Rivalerna

BUENOS AIRES/OFFSIDE

Det ena landslaget hyllas för allt som är vackert i fotbollen, det andra har anklagats för allt som är fult med samma sport. Grannsämjan mellan världens två största fotbollsländer är inte den bästa. Offsides man i Rio reste med det brasilianska landslaget till VM-kvalmatchen i fiendens kula.

Vi står med våra pass i handen, Ronaldinho, Kaká och jag. Klockan är halv tolv på natten. Vi står i fållan på Aeropuerto Ezeiza i Buenos Aires och väntar på att bli insläppta i landet, tre dagar före »El Superclásico de Sudamerica« – Sydamerikas viktigaste match.

Passpolisen granskar de brasilianska handlingarna och stämplar långsamt in spelarna efter och en. De nattarbetande tjänstemännens sura uppsyner påverkar inte brassarnas humör. Hela landslaget ler efter den makalösa matchen mot Paraguay i Porto Alegre, som tog slut för fem timmar sedan.

Förbundskaptenen Parreira har precis haft världspremiär för sitt nya fyramannaanfall – döpt till »Quarteto mágico«, Magiska kvartetten – och fått maximal utdelning. 4-1 i den bästa match Brasilien spelat sedan VM i Japan 2002.

Den argentinska televisionen har redan fått kommentarer från sitt landslag. »Ja, vad ska jag säga. De är ett ›Dream Team‹. Det är bara att erkänna«, säger Milans stjärnanfallare Hernán Crespo. »De befinner sig en nivå över alla oss andra«, säger den färske förbundskaptenen José Pekerman.

Vid bagagebandet står det brasilianska fotbollsförbundets president Ricardo Teixeira med segerrusiga kinder.

– Vem fan checkade in mina väskor, skriker han till sin assistent.

En kortväxt, färgad kille i kostym svarar:

– Lugn chefen, väskan kommer. Det är argentinarna som krånglar. Inte jag.

Koner, kylväskor och några flak med Pepsi, den brasilianska läsken Guaraná och sodavatten rullar fram på bandet. Sedan åttondelsfinalen i Italien 1990 då Branco drack ur arvfiendernas vattenflaska och blev yr, tar Brasilien inga risker. Det mötet var ländernas senaste i VM-sammanhang; toppspelande Brasilien åkte ut efter att Maradona fått iväg en enda lysande passning till kokainkompisen Caniggia

Jag frågar doktor Teixeira vad han tycker om Argentina.

– Jag kan ju inte påstå att jag älskar landet. Jag var här 1978 och det var inte kul.

Teixeira kan syfta på militärdiktaturen som styrde Argentina under VM 1978. Eller den misstänkta mutmatchen mellan Argentina och ett på den tiden starkt Peru, som slutade 6-0 och tog värdnationen till final på Brasiliens bekostnad. Kanske syftar han bara på att Argentina, och inte Brasilien, vann VM 1978.

Teixeira fortsätter:

– Nu är det desto roligare. Det är en njutning att representera vårt landslag när vi spelar en sådan här härlig och glad fotboll. Den här gången vinner vi.

Presidenten vinglar vidare på den öde flygplatsen.

Det började med ett krig.

I slutet av 1800-talet började länderna i »Cono Sur«, »struten«, längst ner på den amerikanska kontinenten industrialiseras och ville ha en konkurrent mindre att tampas med. Med ekonomiskt stöd från Storbritannien erövrade Argentina och Brasilien stora delar av det expansiva Paraguay. Landets industrier lades i ruiner, halva befolkningen dog och resten lämnades att svälta. Paraguay återhämtade sig aldrig och två stormakter utkristalliserades på kontinenten.

Snart började en maktkamp mellan de före detta allierade, som gjorde allt för att locka till sig europeiska emigranter och europeiskt kapital. Huvudstäderna Rio de Janeiro och Buenos Aires startade en intensiv kapplöpning om att bli den vackraste och mest moderna staden i Sydamerika.

Brittiska kolonisatörer nappade snabbt och började arbeta åt båda parterna. Engelsmännen startade gedigna företag som försåg de växande metropolerna med nymodigheter som elektricitet, telefonnät och spårvagnar. På en av de många transatlantiska båtarna från Southampton till kontinenten satt den nyutbildade ingenjören Charles Miller. Han hade en fotboll med sig under armen.

Fotbollskampen kunde börja.

Den första landskampen mellan Argentina och Brasilien var en »vänskapsmatch« i Buenos Aires den 20 september 1914. Den argentinska huvudstaden sken av framtidstro och var nu kontinentens största stad med en och en halv miljon invånare, dubbelt så stor som Rio de Janeiro. Argentina vann med 3-0.

Det fattiga Sydeuropa fortsatte att utvandra till den argentinska republiken och levnadsstandarden steg till en av världens högsta. Buenos Aires byggde världens tredje tunnelbana, efter London och Chicago. Argentina upplevde samma explosionsartade tillväxt som USA och 1929 fanns det fler bilar per capita i Argentina än i Storbritannien.

För rivalen Brasilien gick det sämre. Landets utveckling bromsades upp av interna stridigheter mellan Rio de Janeiro och jättestaden São Paulo. När det brasilianska landslaget kom för att delta i Copa América, världens första internationella fotbollsmästerskap, 1916 möttes spelarna av provocerande frågor som: »Har ni fått telefon i Rio de Janeiro än?«

Slagordskampen färgades redan från början av rasism. Brasilien, som hållit världens största slavkoloni, var uppblandat i en bred färgskala medan det europeiska Argentina mer eller mindre lyste vitt.

Den 10 februari 1946 spelades den match som definitivt skulle cementera rivaliteten. En värmebölja svepte över det vackra Buenos Aires. För första gången sedan Andra världskrigets slut skulle Copa América arrangeras. Stämningen var ansträngd. Under kriget hade Brasilien stått på de allierades sida och skickat egna trupper till Italien för att besegra nazismen. I Argentina var det annorlunda. Där hade man stått på Tysklands sida under kriget.

Gång på gång hade USA hotat med att ingripa mot det fascistiska Argentina men den argentinske militäröversten Juan Perón, som tagit makten genom en statskupp mitt under kriget, vägrade byta sida. Efter att ha avslutat militärakademin i Buenos Aires hade han genomfört sin praktik i Mussolinis Italien. Som son till en italiensk emigrantfamilj fascinerades han av nationalismens styrka och integrerade Argentina i Axelmakterna.

Nu stod Sydamerikas två stormakter öga mot öga i Copa Américas final. Argentinas legendariska lagkapten José Salomon, »El Gran Capitán«, sprang ut på plan med en blomsterbukett till den brasilianska kaptenen. Sedan blev det inte fler vänskapsgester.

