19
mar
2022

Min ryska resa

Murmansk är världens största stad norr om Polarcirkeln

RIO DE JANEIRO/SDS/HD

Jag kom med buss från Kirkenes vid den nordnorska gränsen. Första stad på ryska sidan var Nikel. Det var tydligt vad som bröts där. Mil efter mil färdades bussen genom natur som förstörts av svaveldioxid. Sjöarna var gula, stammarna svarta, som om AIK:s Black army dragit fram. När jag anlände till Murmansk pustade jag ut på Arktika, ett sovjetiskt hotell på 19 våningar. I baren strök ryska blondiner som katter runt borden. Jag hade ingen aning om det då, men på 13:e våningen hade den ryska maffian sitt högkvarter.

Det var sommaren 1996 och Ryssland började ta form. Det saknades fortfarande mat i butikerna och det fanns få restauranger. Det enda som var öppet om kvällarna var gatustånd som sålde hembryggd öl i glasburkar. Till vodkan serverades skivad tomat med gräslök. Något annat i matväg fanns inte.

På den tiden var det svårt att komma in i Ryssland. Jag var tvungen att anlita en resebyrå i Haparanda som sålde falska affärsvisum till nyfikna resenärer. I priset ingick en kontaktperson på plats. När jag förklarat för henne att jag var en fattig journalist på semester ordnade hon så att jag kunde bo gratis hos en av hennes vänner.

Hans pappa var ubåtskapten och hade rest på semester till Svarta havet med sin fru. Vi hade lägenheten för oss själva. Varje dag bjöd han hem sina vänner på spritfester som började tidigt på eftermiddagen och slutade sent på kvällen. Till slut orkade jag inte längre utan hällde ut mitt vodkaglas på mattan medan ryssarna svepte sin Stolichnaya. De flesta var söner till militärer och lyssnade på patriotisk rockmusik. Då och då tog de sig för bröstet och sjöng något jag inte förstod.

En av hans vänner hade precis kommit hem från det första Tjetjenienkriget. Han var några år yngre än mig och visade stolt på fingrarna hur många han dödat. Tretton personer. Men när han blev full grät han ensam i ett hörn.

Jag tänker på honom när jag ser hur de ryska robotarna spränger sig in i de ukrainska hemmen. Vem är personerna som trycker på knapparna som sprider denna död och fasa i Europa? Är det 18-åriga värnpliktiga som knappt vet var de är någonstans? Vem är deras befäl? Vilsna 25-åringar som precis blivit sambos? Det sägs att det tar fyra generationer innan ett krig går ur en familj. Kriget i Ukraina skapar just nu trauman som kommer förfölja miljontals människor under lång tid.

Ett år innan muren föll gjorde jag lumpen. Befälen kallade ännu pappfigurerna vi sköt på för Ivan. Vi lärde oss att vara rädd för ryssen. Då var det mest en paranoid föreställning. Sovjetunionen hade börjat kollapsa. I dag känns mardrömsscenariot mer realistiskt. Min morsa, född i början av andra världskriget, har redan försökt köpa en vevradio på nätet. Alla var slutsålda. Kriget lever vidare.

När jag lämnade mina nyfunna vänner i Murmansk fick jag den ryska federationens flagga i present. Var och en signerade den. Tanken var att flaggan skulle bli ett vackert minne från en veckas vodkafest i Murmansk. I dag är den i stället en påminnelse om vad Putins patriotism ställer till med.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

Kommentera