servitören förstår vilka gäster han har fått och sätter på den enda portugisiskspråkiga plattan huset äger; Cesaria Evora från Kap Verde. Afonso reagerar inte. Han vill höra pagode. Bosco läser menyn noga och undrar hur man uttalar o:et med de små bollarna över. Paulinho och Afonso är inte till mycket hjälp.

I Brasilien levde de tre killarna helt olika liv. De är från olika samhällsklasser och hade tidigare bara träffats på träningar och matcher med Atlético Mineiro. I Sverige är grabbarna, alla i dryga 20-årsåldern, »Öis-brassarna« som placeras i samma lägenhet och behandlas som en enhet. Men Afonso är glad över att vara tillbaka i Göteborg:

– Det är inte farligt här, det är skönt. Jag känner mig väldigt respekterad av klubben och supportrarna. Det är inte som i Brasilien där tränaren kan stå och skrika en rakt upp i ansiktet för ingenting.

För Paulinho har livet i Sverige också inneburit ett lyft. Han gjorde sex mål på 17 matcher, ett mål mer än vad Jeffrey Aubynn gjorde på hela året.

I Allsvenskan har Afonso och Paulinho glänst på ett sätt som de inte varit vana vid i Brasilien. I Atléticos Mineiros A-lag hade de båda svårt att ta plats i startelvan. Alternativet till Sverige var att lånas ut till en inhemsk klubb, kanske i en lägre division.

– Det är inte samma press här som hemma, tycker Paulinho. Det är lättare att få en plats. Jag hamnade visserligen på bänken i slutet när Jocke Karlsson kom in. Men jag känner mig ändå tryggare här än i Brasilien.

Afonos och Paulinho dricker upp sina apelsinjuicer på restaurangen och ger Bosco några tips.

– Du måste köpa en kräm mot kölden. Den smörjer du in ansiktet med. Annars blir hyn hård och konstig, säger Afonso.

– Och så måste du fixa en sådan här, säger Paulinho och tar upp en Lypsyl ur fickan. Den tar du på läpparna. Annars spricker de.

Bosco nickar förskräckt.

Ingen annan brasiliansk exportprodukt har ökat lika mycket det senaste decenniet som fotbollsspelare. När boomen slog i taket för tre år sedan uppgick de totala intäkterna från sålda fotbollsspelare till nästan samma belopp som landets kaffeexport. Sammanlagt 701 spelare såldes till utlandet år 2000. De flesta, 119 stycken, gick till Portugal där spelarna slipper språkproblem. 41 hamnade i Japan, 36 i Tyskland, 26 i Mexiko, 23 i Italien. Och så vidare.

Sverige fick en brasilianare det året: Alvaro Santos landade i Helsingborg.

När Alvaro Santos hade börjat göra succé i Allsvenskan landade 17-årige Júnior i Göteborg. Han verkade lovande och Örgryte ville behålla honom. Men Migrationsverket sa nej. De vägrade ge Júnior arbetstillstånd eftersom han var under arton år.

Provspelet hade arrangerats av Bengt-Göran Ahronius, ungdomstränare i Öis och pappa till brassetrions tolk Federico. Bengt-Göran Ahronius hade fått kontakt med Júniors klubb då familjen Ahronius bodde ett år i den brasilianska kuststaden Natal.

Några månader efter att Júnior lämnat Sverige flög Örgrytes juniortränare Jesper Norberg till Brasilien med styrelsens uppdrag att fortsätta kartlägga utbudet av brasilianska fotbollsspelare. Det var första gången Norberg besökte Brasilien, men Bengt-Göran Ahronius hade sagt att uppdraget var enkelt, »om man åker en runda på landet i någon vecka eller två så kan man lätt hitta femton, tjugo ämnen att förädla«.

Utanför nattklubben La Cucaracha i turistorten Ponta Negra mötte jag Jesper Norberg av en slump.

– Vår tanke är att hitta några spelare, ta hem dem och förädla på plats, sa han och försvann vidare i den brasilianska natten.

Ungefär samtidigt satt en brasiliansk DJ i Stockholm och matade en mås på fönsterblecket till sin etagevåning i Gamla Stan. Joaquim dos Santos hade kommit till Sverige på en basketturné 1978, mitt under militärdiktaturen i Brasilien, och blivit kvar. I Sverige spelade han elitbasket under många år med bland annat Alvik och Stockholm Capitals.

Joaquim dos Santos tittade ut genom fönstret och tänkte på sin hemstad Belo Horizonte. Han längtade tillbaka, men hans fru var fast rotad i Stockholm. Han ville komma på ett sätt att bo i både Sverige och Brasilien. Sex månader här. Sex månader där. Den brasilianska musiken som han pumpade ut på fredagarna i radioprogrammet Made in Brazil räckte inte.