28 minuter in i den första halvleken såg Salomon ett farligt brasilianskt anfall rullas upp. Han tog full sats och försökte nå bollen med dubbarna före. Kollisionen med den brasilianske mittfältaren Jair blev våldsam. Brasilianaren visade sig hårdast; »El Gran Capitán«, med 44 landskamper för Argentinas landslag, föll ihop med både skenbenet och vadbenet av.

Jair förstod att klockan var slagen och rusade mot omklädningsrummet. Lagkamraterna sprang efter men hann inte undan innan argentinska spelare vräkte ned dem på marken. Både poliser och inrusande fans försökte göra slut på det gulgröna landslag som invalidiserat deras mest älskade spelare.

Till slut lyckades en brasiliansk säkerhetsstyrka, som landslaget haft med sig som livvakter, ta sig fram till spelarna och få med dem till omklädningsrummet där laget låste in sig.

Efter ett tag kom domaren in och sa: »Allt är lugnt. Ni kan komma ut nu.«

Ingen trodde honom.

Domaren sa att om de inte spelade skulle de aldrig kunna lämna stadion. Brassarna sprang ut med böjda huvuden för att fullborda finalen. Argentina vann med 2-0 och landslagen gick in i en tioårig bojkott av varandra. Lämnade inte Brasilien återbud till de sydamerikanska mästerskapen, så gjorde Argentina det. Först till det Sydamerikanska mästerskapet 1956 hade minnet bleknat från benknäckarmatchen. Copa América arrangerades på neutral mark, i Uruguay, och Brasilien vann finalen med 1-0.

Så där har det fortsatt.

Tidigt i våras rev den argentinska tidskriften Veintitres upp ett gammalt sår när den påstod att åttondelsfinalen i VM 1990 mellan Brasilien och Argentina inte gick rätt till. Den förlusten sved fruktansvärt för Brasilien. Argentina var regerande mästare men fyra år senare höll egentligen bara Maradona och den vindsnabba Caniggia internationell toppklass. Brasilien vann däremot alla sina gruppspelsmatcher, och hade världens vassaste anfallspar i Romário och Careca. Argentinarna kämpade som djur och Brasilien fick inte hål på dem. Brassarna började soloköra, och så kom den där passningen. En av Argentinas sämsta VM-årgångar haltade sig vidare ända till finalen. Enligt Veintitres med hjälp av drogat vatten.

»Jag kan inte påstå att det inte ägde rum«, var den 65-årige före detta förbundskaptenen Carlos Bilardos enda kommentar.

Dagen efter att tidningen kom ut fick den brasilianska dagstidningen O Globo tag på Branco i Colombia där han var med sitt juniorlandslag på en turnering.

»Hur började historien?

– Maradona blir avblåst och blev liggande. Det såg ut som om han hade riktigt ont. Han låg och vred sig i gräset. Jag gick fram för att se vad som egentligen hade hänt. När jag insåg att det inte var något allvarligt gick jag därifrån. Det var då jag fick syn på vattenflaskorna.

Vem erbjöd dig vattnet?

– Massören hade sett att jag tittat på flaskorna och sträckte fram en av dem till mig. Jag tog några klunkar och lämnade sedan tillbaka den.

Bad Maradona dig dricka mer?

– Det minns jag däremot inte helt klart. Men jag har för mig att han sa något typ: »Drick, Branco, drick!«. Vilken superpolare, denna gringon, va?

Började effekten direkt?

– Jag tror det. Jag minns att det då och då kom en yrselattack. Plötsligt såg jag hela Delle Alpi snurra. Efter matchen snackade jag om det. Men ingen trodde mig. De såg det som att jag försökte hitta på ett sätt att ursäkta förlusten.«

Som om inte stämningen var laddad nog inför VM-kvalet i Buenos Aires, inträffade vårens rasistskandal.

Under gruppspelet i Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, skrek den argentinske backen Desábato »negrito de mierda«, »din lilla skitneger«, till São Paulos anfallare Grafite under pågående match.

Argentinaren greps direkt efter matchen. Han fördes till ett av São Paulos och Brasiliens mest fruktade häkten, anklagad för rasism. Ingen stol, ingen madrass, bara ett enda stort golv att dela med en flock extremt fotbollsintresserade brassar, varav en hel del med afrikanska rötter.

Utanför häktet stod arga brasilianska fotbollsfans och skrek: »Rasista, rasista, rasista!«

»Det är en tickande bomb här i häktet. Ju fortare han kan bli släppt, desto bättre«, sa polischefen Italo Martins Júnior. 36 timmar senare hostade Desábatos klubb upp 27 000 kronor och fick ut sin gråtande spelare mot borgen.

Incidenten på Morumbistadion i São Paulo växte till en politisk konflikt mellan Sydamerikas stormakter. Argentinas inrikesminister Aníbal Fernández försvarade sin landsman med att man får räkna med rasistiska angrepp i dagens fotboll: »Den här häktningen som försöker vara något slags politik mot diskriminering ser vi enbart som vanvett«. Ordföranden för AFA, Argentinas fotbollsförbund, gav ministern sitt stöd: »Jag har en känsla av att det här var lite väl överdrivet. Desábato behöver inte be om ursäkt till någon. Han har inte gjort något.«

Fotbollsbrasilien var av en annan åsikt. Varje gång brasilianska klubbar spelar i Argentina hör de färgade spelarna apgrymtanden från läktarna så fort de får bollen. »Macacitos de Brasil«, Småaporna från Brasilien, är ett öknamn som hängt med sedan Copa America 1937.

São Paulos klubbpresident lovade att göra fallet till ett prejudikat för resten av världen. För Leonardo Desábato hotar nu ett åtal som kan leda till fängelse i upp till tre år.

En vecka före matchen mot Argentina flyger ett dussin brasilianska fotbollsspelare över Atlanten till Rio de Janeiros internationella flygplats. Flera av dem har en färsk europeisk ligatitel i bagaget. De skämtar och skrattar i ankomstterminalen innan de stiger ombord på Nikes långfärdsbuss som ska ta dem till landslagssamlingen på förbundsanläggningen  i Teresópolis.

I bussen släpps bomben. Passagerarna är chockade. Mest upprörd blir Roberto Carlos, som vägrar tro att uppgiften är sann. Skulle hans kollega från Real Madrid – som gjort mål efter mål på slutet av säsongen, som längtat efter att få spela det avgörande mötet i Buenos Aires, som gjorde ett hattrick i VM-kvalets hemmamötet mot Argentina förra året – vara petad?

Roberto Carlos, med kepsen bak och fram som vanligt, ringer sin kompis för att höra det från honom själv.

Ronaldo förklarar.

Han har lämnat in en begäran till fotbollsförbundet om att få ledigt från sommarens betydelselösa Confederations Cup i Tyskland. Han bara var tvungen att få semester, efter en tuff säsong med Real Madrid och, framför allt, efter skilsmässan från Daniella Cicarelli.

