Nyheten som dök upp och försvann
RIO DE JANEIRO/SDS
Att kronprinsessans mormor är född i Brasilien och att hennes mamma, Drottning Silvia, växte upp i São Paulo gör att svenskar tror att brasilianare följer vart enda steg det svenska hovet tar. Knappast. Endast ett fåtal känner till kopplingen. De flesta är överklass eller högt uppsatta militärer som värdesätter titlar, fina dukningar och makt som går i arv. För resten av befolkningen är demokrati mycket mer spännande. 1993 höll Brasilien en folkomröstning om hur landet skulle styras. Det fanns tre alternativ: presidentstyre, parlamentarism eller monarki. Endast ett fåtal av befolkningen ville gå tillbaka till det system som styrde Brasilien på 1800-talet. Republikanerna vann med 86,6 procent av rösterna. Det gör att nyheten om det svenska prinsessebarnet inte riktigt slog genom i nyhetsflödet i Brasilien i går. Det enda som de största dagstidningarna publicerade var en text som den spanska nyhetsbyrån EFE producerat. Den nyheten försvann lika snabbt som den dök upp.
— Det är bara ni i Europa som är förtjusta i dessa sagor. Resten av världen är nyktra republikaner, säger min fru.
HENRIK BRANDÃO JÖNSSON
Din fru har en sund syn på det hela 🙂
Har genom åren mött en eller högst två brassar som känt till denna “koppling”.
Dekadent och sjukligt och det är snudd på att man måste fråga sig vad “demokrati” innebär när man fortfarande håller på med detta.
Jag har genom åren fått allt svårare att förstå människor som försvarar monarkin och som ser på hovet som något mysigt. Vi skiljer på sak och person, givetvis får dessa personer gärna leka kungar och drottningar om de vill, men inte på skattebetalarnas bekostnad.
Hehe. Hennes uppfattning delar nog många utanför Europa. Tack för perspektiv!
Brassar i allmanhet ar mycket forundrade over att ett, i mangas ogon, foregangsland, som Sverige fortfarande ar en monarki. Nastan uteslutande far jag fragan: Varfor da??? Ja, det kan man verkligen fraga sig.
Det är en klok fru du har!
Min svärfar kommer från en liten stad i São Paulos inland där Silvia tydligen höll till mycket som barn. När vi är där är det nästan alltid någon som kommenterar min härkomst med att de minsann känner den svenska drottningen eller rentav är kusin med henne. Men det är som sagt väldigt lokalt. På andra ställen i Brasilien är det knappast någon som kommenterat det. Å andra sidan gör inte jag det heller – att Sverige fortfarande, år 2012, är en monarki där medborgarna inte kan välja sin statschef är verkligen inget jag är stolt över.
Det som retar mig mest är att många svenskar har en självbild av att bo i ett modernt land och hånar lite så där förtäckt andra länder, som Italien och Brasilien, för att vara underutvecklade och konstiga, när det i själva verket är tvärtom. Det här spädbarnet som föddes i veckan fick första sidan och tre hela uppslag i Sydsvenskan, som annars är en av de nyktraste dagstidningar när det gäller rojalismen. I Brasilien är prinsessor och prinsar begränsat till barnens och dockornas värld. I Sverige har sagoberättelserna nyhetsplats. Hur kunde det bli så och varför reagerar ingen? Så länge man gullar med prinsessebarn och trollbinds av något så löjligt som en sångtävling som heter melodifestivalen tycker jag att man ska hålla betydligt lägre svansföring när det gäller att skratta åt andra länder.
Detta är en diskussion bland likasinnade, märker jag och jag är en av dem. Här är min ved på brasan:
Jag har inget emot att rojalister leker leken, trippar stegen och kallar Carl Gustaf Bernadotte för kung. Jag har inget emot grevar eller baroner eller ringlekar eller vingummi.
Jag kan tycka att det hela är lite fånigt eller äckligt men jag fördrar att andra ser på ett annat sätt.
Vad jag inte kan tåla är att de tar in det i min konstitution.
Haha, fantastiskt bra sagt, Henrik!
I’m looking at your website through IE and not all of the text is showing up correctly. Did you know of this?