Måsen flög iväg och Joaquim dos Santos bestämde sig. Han visste vad det innebar att vara proffs i ett nytt land. Han hade goda kontakter med de svenska idrottsklubbarna och, framför allt, hans pappa var en av de mest betydande personerna i Clube Atlético Mineiros styrelse, Belo Horizontes största fotbollsklubb.

Joaquim dos Santos Neto ville bli fotbollsagent, men han visste inte vilken svensk klubb han skulle kontakta. Helsingborg hade precis börjat fatta vilken kille de hittat i Alvaro Santos. De behövde säkert ingen mer, tänkte han. Dessutom kom Alvaro från FC Américas, tredjeklubben i Belo Horizonte. Dem ville Joaquim dos Santos inte beblanda sig med. Han bestämde sig för Örgryte.

– De hade en brasse där sedan länge, Valter Tomaz. En sådan sak kan hjälpa mycket. I Brasilien är Sverige mest känt för en sak, klimatet. Om någon Atlético-spelare skulle bli tveksam hade jag bara kunnat berätta att Valter bott här i fyra år. Och överlevt, säger Joaquim dos Santos i dag.

6 december 2000, några dagar efter att Jesper Norberg hade kommit hem från sin resultatlösa resa till Brasilien, fick Joaquim kontakt med Ulf Larén, ungdomsansvarig i Örgryte. Ulf Larén var intresserad och ett samarbete började ta form. Sommaren 2001 skickades ännu en 17-åring till Göteborg: Ivonaldo från FC Democrata i Sete Lagoas, samma klubb som fostrade Paulinhos pappa.

Men inte heller han fick stanna. Fifa hade ändrat i sitt regelverk och förhindrat spelare under 18 år att bli internationella proffs. Enda möjligheten var om Ivonaldos föräldrar flyttade med till Göteborg. Också Ivonaldo åkte hem utan att ha blivit förädlad.

Inför Örgrytes tredje besök i Brasilien, hösten 2001, började pusselbitarna falla på plats. Jesper Norberg hade planerat två och en halv månader i Brasilien med ambitionen att hitta en liten klubb som Örgryte kunde skriva ett längre samarbetsavtal med. Från Stockholm hade Joaquim dos Santos under tiden startat ett bolag tillsammans med sin barndomsvän Rebinho i Belo Horizonte – »J. Toia Esportes e Cultura«. J:et kommer från Joaquims smeknamn »Joca«. »Toia« är smeknamnet på hans far.

På Belo Horizontes flygplats stod Jocas kollega Rebinho och tog emot Örgrytes juniortränare. De hade bokat möten med olika småklubbar i Minas Gerais och ett möte med Atlético Mineiro. Jesper Norberg besökte samtliga. Han skrev inga avtal men fick en bild av hur klubbarna var uppbyggda. Mest intresserad blev han av Clube Minas Gerais.

– Fattar du! Han är inte klok. Clube Minas Gerais. Ett litet farmarlag i division tre! Vad skulle han med dem till? Här kommer jag och erbjuder kontakter till en av Brasiliens största klubbar. Högst rankad av det brasilianska fotbollsförbundet. Min pappas klubb. Min klubb. Så gör han på det viset, säger Joaquim dos Santos.

Men Joaquim dos Santos gav sig inte utan ville ha igenom ett avtal mellan Atlético och Örgryte. Han ville få fart på sin rörelse. Han ville ha de sex månaderna här och de sex månaderna där. Han pratade med sin pappa igen som i sin tur pratade med Atléticos styrelsedirektör Dr. Evandro de Padua Abreu. Tillsammans skrev de ett brev till Örgryte och förklarade att Atlético var villiga att låna ut spelare till Örgryte. Svaret dröjde. När det väl kom var det väldigt preciserat:

»Hej Joaquim!

Här kommer vårt svar till Atlético.

Det är väldigt viktigt att vi får hit en mycket bra spelare som går direkt in i vårt lag, bättre än Christian Hemberg, Alvaro Santos osv. Annars är det bättre vi väntar. En spelare som gör 10-15 mål i allsvenskan är det vi söker.

Jesper«

21 april 2002 landar Afonso Alves i Sverige.

När jag träffar Stefan Allbäck i Göteborg är hans son tillfälligt hemma från England. I går skulle han egentligen ha spelat mot Tottenham. Men Marcus Allbäck hamnade utanför bänken igen.

– Det är så i fotboll. Upp och ner. För oss innebär det att vi får chans att träffa vårt barnbarn lite mer. Det är kul förstås. Men det ser tufft ut för Mackan, säger farfar Stefan Allbäck och kör ut mot Högsbo industriområde.