Paret gifte sig på slottet Chantilly i Frankrike på Alla Hjärtans dag i år. En kort tid efter bröllopet annonserades parets graviditet. Brasilien smälte av lycka. Den före detta fotomodellen med det breda leendet, som nu leder ett av MTV Brasils populäraste program, bar landets krönte målkungs barn.

Sedan upptäckte Cicarelli en gömd mobiltelefon i handskfacket. Bland »senast slagna nummer« fann hon den brasilianska fotomodellen Caroline Bittencourt, som Daniela själv slängt ut från sin välregisserade bröllopsfest utanför Paris. Hon slängde telefonen i ansiktet på parets privatchaufför.

Missfall i åttonde veckan.

Skilsmässa månaden därpå.

Américo Faría, det brasilianska landslagets överledare, blev ändå rasande när han tog emot Ronaldos begäran om ledighet: »Den som inte spelar Confederations Cup behöver inte heller anstränga sig för att komma med till VM.«

Nu har det brasilianska fotbollsförbundet inte bara beviljat Ronaldos begäran om att slippa matcherna i Tyskland, de har även gett honom »ledigt« från de två avgörande VM-kvalmatcherna mot Paraguay och Argentina där Brasilien ska säkra sin medverkan i Tyskland 2006.

– Ronaldo var lika överraskad som jag. Men han sa att han måste respektera beslutet, säger Roberto Carlos till mig när vi kommer fram till landslagssamlingen.

– Han mår inte riktigt bra och behöver få or dning på saker och ting. Nu kan han vila ut ordentligt, säger förbundskapten Carlos Alberto Parreira.

Efter den första träningen i Teresópolis kommer de brasilianska landslagsmännen ut i fållan där de brukar stå i timmar och skämta med den nationella pressen om saker som hänt sedan förra hembesöket. Denna dag är stämningen lugnare, allvarligare. Att gå till match mot Argentina utan Ronaldo, på bortaplan, känns tomt.

– Man kunde ha löst problemet långt tidigare. Det här är en sak man löser ansikte mot ansikte mellan fyra väggar, säger Roberto Carlos.

– Han hade inga som helst problem de sista matcherna med Real Madrid. Jag skulle inte tvekat en sekund att bjuda in honom till lite boll med några vänner en kväll om han velat. Men eftersom förbundet aldrig kommer att ta tillbaka ett beslut är det lika bra att låta honom vila nu, säger vänsterspringaren och lunkar tydligt missnöjd in i minibussen som ska ta spelarna till hotellet.

Näste man att uttala sig är Ronaldinho.

– Vad kan jag säga? Han är min idol.

De brasilianska journalisterna vet inte vad de ska tro. Alla pratar med sina nyhetschefer i mobiltelefon. Ronaldo är petad. Av vem? Av Parreira eller Américo Faría? Eller ännu högre upp?

Marluci Martins, som alltid brukar ge mig en hjälpande hand, har inte tid i dag. Hennes tidning O Dia, en av Rio de Janeiros största dagstidningar, ligger i pressläggning och hennes redaktör kräver besked om vem som ska ta Ronaldos plats. Minuterna tickar.

Marluci Martins går målmedvetet förbi avspärrningarna som ingen av oss andra vågar passera. Orden studsar i pressrummet när hon kommer tillbaka, blöt efter att ha sprungit från förbundskaptenens rum i regnet.

Det blir Grafite. Spelaren som kallades för »din lilla skitneger« av Argentinas Desábato.

– Det här måste komma uppifrån, säger någon.

– Han har ju varit skadad större delen av säsongen, säger en annan.

– Det måste vara Ricardo Teixeira, säger en tredje.

Dagen därpå vaknar jag upp på det brasilianska alphotellet i Teresópolis. Morgondimman vilar tung över samhället, temperaturen är nere på elva grader. Det brasilianska fotbollsförbundet valde att lägga sin träningsanläggning här efter Paulo Rossis 3-2 i Spanien 1982. Aldrig mer skulle Brasilien åka ut på ett lika snopet sätt.

Året efter VM i Mexiko invigdes anläggningen som skulle ge det brasilianska landslaget europeiskt väder året om. Förberedelserna inför VM i Italien skulle vara den bästa. I fortsättningen skulle ingen kunna skylla på träningsomständigheterna. Det blev 0-1 i åttondelsfinalen mot ärkerivalen Argentina.

I morgontidningarna läser jag att Argentina också har problem med sin landslagssamling. Boca Juniors målvakt Abbondanzieri och River Plates lovande ynglingar Luis »Lucho« González och Mascherano spelar hellre med sina lag i Copa Libertadores än deltar i VM-kvalmatchen mot Ecuador. Storstjärnor som Sorín, Crespo, Saviola och Riquelme har också begärt ledigt från genrepet i Quito. »Vad är det för problem med det? Maradona spelar inte längre och därför kommer vi inte heller att sakna någon som är oumbärlig«, säger den argentinska fotbollspresidenten Julio Grondona.

I Argentina är ingen spelare större än laget. José Pekerman inleder den argentinska landslagssamlingen inför de två VM-kvalmatcherna med en B-trupp.

Jag kör in på den brasilianska träningsanläggningen med min etanoldrivna Volkswagen för att kolla in dagens träning. Marluci går omkring osminkad som vanligt, och skiner som pressens drottning i Teresópolis: Hon låg bakom dagens huvudnyhet.

På plan joggar Bayern Münchens Zé Roberto tillsammans med Zlatans lagkamrat Emerson. Längs ena långsidan står Dida och stretchar.

En av radiojournalisterna skämtar utanför pressrummet:

– Vem är jag nu, säger han och gör en ansträngd grimas medan han slänger ut sin vänstra arm.

Alla skrattar. Didas miss på Smicers mål i finalen mot Liverpool är redan en klassiker. Där gjorde målvakten som sällan gör ett misstag en ordentlig felberäkning.

När Parreira dyker upp knäpper tolv TV-kameror på sina spotlights rakt i ansiktet på honom.

Marluci, en av Brasiliens få kvinnliga sportjournalister, får som vanligt ställa första frågan:

– Kommer inte uttagningen av Grafite att öka spänningen inför matchen?

Parreira lutar sig framåt:

– Se som det kan gå. Nu är han här. Det finns de som väljer att se det som en provokation eller ett sätt att öka spänningen. För mig har det som hänt redan kallnat. Grafite har utmärkt sig tidigare som en bra anfallare och är perfekt som ersättare.

Passningen kräver ett argentinskt svar.

Argentinas förbundskapten José Pekerman kommenterar ogärna saker som inte har direkt med hans landslag att göra. Han håller tyst och överlåter frågan till det argentinska spelarförbundet.

För att mildra konflikten, och undvika att tusentals supportrar står och apgrymtar framför världens TV-kameror, planerar spelarförbundet och Argentinas diskrimineringsombudsman in ett offentligt möte mellan Desábato och Grafite dagen före match.