I en lagerlänga med företagslogotypen i rött och blått över entrén har Stefan Allbäck Byggnads AB sitt kontor. Vi går en trappa upp. Det är tänt i ett av rummen, brodern Dan Allbäck jobbar över. Han driver Allbäcks Byggnadsvaror AB tillsammans med sonen Allan Allbäck i samma lokaler.

Jag vill veta hur det kändes för Stefan Allbäck den nionde juli förra sommaren. Först kopplar han inte. Sedan lyser ögonen upp.

– Det var för jävligt. Jag tror att jag har missat två matcher på fyra år, båda på grund av utlandsresor. Den här gången var jag och min fru på franska rivieran. Jag fick första rapporten i halvlek. Vad ska jag säga? Det var sagolikt. Ofattbart. Sånt man drömmer om.

Afonso Alves hade sänkt Djurgården i sin premiärmatch. Första målet kom efter nio minuter. Det andra i 38:e. Det tredje i 52:a. I 65:e minuten blev han utbytt. Paulinho spelade fram till ett av målen och låg bakom ett annat. Det är sådana värvningar sportchefer ligger och drömmer om på nätterna.

– Men vi visste innan dess om de var fågel eller fisk, om jag säger så. Sören (Börjesson, andretränare) och Erik (Hamrén, huvudtränare) hade kollat in dem. Killarna var ju här på en prövotid några veckor i april och maj. De öste in mål med B-laget. Jag tror att matchen mot Motala slutade 15-0. Paulinho gjorde sex av målen, Afonso fyra.

Nästa match var mot Åtvidaberg den 13 maj. 12-0. Paulinho gjorde sex, Afonso ett. Det behövdes inte någon mer betänketid för Stefan Allbäck och resten av Örgrytes ledning. Förste juli var brasseduon godkända för spel av Svenska Fotbollsförbundet.

Säsongen blev den bästa för Örgryte på 17 år. Afonso gjorde 13 mål på 18 matcher. Ganska exakt efter specifikationen till Joaquim dos Santos.

Nu väntar en ny säsong och Örgryte har skrivit ett treårigt samarbetsavtal med Atlético.

– Vi får låna två spelare gratis i sex månader. Det enda vi gör är att betala deras lön och uppehälle. Om vi bestämmer oss för att behålla någon betalar vi en överenskommen hyra på ett år till Atlético. Då får vi också rätten till 25 procent om spelaren säljs vidare under den tiden.

– I det långa loppet handlar det om större grejer, som att hitta gemensamma sponsorer. Alla de stora svenska företagen finns etablerade i Brasilien sedan länge. Vi ska också utbyta erfarenhet på tränarsidan och inom fysioterapi – där är brassarna väldigt långt framme. Och så blir det antagligen ett träningsläger i Belo Horizonte nästa år när deras nya anläggning står klar.

Stefan Allbäck ser mycket nöjd ut. Man kan undra vad Atlético får ut av samarbetet.

– De får ut sina spelare i Europa.

I Europa? Allsvenskan är rankad på 42:a plats.

– Ja, jag vet inte. De ser i alla fall Sverige som ett skyltfönster och hoppas att någon spelare ska mynna ut i en större affär i Europa. Det är ju inte fullt omöjligt. Kolla på Afonso.

Vet du om Atlético har samarbetsavtal med någon annan klubb i Europa?

– Det tror jag inte. Det får du fråga dem om.

Jag frågar honom om han känner till en brasiliansk DJ i Stockholm. En före detta basketspelare. Det gör han.

– Har du tänkt skriva om honom? Oj, det ser vi helst inte. Han är jobbig.

Stefan Allbäck blir fåordig. Det enda han medger är att Joaquim dos Santos var med i inledningsskedet. Sedan kopplades han bort. Örgryte ville göra en affär klubb till klubb. Inga mellanhänder.

– Jag vet att Joaquim springer omkring och är sur på mig. Jag vet också att han har ringt runt till en massa andra allsvenska klubbar och erbjudit spelare från Atlético. Men både Helsingborg och Djurgården har avböjt. De har inte velat gå in och förstöra vårt unika samarbete med Atlético. Det är bara en klubb som inte varit lika klockren, om jag säger så. Hammarby. Men det är väl min gamla antagonist från 70-talet, Billy Ohlsson, som har ett finger med i spelet. Han och jag hade många hårda duster på plan förr i tiden.

Stefan Allbäck kör mig tillbaka till stan. Han släpper av mig på Södra Vägen 55.

– Är det nummer tio? Från VM i USA?