»Om min klubb och mina advokater inte ser några problem så träffar jag gärna honom«, hälsar Desábato.

Ronaldinho lägger sin mobiltelefon på röntgenbandet och går genom detektorn. Hans halskedja ger tydlig signal. Ingen ingriper. Istället ber säkerhetsvakten om en autograf till sin son. Landslagschefen Américo »Så-går-det-när-man-sviker« Faría tittar surt och försöker skynda på sin spelare.

CBF, det brasilianska fotbollsförbundet, har chartrat ett Boeing 757 som ska ta landets stoltheter till Porto Alegre och kvalmatchen mot Paraguay – genrepet inför årets match.

Världens bästa fotbollsspelare bryr sig inte om sin chef utan fortsätter ge autografer till de anställda på Rio de Janeiros internationella flygplats. Med Ronaldo petad hamnar allt ljus på honom. När han till slut kommer till gaten har alla andra spelare redan gått ombord. Jag följer efter honom i den avlånga tunneln till planet och går ombord som siste passagerare.

De brasilianska affärsmännen och spelaragenterna smilar när de ser honom. Lugnt går han genom Business Class där bland annat de kostymklädda representanterna för Nike och Guaraná sitter. Han hejar på ett par av dem och går vidare mot ekonomiklass. Det är där bakom draperiet som spelarna och hela landslagsstaben har sina platser.

Jag står i gången och iakttar det blåklädda landslaget på resa. Aldrig förr har det känts så bra att stå stilla i en flygplanskorridor och vänta på att medpassagerarna ska strula färdigt med sitt bagage och sätta sig till rätta.

Till vänster om mig sitter Dida. Han har redan fått upp en bok. Han pratar sällan med någon. Bredvid honom sitter Kaká. Hans läsglasögon hänger långt fram på nästippen.

I gången fumlar Roque Júnior och Zé Roberto med sina väskor, Roque Júnior har glömt att ta ut sin CD-spelare från handbagaget. Emerson har kepsen på; flinten har vuxit sedan den senaste landslagssamlingen.

Längre bak sitter den sprallige Robinho bredvid Roberto Carlos. Brasiliens främste vänsterspringare sitter med nykomlingens mobil i handen och knappar in sina Spaniennummer. Roberto Carlos har redan lovat Robinho ett av rummen i lägenheten i Madrid. Ännu har inget offentliggjorts, men övergången lär vara klar om några veckor. Real Madrid ska lägga beslag på Santos stjärna, supertalangen som upptäcktes av självaste Pelé.

Ronaldinho fortsätter bakåt och klämmer in sig på fönsterplatsen bredvid Rodrigo Paiva, fotbollsförbundets presschef. Symboliken går inte att missa. Ronaldos manager, som skött alla press- och sponsorkontakter sedan Ronaldo blev skyttekung i VM 2002 och som tidigare var Romários manager i fem år, har nu tagit sig an Ronaldinho istället. Före Ronaldos bröllop anklagade Daniella Cicarelli Paivas flickvän för att ha spritt lögner till pressen. Paiva dök inte ens upp på bröllopet.

Jag trampar in bakom det andra draperiet. Tjugofem brasilianska fotbollsreportrar tuggar jordnötter. Det finns bara ett samtalsämne – Grafite. Han bars gråtandes ut i första halvlek av kvartsfinalen i Copa Libertadores mot mexikanska Tigres i förrgår kväll. För hans del är landskampen inställd.

På flygplatsen i Porto Alegre väntar hundratals fans på flight RG 9402. För första gången ska Ronaldinho spela en VM-kvalmatch i delstaten som gett honom smeknamnet »Gaúcho«. Rio Grande do Suls delstatsguvernör med fru möter hemmasonen nedanför flygplanstrappan i kvällsmörkret.

Efter en lång väntan på bagaget tar jag en taxi till hotellet. För första gången på en Varigflight har jag fått äta med riktiga bestick, på riktigt porslin. Jag fick till och med personliga salt- och pepparkar. Det lönar sig att flyga med CBF.

Taxichauffören är måttligt intresserad av ankomsten.

– Det började redan i går. En stressad man skrek och hojtade efter taxi. Han sa att han representerade landslaget och ville att vi skulle rulla ut röda mattan för honom. Till slut sa vi: »Du kan gå. Du kan gå till ditt jävla hotell själv.« Vi vägrade att köra honom.

Det var fotbollsförbundets researrangör Adir Malaqueta.

På vägen ut från flygplatsen kör vi förbi spelarbussen. Den står nedsläckt på en öde parkeringsplats.

– Har inte spelarna åkt till hotellet än? undrar jag.

– Jo, men de fick ta en annan buss. Någon hade glömt att sätta dit alla sponsorernas namn. Nikes och Guaranás logga fanns inte med. Spelarna fick vänta tills de beordrat fram en ny buss.

Inte nog med att de brasilianska sponsorerna upptar skinnfåtöljerna på CBF:s flight och låter värdefulla spelarben trängas i ekonomiklass. De tvingar landslagsspelarna att vänta i en ankomstterminal halv tolv på natten för att någon glömt att reklamskylta spelarbussen.

Spelarhotellet ligger 500 meter från flygplatsen.

Nästa dag håller Milton Neves hov vid ett av de runda borden på SC Internacionals exklusiva grillrestaurang vid vattnet i Porto Alegre. Landslaget eftermiddagstränar på Beira-Rio på andra sidan vägen. Milton Neves är en härlig man. Han revolutionerade FM-bandet och sportjournalistiken i Brasilien när han startade radioprogrammet »Tredje halvlek« på 80-talet.

– Du bor i ett hyreshus och har grannar, säger han om rivaliteten mellan Brasilien och Argentina. Du måste förhålla dig till dem. De är dina motståndare. Där börjar matchen. Att vår rivalitet tillåtits bli så stor beror på att maktkampen handlar om en kontinent.

Milton Neves var på plats under åttondelsfinalen i Turin 1990 och rapporterade direkt från sitt radiobås.

Han menar att vattenincidenten har en annan botten.

– Alla var avundsjuka på Maradona. Det var först när han dök upp som vi brassar började ta rivaliteten på allvar. Argentina hade aldrig haft en sådan spelare. Deras styrka hade alltid varit laget. Ingen hade tidigare kunnat jämföra sig speltekniskt med de brasilianska spelarna. Nu dök Maradona upp och Brasilien hade ingen att sätta emot. Då började det bli väldigt hett, säger radioreportern.

Han lutar sig över bordet och sänker rösten:

– Jag tror Brasilien kände sig underlägsna för första gången.

Runt om i restaurangen sitter några av de mest ärrade sportjournalisterna i södra halvklotets största land. De är så »stora« att de inte åker med CBF:s chartrade plan till matcherna. Rapportörerna åker med spelarna. Det här är analytikerna.

Nästa dag spelas matchen mot Paraguay, som ligger placeringen bakom Brasilien i kvaltabellen. Men alla pratar om mötet i Buenos Aires.

– Jag tycker att ett VM ska avgöras mellan Argentina och Brasilien. Det bara är så. Det behövs inget långt mästerskap. Det är i våra länder talangerna finns. Europa är andradivisionen. För min del kunde man gärna samlat Europas länder till ett landslag. Bästa lag vinner VM. Det hade varit mer rättvist, säger Milton Neves.

Den berömde reportern tänker ett tag till.

– Kanske skulle man ta ut fyra landslag i Europa. Ett A-, ett B-, ett C- och ett D-lag. Det hade blivit mer rättvist. Vinnaren av finalen blir världsmästare.

Bredvid honom sitter Renata Fan, som valdes till Miss Gaúcha för några år sedan. Nu leder den blonda skönhetsdrottningen TV-versionen av »Tredje halvlek« tillsammans med Milton Neves på den kommersiella kanalen Rede Record. Varje söndag intervjuar de den brasilianska fotbollsvärldens aktuella personer inför en tjoande publik.

– Argentina och Brasilien är väldigt annorlunda länder, säger hon. Vi ser saker och ting på olika sätt. Om en färgad person har tjugo procent vitt blod i sig kallar vi honom mulatt. Något positivt i Brasilien. I Argentina är det tvärtom. Om du är vit och har tjugo procent svart blod i dig är du neger. Det enda gemensamma vi har är att båda tillhör tredje världen. Och det ska ni vara glada för att vi fortfarande gör. För annars hade ni aldrig kunnat köpa våra spelare så billigt och haft sådan bra ligor som ni har.

Än så länge får Argentina samsas med Brasilien på Miltons och Renatas världstopp. Frågan är hur länge till.

Sedan det försmädliga uttåget ur Italien-VM har Brasilien vunnit två guld och ett silver, medan Argentina gjort bort sig i turnering efter turnering. När de båda länderna möttes i finalen i fjolårets Copa América ställde Argentina starkast möjliga lag på banan mot ett brasilianskt lag utan en enda ordinarie landslagsman.

Argentina skönspelade och ägde matchen. Brasilien kvitterade till 2-2 på övertid.

Juan Pablo Sorín trodde inte sin ögon och började slåss och skrika. Det argentinska stjärnlaget, som gått obesegrade genom turneringen, tappade fattningen och lyckades inte sätta sina straffar. Brasilien vann med sitt B-lag.

Den senaste tiden har Brasilien gått om sin ärkerival även på andra vis. Världspolitiskt är det numera Brasilien, och inte Argentina, som kandiderar till FN:s säkerhetsråd och ordförandeposten i WTO. Årets toppmöte mellan de sydamerikanska och arabiska statscheferna hölls i den brasilianska huvudstaden Brasília.

Den argentinske presidenten Néstor Kirchner reagerade som ett avundsjukt barn: »Finns det en ledig post i WTO vill Brasilien ha den. Finns det en ledig post i FN vill Brasilien ha den. Finns det en ledig post i FAO vill Brasilien ha den. De vill till och med nominera en brasiliansk påve«, sa han till dagstidningen Clarín.

Som om inte det var nog har brasilianska företag lyckats ta över stora delar av den argentinska marknaden.

När Brasiliens största företag Petrobrás köpte upp det argentinska oljebolaget YPF, en av landslagets huvudsponsorer, skar det i den argentinska folksjälen. Dödsstöten kom när brasilianska AmBev, som brygger Guaraná, köpte upp Quilmes, det argentinska ölet som sponsrar både landslaget och Boca Juniors.

När Boca Juniors 21-åriga stjärna Carlos »Carlitos« Tevez tidigare i år köptes av Corinthians – och inte Barcelona eller Real Madrid – kom det som en slutgiltig bekräftelse på den nya ordningen.

Den inhyrda spelarbussen lämnar hotell DeVille vid flygplatsen och körs med poliseskort till arenan. Ronaldinho vinkar och gör sin speciella signal: ut med tummen och lillfingret och så virra på handen. Människomassorna på Porto Alegres gator gör detsamma. Inte ett reklammärke på bussen så långt ögat kan

nå.

Dags för premiär för Parreiras nya fyramannaanfall. På vänster, offensiv mittfältsposition, finns Ronaldinho Gaúcho. Till höger: Kaká. Framför honom ligger den dribblande guldgossen Robinho. Till vänster om honom, jätten Adriano.

De har bara tränat en gång tillsammans, mot reservlaget i Teresópolis. Inte ett enda mål. Men det kvittar, anfallsformationen är redan dubbad till »den magiska kvartetten«. De här fyra killarna kan ge det som Brasilien saknat ända sedan resultatfotbollen presenterades i landslaget efter kvartsfinalen i Mexiko 1986.

Beira-Rio är fullsatt för första gången efter att Venezuelas president Hugo Chávez höll sitt berömda tal på World Social Forum tidigare i år. Den här dagen syns minst lika många plakat och banderoller bland publiken. De välkomnar Robinho till det brasilianska landslaget.

Det är första gången han spelar från start, denna 21-åring som miljoner brasilianare nu hoppas på. Om inte han kan få ändring på Parreiras tråkboll, vem kan då göra det? Världens största fotbollsnation vill minnas sambafotbollens glansdagar då det gulgröna laget dribblade sönder sina motståndare och förklarade alla förluster med att motståndaren »spelade tråkigt«. Det gäller inte enbart att vinna. Det ska vinnas snyggt.

Robinho spelar snyggt. Hans lilla kropp smeker sig fram mellan motståndarna. Publikfavoriten är när han

lyfter bollen över motspelaren, rusar runt och tar emot den på andra sidan. Under den öppna träningen dagen innan Paraguaymatchen ställde Robinho presschefen Rodrigio Paiva som levande docka och övade finten medan 15 000 åskådare jublade.

Nu gör han samma sak mot Paraguay.

Vågen går på Beira-Rio.

Sedan fixar han en straff.

Hemmasonen Ronaldinho springer fram mot Robinho och sträcker ut sina armar. Han bönfaller nykomlingen. När Ronaldinho slagit straffen springer de båda mulatterna bort och dansar samba vid hörnflaggan. Porto Alegre skriker av glädje. Det var den andra straffen i mål för Ronaldinho den här kvällen. Zé Roberto gör nästa mål. En kanon i vänsterkrysset.

Med fem minuter kvar av matchen visar den assisterande domaren skylten för byte. Försvararen Lúcio är utvisad efter en ful, onödig stämpling. Parreira vill sätta in backen Júan från Bayer Leverkusen och ta ut Robinho, men låter anfallaren ta emot ett uppspel till.

Passningen kommer från Kaká, Robinho väntar in rätt ögonblick, gör en tunnel på Villar…

– GOOOOOOOOL!!!