Bosco sitter och kollar Tipslördag i sitt nya hem i Göteborg. I dag har han varit på Öis-gården och kört ett första träningspass med andretränaren Sören Börjesson. Det är halvlek mellan Nottingham och Coventry, och Martin Dahlin sitter i expertpanelen. Bosco förstår inte vad han säger men känner omedelbart igen honom:

– Kommer du ihåg semifinalen -94? Vår lilla knubbiga Romário hoppade huvudet högre än era långa backar. 1-0.

Jodå, visst minns jag. Precis som alla andra fotbollintresserade svenskar och brasilianare.

Brasilianska fotbollsspelare är stora över hela världen. Likt tibetanska munkar och franska kockar har de fått en speciell trovärdighet på grund av sin nationalitet. För svenskar är däremot brassar extra emotionellt laddade, intimt kopplade till svenska landslagets legendariska framgångar och fiaskon.

Sverige-Brasilien är den mest spelade VM-matchen genom tiderna, sju gånger har länderna ställts mot varandra. Två matcher under bronssommaren 1994, en 1-2-match 1990, en lovande 1-1-premiär 1978 som mynnade ut i ingenting. Innan dess kampen om bronset i Frankrike 1938 och slutspelet i Rio 1950. Fast det är förstås VM-finalen 1958 som de flesta minns, i alla fall i Brasilien.

VM-finalen resulterade i en nära vänskap mellan länderna och under de följande åren kom alla de fyra storklubbarna från Rio de Janeiro och spelade i Sverige. Den 8 maj 1960 var också det brasilianska landslaget tillbaka. De mötte MFF på Malmö Stadion och ingen kunde stoppa fenomenet Garrincha. 1-7 slutade matchen. I dag lever Garrinchas svenske son i Halmstad.

Bosco plockar fram en dossier som hans mor ordnat från svenska handelskammaren i São Paulo. Han tittar på långa reportage om Gunder Hägg, Tre Kronor, Björn Borg och VM-laget från 1994. Ett foto visar Henke, Kennet, Ravelli och Brolin som kramas i värmen.

– Han målvakten, Raleli? Han är lite galen, va?

Paulinho har just vaknat efter en tupplur och sjunker ner framför Nottingham-Coventry i kalsongerna. Han bläddrar igenom dagens tidningar och fastnar vid en bild på sig själv där han kysser sin förlovningsring. Paulinho förlovade sig dagen innan han checkade in på flygplatsen i Belo Horizonte.

– Vad betyder det, »Kvinnotjusare«, frågar han.

GT har skrivit en artikel om Paulinhos kärleksliv. Förra året var han tillsammans med en TV-stjärna i Belo Horizonte. Nu ska han gifta sig med en annan tjej. Paulinho brister ut i skratt.

– Va, jag, »galinha«? Kvinnotjusare. Wow! Kolla Bosco!

Bosco greppar tidningen.

– Det var som fan, Paulinho. Vad ska Giovana säga?

Dörren öppnas till det andra sovrummet. Afonso kommer ut från dataspelen. Han undrar vad de håller på med.

– Kolla här, Afonso! Det står att jag är en kvinnotjusare.

Afonso nickar kort. Tar tag i fjärrkontrollen och bläddrar mellan kanalerna.

Jag undrar vad proffslivet i Sverige betyder för de här fotbollsspelarna. Ett steg framåt i karriären? Ett udda, spännande äventyr? En straffkommendering?

I Brasilien har de alla goda meriter. Afonso har spelat i U21-landslaget, unge Bosco har nästan 50 matcher i högstadivisionen, Paulinho har ungefär samma meriter. De vet alla hur det känns när Mineirão, Atleticos hemmaarena, är fylld med 90 000 supportrar och lönen är ungefär densamma. Å andra sidan är de inte mer än lokala kvartershjältar i Belo Horizonte.

I Sverige är lönen dessutom säkrare och något högre. Afonso får motsvarande 40 000 kronor utbetalda i dollar varje månad. En hel del skickar han en hem till morsan. Paulinho och Bosco får något mindre, men de kan ändå stoppa undan. Paulinho har lovat att bekosta en ny fasad till föräldrahemmet och Boscos tanke är att köpa loss huset som hans föräldrar hyr.

Nottingham-Coventry är över, 0-0, och Afonso har satt på stereon i vardagsrummet på dånande volym. Han lyssnar på pagode, en modern avart av den klassiska samban. Texterna är fattiga men rytmen het. Han sjunger med i refrängen: »Eu sou de Minas«, »Jag kommer från Minas«.

Jag pratar med honom om Alvaro Santos. Alvaro hade en svår andra säsong i Helsingborg. Är Afonso orolig att han inte ska kunna fortsätta leverera de »10-15 mål« som Örgryte specificerade i brevet till Joaquim dos Santos.

– Nervös! Menar du allvar? Nervös? Varför skulle jag vara det? Jag kom in mitt i förra säsongen. Tog oss till Lilla Silvret. Du vet, kom inte riktigt ända fram. Det lämnade kvar en önskan att vinna den här gången. Jag är inte nervös.

– Sedan är inte jag annorlunda än andra spelare. Jag vill också spela i Barcelona eller Real Madrid. Mina chanser är större om jag är här i Europa och gör bra ifrån mig än om jag hade stannat kvar hemma.

• • •

Brasilien, en vecka senare.

Belo Horizonte är en vacker stad, landets tredje största. Den första storstaden i landet som byggdes enligt en stadsplan och den hittills enda som någorlunda lyckats tämja kåkstädernas framväxt. För att se den vackra horisonten som gett staden dess namn måste man däremot ställa sig på någon av skyskraporna.

Efter några dagar på lägenhetshotellet MK Apart i Belo Horizonte har jag blivit bekant med Flavio i receptionen. En svart gråhårig man med ett nästan överdrivet artigt uppträdande. En dag är han ivrigare än normalt, han räcker över hotellets visitkort till mig.

– Jag har kollat upp mina gudsöner. Den ene är högerytter. Den andra är defensiv mittfältare. Långa och starka båda två. Tvillingar. Sjutton år. Du kan väl kolla om det är någon som är intresserad. Jag har skrivit upp deras namn, längd, vikt och telefonnummer på baksidan av visitkortet.

Jag lovar att jag ska kolla upp saken.

Jag lämnar hotellet och letar mig fram till Atlético Mineiros huvudkontor som ligger i en av de bättre stadsdelarna i tremiljonerstaden. Det största shoppingcentret i området, Diamond Mall, ägs av Atlético och är byggt på tomten som tidigare rymde klubbens hemmaarena.

När jag kommer in i Atléticos pressrum har Alvaro Santos precis satt ifrån sig den brasilianska flaggan i Idrottens Hus i Helsingborg och invigt Davis Cup-matchen. Den brasilianska nationalhjälten Gustavo Kuerten ska spela mot Vinciguerra och jag ska möta Atléticos presschef Caio Ziller, Örgrytes kontaktperson i Atlético.

Inledningen på 2003 har varit stormig för den brasilianska klubben. När Carlos Alberto Parreira rekryterades som nygammal förbundskapten för det brasilianska landslaget i slutet av förra året stod storklubben FC Corinthians utan tränare. Atléticos tränare Geninho blev erbjuden jobbet. Och tackade ja.

– Vi hade skrivit ett långt jäkla avtal med honom och kommit överens om framtida mål. Att arbeta långsiktigt och så vidare. Så lämnar han båten dagarna före försäsongen. Och tar hela tränarstaben med sig.

Caio Ziller blir upprörd bara han tänker på det. Men nu har klubben hittat en ny tränare och dessutom är Atléticos gamla skyttekung Guilherme, som vann den brasilianska skytteligan 1999, tillbaka i laget. Trots att han inte får bättre betalt än de bästa allsvenska spelarna.

– Vi har satt ett lönetak på 125 000 kronor i månaden per spelare. Vi klarar inte längre att hålla de höga lönerna som vi hade förra säsongen, säger Caio Ziller.

De sju miljoner dollar som Atlético fick förra året av Arsenal för Gilberto Silva har alltså bara räckt till att fylla de största hålen i kassan. Ändå var Gilberto den dyraste försäljningen av en inhemsk brasiliansk spelare förra året. Han var också den enda spelarexporten från VM-laget 2002.

– Du fattar. Fotbollen är i kris. Det finns inga stora pengar längre. Varken i Brasilien eller Europa.

Är det därför ni startar samarbeten med små klubbar i Europa?

– Jo, vi har varit tvungna att tänka om. Vår idé är att försöka få iväg spelarna som inte tar plats i A-truppen. Som Afonso och de andra. Det är i och för sig inte mycket pengar. Vi fick 300 000 dollar av Örgryte för Afonso och Paulinho i ett år. Bosco är gratis i ett halvår. Vi ser det mer som ett långsiktigt samarbete. Det kan ge mer pengar senare.

En större affär i Europa?

– Ja, det är vad vi hoppas på. Vi vet att den svenska ligan är svag. Men för våra spelare är det ändå ett skyltfönster. Om vi så bara lyckas få igenom en stor affär så är det värt besväret. Vi har ett liknande samarbete med en kroatisk klubb. Rijeka. Och i sommar ska vi till Holland och prata med några klubbar där.