Robinho springer ner till sidlinjen och ställer sig på knä. Kaká kommer efter. Nykomlingen tar upp Kakás högerfot och putsar dojan med stora gester. Sedan springer Robinho bort mot hörnflaggan. Nu är det hans tur att bjuda Gaúcho på en samba.

»O jogo bonito« är tillbaka. För första gången sedan det tuffa sydamerikanska kvalet började i september 2003 har »A Seleção« gjort mer än tre mål i en match. Hela Brasilien jublar.

Parreira kan andas ut. Om maskineriet hade krånglat, som det gjort så många gånger förr under kvalet – förlust mot Ecuador, 1-1 mot Peru, 0-0 mot Colombia – hade han fått skulden, för att han petade Ronaldo.

– Det viktigaste med vår vinst är att mötet med Argentina nu förvandlas till en avspänd vänskapsmatch. Eftersom vi båda är mer eller mindre klara för VM kommer inte matchen att handla om mer än vem som ska leda gruppen, säger Parreira efter matchen.

På ett plakat i publikhavet står det »ARGENTINA PODE ESPERAR A TUA HORA VAI CHEGAR!«, »Vänta bara, Argentina. Er tid är kommen«.

I Rio de Janeiro lyser höstsolen med temperaturer kring trettio grader. I Buenos Aires är det tio grader. Dimman ligger tät över motorvägen, den argentinska hösten är rå. Vintern är i antågande på södra halvklotet.

Första gången jag kom till Argentina grät jag. Det var inför presidentvalet efter den ekonomiska kollapsen julen 2001.

Jag gick längs gågatan Calle Florída och hörde ett metalliskt klingande vid hörnet mot Avenida Sarmiento. En äldre man i hatt stod och bankade med en hammare på ett trappräcke vid huvudentrén till Banco de la Ciudad Buenos Aires.

Han påminde om min farfar, en hederlig socialdemokrat som aldrig gjorde några smarta placeringar utan istället lydigt tog ned sin hatt från hyllan och gick till banken med sina besparingar. Nu hade den här mannens samlade pension försvunnit över en natt. Varje dag när banken öppnade stod han där och bankade. Han bankade tills banken stängde. Han hade nött ut en liten grop i metallräcket.

Den argentinska medelklassen hade kopplat sina banklån till den amerikanska dollarn. Plötsligt tappade peson två tredjedelar av sitt värde. Plötsligt blev familjerna tvungna att betala tre gånger så mycket i amorteringar.

De tiggare som de stolta sydamerikanerna skrutit om att du inte såg på Buenos Aires gator stod nu i varje gathörn. De var inte skitiga. Hade inte hål i skjortan. Inte flackig blick. De familjer som ägde sina bilar tvingades köra svarttaxi om natten.

Argentinarna blev ett fattigt folk.

De enda som inte berördes av kraschen var landets fotbollsstjärnor eftersom deras agenter sett till att deras lön och deras pensionssparande var satt i dollar. För fotbollsspelarna var hela landet plötsligt ett enda stort lågprisvaruhus. Många köpte markegendomar och fastigheter.

När desperationen var som värst sommaren 2002 bad miljoner argentinare sitt landslag att föra hem en VM-pokal till den sargade republiken. Det blev 1-1 mot Sverige, sorti i gruppspelet – och samma Caniggia som sköt Brasilien ur VM tolv år tidigare – hamnade i Guinness rekordbok som förste fotbollsspelare att under ett VM få rött kort på bänken.

Argentinarna anklagade sitt landslag för att inte ha gjort sitt bästa.

När Marcelo Bielsa i fjol kom hem med det tröstande OS-guldet från Aten i byxfickorna meddelade han förbundet att han inte orkade längre. »El Loco« hade då inte pratat med den argentinska pressen på sex månader, han såg sig fortfarande förföljd efter sitt fatala misslyckande under VM i Japan.

Trots att laget bytte förbundskapten och spelstil mitt under kvalet har Argentinas landslag gått bäst i det tuffa sydamerikanska VM-kvalet. Efter 14 spelade matcher har »Albiceleste« en poäng mer än Brasilien.

Ersättaren José Pekerman har på sex VM-kvalmatcher levererat fyra vinster, en förlust och en oavgjord match. Medan Bielsa insisterade på sin fasta startelva har Pekerman använt över trettio spelare, i två parallella laguppställningar. När stjärnorna inte kommit loss från Italien och Spanien har han litat på inhemska stjärnor som River Plates idoler »Lucho« och Macherano. Pekermans främsta merit än så länge är bortamatchen i La Paz – mardrömmen för alla lag i den sydamerikanska kvalgruppen. Det hade gått 32 år sedan den senaste argentinska vinsten innan Pekermans reservlag åkte upp till 3 600 meters höjd och slog Bolivia med 2-1 i mars i år.

Kvällen innan Brasilien spelade 4-1 mot Paraguay åkte Pekerman på sin första förlust. Det höghöjdslag han använde i La Paz gick bet mot Ecuadors nya pigga landslag, som slog Argentina med 2-0 på 2 800 meters höjd.

Inte nog med att »La selección«, »De utvalda«, spelade dåligt. Cambiasso blev utvisad i slutminuterna. Argentina missade chansen att stämpla VM-passen redan före matchen mot Brasilien och nu är Pekermans favoritspelare avstängd.

Efter förlusten mot Ecuador låser det argentinska landslaget in sig på »El Bunker de Ezeiza«, AFA:s träningsanläggning i närheten av den internationella flygplatsen. När vi kommer upp i höjd med den

enorma anläggningen ser vi spelarna som små ljusblå prickar springa på en plan långt bortom taggtrådsstängslet.

Inte ens ett teleobjektiv kan avhjälpa saken. Vi ber taxichauffören köra fram till entrén.

Det är en stålgrind.

Jag har inte sett något liknande sedan jag stod utanför den mexikanska centralbanken några år före »Tequilakrisen«. Stålgrinden går på räls. Till och med ett lokomotiv hade haft svårt att forcera den. Här förvaras en av de få saker som ökade i värde under den ekonomiska kraschen.

– Från Sverige? Jag ska kolla med chefen, säger vakthavande.

Efter några minuter börjar porten brumma. Den rör sig en halv meter i sidled, lagom för att släppa in en person. Jag går försiktigt in genom springan och ser mig omkring.

Det är tyst. Inga vapen riktas mot mig. En asfalterad allé löper in på området till en nybyggd hotellanläggning 500 meter bort.

Jag går in i vaktkuren och väntar. En gulnat foto från militärdiktaturens landslag 1978 innehar hedersplats på den ena väggen. Att det mästerskapet över huvudtaget ägde rum är fortfarande en av de största skamfläckarna i fotbollens historia. Medan arméchefen Jorge Videla lät flygvapnets plan dumpa tusentals människor i Río de la Plata reste all världens fotbollsnationer till Argentina för att glatt spela fotboll.

Otänkbart i dag.