Varför detta sökande i Europas bakvatten?

– De brasilianska klubbarna som inte följer efter kommer att gå under. Tro mig. Det gäller att använda sitt spelarmaterial på bästa sätt. De brasilianska klubbarna producerar långt fler spelare än vad de själva behöver.

– För oss är det här en bra investering. Vi vet att vi inte kan sälja en spelare till spanska ligan direkt för 20 miljoner dollar. Det gick förr. Men det går inte längre. I de mindre ligorna kan våra spelare få nya fotbollskunskaper. De får en ny kultur. Ett nytt språk. Utvecklas de på rätt sätt, som Afonso verkar göra, kan de gå vidare till större sammanhang.

Dagen efter ringer jag Afonsos mamma, Dona Lia, och frågar om hon vill äta lunch. Det vill hon. Men hon kan inte prata så mycket, hon har precis fått nya tänder.

Med på lunchen kommer Roberto Tibúrcio. Han är Afonsos agent och tar procent av hans svenska månadslön. Tibúrcio kommer också hela tiden med nya uppgifter om spanska klubbar som är ute efter Afonso.

– Alaves var intresserade. Salamanca också. Alaves ville betala en halv miljon dollar för honom. För femtio procent av honom! Resten skulle betalas året efter. En fin affär, tyckte jag. Men Atlético sa nej. Jag fick också ett bud av en svensk klubb. De var beredda att betala två svenska miljoner för honom. Atlético sa nej den gången också. De vill inte förstöra sitt samarbete med Örgryte. Då höjde klubben till två och en halv miljon. Men det blev ändå ingen affär.

Dona Lia har svårt att hänga med i turerna när Tibúrcio kör igång. Han har 63 spelare i sitt stall. Men hon litar på honom.

– Jag har sagt till Afonso att det bara är att spela på. Inte tänka på pengar. De kommer i sinom tid.

Dona Lia är en ensamstående, stolt mamma, som gläds över sin yngste sons framgångar i utlandet. För henne har det också inneburit ett bättre liv. Nya tänder och en ny lägenhet. Fast den är inte klar än. I stället åker vi till det gamla huset i förorten Horto där Afonso växte upp.

Dona Lia går in i sin sons rum, öppnar garderoben som är märkt med en »Jag håller på Örgryte«-dekal och kommer ut med två plastkassar. En med klipp från brasilianska tidningar och en H&M-kasse med klipp från svenska tidningar.

Dona Lia väljer och vrakar bland klippen. Sedan plockar hon fram sin favorit. Artikeln om Afonso efter att han vunnit cupen i Minas Gerais som 15-åring.

– Kolla här. De låg under med två mål mot Cruzeiro. Du vet, ärkerivalen. I pausen gick Pelado fram till Afonso. Det var förresten han som upptäckte min son. Kom och hämtade honom till träningarna varje dag och så. Han kallade till sig Afonso och sa »Afonso, det går inte att ligga under mot Cruzeiro. Det går bara inte.« Afonso gick ut och gjorde fyra mål. Det var då jag förstod att han skulle bli något.

Jag har läst i Estado de Minas, Belo Horizontes största dagstidning, att ytterligare en spelare från Atlético är aktuell för Sverige. Den offensiva mittfältaren Cacá. Men han ska inte till Örgryte utan till Hammarby. Jag åker ut till Atlético Mineiros träningsanläggning för att höra om det ligger något i ryktet.

– Javisst, säger sportchefen Eder. Vi har fått en förfrågan och kan tänka oss att låna ut honom tillsammans med Gil. Vi skickar helst inte iväg någon ensam spelare.

Kan inte en sådan affär störa samarbetet med Örgryte?

– Så här är det. Örgryte och vi är redan en familj. Allt är klart. Affären med Hammarby är en bara en engångsgrej. Cacá vill ut i Europa och han är bra. Minst lika bra som Afonso.

Säkert?

– Ja, vill du att jag ska skriva under uttalandet i ditt block.

Nej, det behövs inte. Jag tror honom. Det här är trots allt mannen vars frispark mot Argentina i VM 1982 röstades fram som tittarfavorit i SVT så sent som vid förra årets VM i Japan. Ribbträffen – uppmätt till 183 kilometer i timmen – fick de brasilianska tidningarna att kalla honom Edercreute – efter de brittiska missilerna som användes under Falklandskriget samma år.

Jag frågar istället Eder om hans andra smeknamn »A Bomba de Vespasiano«?

– Jag kommer ju från byn här bakom. Vespasiano, säger Eder och pekar mot några gröna kullar bakom den enorma träningsanläggningen.

– Det var när jag var 18 år. Jag stod och spelade på skoj på en grusplan i byn. Och slog en frispark. Bollen for genom nätmaskorna och träffade en åsna bakom mål. I huvudet. Åsnan föll och landade på en annan åsna som dog. Ägaren blev skitförbannad och tog ärendet till tingsrätten. Han ville att jag skulle ersätta honom. Löjligt. Det var ju ett väldigt dumt ställe att ställa sina åsnor på.

Eder vänder blicken mot träningsplanen där A-laget har börjat sitt andra träningspass för dagen. Sex, sju TV-team bevakar som vanligt händelserna

Eder vet att Atlético Mineiro har attraktiva råvaror, även om efterfrågan har gått ner det senaste året. Den bästa kvaliteten går likt Gilberto till storlag som Arsenal. B-lagsspelare kan hamna i Sverige. Och de som knappt kallas fotbollsspelare i Brasilien kan alltid hitta någon plats på världskartan – i dag finns det brassar i nästan alla fotbollsligor i världen. Från Haiti och Bosnien till Färöarna och Indonesien.

På kvällen sätter jag mig på en uteservering och väntar på den brasilianske discjockeyn från Stockholm. Jag vet inte hur han ser ut. Bara att han ska vara tillbaka i hemstaden. Hans pappa har dött.

Joaquim dos Santos fick kasta sig på ett flyg från Arlanda i förra veckan när han fick beskedet om pappans stroke. Far och son hann aldrig ta farväl av varandra. I förrgår var begravningen. Trehundra personer kom till mässan i katedralen och tidningarna hyllade den 84-årige Toia för hans insatser för idrottslivet i Belo Horizonte. På Atlético Mineiros hemsida skrev presschefen Caio Ziller att »vi kommer att minnas Toia som en av de mest betydande personerna bakom skapandet av Atléticos storhet«.

Joaquim dos Santos hittar mig, jag beklagar sorgen och frågar hur hans kontakter med Örgryte ser ut i dag.

– Kontakt? Vi har ingen kontakt. De bröt med mig i september förra året. Drog själva till Belo Horizonte och baktalade mig. De är körda, säger han.

Körda?

– Fattar du inte? Eles me fuderam, porra. De knullade mig, för fan. Det var jag som fixade alla kontakterna. Översatte alla breven. Valde ut spelarna. Satt hemma hos Afonsos mamma och övertalade henne att släppa i väg sin son. Sedan när det visade sig att spelarna var så bra som jag sagt bröt Örgryte med mig och ville göra »klubb till klubb«.

Joaquim dos Santos hade glatt sig åt början på ett nytt liv. Hans sex månader här, hans sex månader där. Nu blev det inget. I stället belastar en massa kostnader för resor och telefonräkningar hans nystartade bolag.

– Mats Björklund är bra. Han vet hur det gått till och har sagt att han ska gottgöra. Stefan Allbäck däremot. Han är en man med två ansikten. Han visste inte ens att São Paulo var Sveriges tredje största industristad. Kan du tro det? Nu vill han skriva ett sponsorkontrakt med de svenska företagen här i Brasilien.

– Och Jesper vill jag bara inte nämna. Han är en filho da puta, mentiroso, babaca…

– Vi betalade för fan allt för honom när han kom hit i november 2001. Hotell, bil, chaufför, bensin. Rebinhos syrra gav honom privatlektioner i portugisiska. Vi öppnade dörrarna och såg till att tidningarna skrev. Allt för att få projektet i hamn. Så tar han hela idén och gör till sin.

Joaquim dos Santos pratar hellre om Hammarby och Cacá.

– Där har vi en riktig klubb. Med struktur och pengar. Dem ska jag jobba med nu. Det ska bli sambafotboll i Bajen. Jag har snackat med Cacá och han är jättesugen. Du vet, hans bror spelar i Borussia Dortmund. Det kommer att bli bra som fan.

Men sabbar inte det för Örgryte?

– Hallå! Vem har sabbat för vem? De tog min dröm. Nu är det pay-back-time.

Samma kväll får jag kontakt med Jesper Norberg i Sverige.

– Joaquim går omkring och är förbannad på mig för att han tror att jag har tjänat en massa pengar på detta. Vilket är nonsens. Sedan tycker han att jag har tagit åt mig äran av värvningarna. Det har jag inte alls gjort. I alla, eller i alla fall nästan alla, intervjuer jag gett har jag nämnt hans namn och berättat att det var han som stod för kontakterna. Att han var viktig i inledningsskedet. Om sen inte tidningarna väljer att skriva det, är det inget jag kan göra något åt.

– Det enda jag ångrar är att jag överhuvudtaget blandade in honom. Jag tror att jag hade kunnat klara det utan honom.