Jag tar inte upp diskussionen. Jag är inte här för att diskutera den argentinska fascismen. Jag vill veta om det är okej att titta på dagens träning.

Vakthavande kommer tillbaka.

– Omöjligt. Totalt omöjligt. De har en viktig match i morgon. De behöver all koncentration, säger han.

Jag väntar mig inte något annat.

I över en vecka har jag umgåtts med det brasilianska landslaget. Vi har rest tillsammans, hängt på hotell tillsammans, träffats på olika presskonferenser och hejat till varandra under träningar. Den öppenhet man möter hos de regerande världsmästarna vänds till en total slutenhet i Argentina.

I Argentina blir jag inte ens insläppt på presschefens kontor.

Jag står kvar på ren jävelskap och försöker prata med vakterna om matchen. De får inte uttala sig.

Stålgrinden öppnar sig för att släppa in en silvrig Passat. Carlos Daniel Tapia kliver ur, världsmästaren från Mexiko 1986. Han ska hämta några signerade tröjor.

– Det är till sponsorerna, säger han och hämtar en plastkasse full av vackra vita och ljusblå landslagströjor.

43-åriga Tapia avslutade sin karrär i Boca Juniors för tio år sedan och driver nu ett företag som ramar in fotbollströjor.

– Sponsorerna delar ut dem till bästa säljare och till andra som gjort sig förtjänta av dem. De ska vara en morot, skrattar den före detta anfallaren som kom in i 75:e minuten när det stod 2-0 till Argentina i kvartsfinalen mot England.

Fem minuter senare gjorde Gary Linker 2-1.

– Det var tufft. Det var bara att stå i, säger han och ler.

Jag undrar vad han tror om matchen på onsdag.

– Usch. Jag såg bilderna från Paraguaymatchen. Vilket jävla anfall. Det lär bli svårt. De måste markeras hårt. Annars kommer det inte att gå.

På gågatan Calle Florída sträcker en reporter fram mikrofonen mot de stressade storstadsborna. På ena sidan om honom står en man utklädd till nybantade Maradona. På den andra står Pelé.

– Vill du bli fotograferad tillsammans med världens bästa fotbollsspelare?

En ung Buenos Airesbo, som ser ut att komma från den nyfattiga medelklassen, tackar ja och ställer sig bredvid mannen i ljusblå landslagsdress.

– Fel, fel, fel. Det är honom här du ska stå bredvid, säger reportern och drar fram Pelé-kopian.

Killen ryggar tillbaka.

Brasiliens mest populära humorprogram Casseta & Planeta är i Buenos Aires för att elda upp stämningen inför onsdagens möte.

Av 88 möten mellan två av världens mest meriterade landslag har Argentina och Brasilien spelat oavgjort 22 gånger. De har vunnit vardera 33 matcher. Den här matchen handlar alltså inte bara om att leda VM-kvalgruppen, den handlar om ledningen i den eviga rivalitetstabellen.

Runt Estadio Monumental de Nuñez samlas 20 000 argentinska fotbollsfans. Med hänsyn till det nya ekonomiska läget i landet har det argentinska fotbollsförbundet bestämt att 15 000 av de 70 000 biljetterna ska säljas som populares för tio peso styck; trettio kronor. Folk har åkt ända från Cordoba och Chaco-distriktet, hundra mil bort, för att få en chans till de kvoterade inträdena.

På måndagsmorgonen löper kön fjorton kvarter bort från stadion. Det är kaos. Motorleden Avenida Lugones måste stängas av. Biljettluckorna tvingas öppna 20 minuter före utsatt tid för att inte människor ska klämmas ihjäl. Den beryktade federala polisen sätter upp kravallstaket och slår folk som inte inrättar sig i ledet med batonger.

Från början var kön tre personer i bredd. Nu är den sextio. En gravid kvinna förs till sjukhus. Ytterligare två personer skadas.

På Hotel Intercontinental i de mysiga San Telmo-kvarteren i Buenos Aires håller Carlos Alberto Parreira presskonferens. En argentinsk reporter på Fox Sport News tar chansen att damma av en historisk konflikt:

– Parreira, stämmer det att ni tagit med ert eget vatten hit?

Den buttre brasilianske förbundskaptenen lutar sig framåt.

– Nu får ni ta och sluta. Det är ni som tjatar om den händelsen. För oss är det överspelat.

– Skulle jag kunna få bjuda er på lite argentinskt vatten då? fortsätter reportern.

Parreira tvekar och tittar mot sin presschef.

– Ja, varför inte, säger han till slut.

Reportern går fram med en femliters plastdunk till konferensbordet och häller upp vattnet i ett av de framdukade glasen. Parreira tar tag i foten och snurrar glaset som om det vore ett dyrbart vin från Mendozadistriktet. Han dricker.

– Utmärkt, säger han och tar några klunkar till.

– Vi är inte rädda för ert vatten.

Parreira passar på att berätta att landslaget inte har med sig en egen kock.

– Vi äter även den argentinska maten, säger han och ler.

Efter presskonferensen frågar jag Roberto Carlos vad han tycker om Parreiras »avspända vänskapsmatch«.

– Det får stå för honom. Inte ens våra vanliga vänskapsmatcher är vänskapsmatcher. Hur ska då den här matchen, där någon av oss kan säkra en VM-plats, bli avspänd? Han försöker bara lugna ned stämningen.

Adriano tycker också att det är en konstig benämning på en match som värderas högre än finalen i Copa América.

– Jag spelar med en del argentinare i Italien. Det gäller att vinna matchen annars blir tiden sur i Inter. Det finns inget i mig som säger att vi går ut och gör en vänskapsmatch. Det blir en hård kamp, säger han.

Klockan är elva på kvällen på Hotel Intercontinental. Det är dagen före Matchen. Carlos Alberto Parreira har precis haft det sista samtalet med spelarna och var och en har gått till sina rum. Roberto Carlos och Ronaldinho ligger på sängen och kollar på teve.

På baksidan av det välbevakade hotellet smyger en man in genom personalingången. Han går fram till hissarna och trycker på våning åtta.

Säkerhetsvakterna häpnar och släpper ut honom på det stängda våningsplanet.

På överkroppen har han en vit t-shirt med texten »I love Argentina«.

– Hallå ditt monster, är det första Cafu får ur sig när han ser Maradona i korridoren.

De kramar om varandra och ler. Nästan man att överraskas av den nedbantade »El Diez«, »Tian«, är Parreira. Den brasilianske förbundskaptenen pratar med Maradona om morgondagens match. De bestämmer sig för att överraska Roberto Carlos och Ronaldinho och knackar på dörren.

Ronaldinho öppnar i landslagets blå träningsdress. Han blir stum.

Roberto Carlos kommer fram till dörren för att kolla vad som hänt.

– Grabbar, detta är Gud, säger Parreira.