Hemma hos Paulinhos föräldrar har hembiträdet förberett en ordentlig lunch. Paulinhos mamma Clider får naglarna trimmade av grannfrun och pappa Paulo bjuder på lokalt brännvin. På ena väggen i uterummet hänger en stor banderoll: »Sua sucesso é nossa sucesso«, »Din framgång är vår framgång. Hjärtligt välkommen hem önskar din familj, släkt och vänner«.

– Den hade vi med när vi mötte honom på flygplatsen. Vi var 45 personer. Paulo hade hyrt en stor buss, berättar Clider.

Efter maten ber jag att få se pokalen som Paulinho har berättat om. Den står i vardagsrummet, väger sex kilo och är en försilvrad tupp. Atléticos symbol.

– Alla som var med i mästarlaget från 1971 fick den när det var 20-årsjubileum, berättar den pensionerade högeryttern.

På bordet bredvid ligger en liten blå ask med en silvrig medalj. Det står »Allsvenskan 2002« på den. Den väger knappt hundra gram. Det är Allsvenskans Lilla Silver.

Jag börjar förstå vad Paulinho menade när han stod i sitt gamla pojkrum några dagar innan avresan och stirrade på flygbiljetten. Han sätt att uttala »Suécia!?«. Hans pappa har vunnit den största titeln man kan vinna i fotbollsvärldens största land. De andra anfallarna på affischerna i hans rum har alla hamnat i Italien, Spanien, England eller Tyskland. För Paulinho blev det Sverige och Örgryte.

– Vi får se, säger pappa Paulo. Jag hoppas det blir Frankrike för honom nästa år.

Paulinhos pappa tar mig på en tur i sonens Opel Vectra. Han stannar till vid ett apotek, han vill att jag ska träffa Paulinhos blivande fru. I väskan har jag tidningen med bilden på hennes trolovade när han kysser ringen på Landvetter. Jag visar den inte.

Om några veckor flyttar Giovana till Göteborg, hon och Paulinho får en egen lägenhet av Örgryte. Hon frågar om det är kallt i Sverige i mars.

– Kanske inte minusgrader, svarar jag. Men du får ta med dig en jacka.

HENRIK JÖNSSON

2003-03-01

Efterkommentarer publicerade i boken «

Efter att reportaget publicerats blev Örgrytes sportschef Stefan Allbäck tvär. Fotografen Peter Widing, som tagit bilderna både i Sverige och Brasilien, träffade honom vid olika matcher och varje gång vägrade sportchefen hälsa. Själv träffade jag på herr Allbäck ett år senare när ÖIS var på träningsläger i Brasilien.

Jag stod på Botafogos hemmaarena i Niteroi, utanför Rio de Janeiro, och försökte få en kommentar efter ÖIS:s förlust mot den klassiska rioklubbens C-lag. När jag gick ut på gräset och hälsade på Paulinho sprang Örgrytes lagledare Ulf Svensson efter. Han drog Paulinho i armen.

– Kom! Honom pratar vi inte med, sa han.

Paulinho tvingades gå in i omklädningsrummet.

Den före detta juniortränaren Jesper Norborg, som blev A-lagets andretränare på “sina” brassevärvningsmeriter, reagerade också konstigt. Han tittade ned i marken och försvann snabbt in i duschen.

Herr Allbäck hade förbjudit alla i klubben att prata med mig.

För några månader sedan fick jag syn på den nu sparkade andretränaren igen. Han satt på mitt favoritfik i stadsdelen Catete och roade sig med en brasilianska. När han såg mig flyttade de några bord bort. Jesper Norborg är ute på ny jakt efter brasilianska “ämnen att förädla” i Sverige.

Under tiden väntar han på en rättsprocess. Norborg har stämt sin före detta arbetsgivare och menar att ÖIS sparkat honom på felaktiga grunder. ÖIS klubbledning vägrar prata om saken och säger sig inte ha “någon som helst kontakt med honom” längre.

För DJ:n Joaquim dos Santos går det bättre. Förra året fick han genom ett samarbetsavtal mellan Hammarby och Cruzeiro, Belo Horizontes andra storklubb. En spelar har skickats över, Marinho. Han ansågs däremot inte hålla måttet och kom tillbaka till Brasilien där han snabbt blev skytteligavinnare i det tuffa delstatsmästerskpet i Minas Gerais.

Ulf Svensson, som drog Paulinho i armen efter matchen mot Botafogo, har även han sagts upp av ÖIS. Det verkar också som om den klassiska Göteborgsklubben lämnat sitt tidigare Brasilienspår. Dagens ÖIS stavar samba som Zambia.

Kommentera