Maradona har en present med sig till Brasiliens nummer tio, en replika av Boca Juniors klassiska tröja från 1981. Han går in på rummet och breder ut tröjan över sängen. Maradona faller på knä vid sängkanten och skriver med svart spritpenna »Para mi amigo Ronaldinho«, »Till min vän Ronaldinho«. Sedan gör han likadant med en argentinsk landslagströja från 1987.

Det brasilianska leendet står stumt. Första gången han träffar »Gud«, går Maradona ned på knä för honom.

– Du är bäst i världen, säger Maradona och räcker över tröjorna.

I korridoren hälsar han på Kaká och Roberto Carlos, sedan försvinner legenden som tappade trettio kilo på tre veckor efter att en colombiansk läkare i Cartagena förminskade magsäcken på honom tidigare i år. När den medföljande argentinske reportern på fotbollstabloiden Olé frågar Gaúcho hur det känns att träffa historiens bästa fotbollsspelare är han fortfarande rörd.

– Bland alla speciella, magiska upplevelser jag varit med om är denna den mest märkliga. Jag blir rörd eftersom han formade en del av mitt liv. Jag växte upp med honom. Det känns som att ha tittat på tecknad film och så helt plötsligt står du i Disneyland. Så känns det, säger Gaúcho.

Nästa dag åker Maradona till bunkern i Ezeiza för att önska laget lycka till.

– Vi har stora möjligheter att vinna den här matchen. Låt vara att Brasilien befinner sig ett snäpp över oss. På plan kommer det att jämna ut sig. Vi ska visa vem vi är, säger Maradona till laget.

Legenden är på väg till den internationella flygplatsen. Några timmar före matchstart ska han flyga till Italien för att hylla sin gamle vän, Napolilegenden Ciro Ferrara.

– Jag hoppas på en god nyhet när jag landar, säger han och vinkar adjö till spelarna.

Estadio Monumental de Nuñez börjar fyllas. Sist jag var här såg jag Shakira på hennes Sydamerikaturné. Hon spelade AC/DC:s »Back in Black« i trånga ormskinnsbrallor och jag blev kåt. Nu är stämningen allvarligare. Klockan är halv tio på kvällen och det blåser kalla, fuktiga vindar från Río de la Plata.

I vimlet av journalister och kommentatorer får jag syn på Daniel Bertoni, argentinsk VM-hjälte från 1978. Han ska vara expertkommentator för Fox Sports News, en av de många argentinska tevekanalerna som direktsänder det sydamerikanska derbyt.

En av de tuffaste matcher Argentina och Brasilien spelat är kampen om finalplatsen i VM 1978. Matchen spelades i Argentinas andra största stad och kallas allmänt för »Slaget vid Rosário«. Det var den matchen som fick Toninho i det brasilianska landslaget att fyra år senare trycka i sig en hel tandkrämstub för att slippa spela mot Argentina i VM i Spanien.

Daniel Bertoni minns mycket väl matchen i Rosário.

– Det var inte Brasilien som spelade. Det var något helt annat. De spelade minst lika tufft som oss. Allt det där brasilianska finliret var borta. Jag kommer ihåg hur mina smalben såg ut efteråt, vi använde ju inga benskydd på den tiden. Det var det vidrigaste jag sett, säger han.

Kampen om finalplatsen slutade 0-0. För att ta sig till finalen var lagen, som låg på samma poäng, tvungna att vinna nästa match. Brasilien ställdes mot Polen och Argentina fick möta Peru. Det brasilianska fotbollsförbundet ville att matcherna skulle spelas samtidigt för att undvika att någon av lagen kunde spela på resultatet. Det argentinska fotbollsförbundet vägrade.

Brasilien vann sin match med 3-1 och målskillnaden skulle bli avgörande. Argentina vann med 6-0 över Peru.

– Det har snackats mycket om att den matchen var fixad. Jag ska säga dig att det är detsamma som att anklaga Sverige för att ha hjälpt Brasilien till finalen 1994 när ni helt plötsligt släppte fram Romário. Det är klart att det inte var så. Lika lite som fick vi någon hjälp av Peru, säger Bertoni.

Varför det peruanska landslaget oväntat valde att ställa upp med fyra reserver och att landet senare beviljades ett lån på 400 miljoner kronor av den argentinska militärregeringen vill han inte bemöta.

– Det är snack. Vi vann, skrattar han och går bort mot TV-båset.

På den rostiga resultattavlan från VM 1978 skriver det argentinska fotbollsförbundet i neon »El Fútebol es Pasión – no es lucura«, »Fotboll är Passion – inte galenskap«. Jag kommer att tänka på min brasilianska sambos sista ord innan jag åkte ut till flygplatsen i Rio.

– Kom nu ihåg att inte skrika när Brasilien gör mål. Du vet att de är våldsamma där.

Jag går upp på pressläktaren och sätter mig bredvid Marluci Martins. Hon flög in i går för att täcka matchen och har redan köpt en svart yllemössa med den argentinska flaggan på. Runt halsen har hon en vit och ljusblå halsduk.

– Det gäller att smälta in, säger hon och smilar.

De Nike-sponsrade spelarna springer in till ett åskväder av burop. De ställer oroligt upp inför den obligatoriska fotograferingen. Det Adidas-sponsrade laget kommer ut senare, i svarta överdragsjackor. Fifa-representaten på plats rullar ut gulblå banderoller framför benen på vardera landslag. »NO AL RACISMO«, »NÃO AO RACISMO«, »NEJ TILL RASISM«

Ett jubel bryter loss från den inhägnade buren där Boca Juniors supportrar brukar låsas in under de heta derbymatcherna mot River Plate. Nu är hela sektorn gul och grön. Adriano springer in på plan och vinkar. Han korsar mittlinjen försiktigt och kramar om sin lagkamrat i Italien, Kily González.

Domaren blåser igång matchen.

Efter två minuter får en spänd Cafu gult kort.

Kort senare kommer Hernán Crespo fri. Cafu upphäver offsiden. 1-0 till Argentina efter 03.59.

– GGGOOOOOOOOOOLLLL!!!

Monumental de Nuñez exploderar.

Marluci Martins tror inte sina ögon. Brasilien spelar nervöst. Argentina släpper inte till en millimeter för att »O jogo bonito« ska kunna blomma ut. Stackars Robinho lyckas inte ta sig förbi det argentinska försvaret en enda gång.

En kvart senare snurrar Riquelme upp Roque Júnior och blir ensam med Dida. Han skjuter rakt upp i vänsterkrysset.

– GGGOOOOOOOOOOLLLL!!!

Till skillnad från tidigare hårdmarkerande argentinska lag bjuder Pekermans pojkar på bländande fotboll, och visar att de har tagit sin nya förbundskapten på orden: »Ni ska spela med kniven mellan tänderna och med glädje i dojorna«, sa han till sina spelar ute i bunkern i Ezeiza.

Det som skulle bli den magiska kvartettens samba byts ut mot en krampaktig hambo. Det hyllade fyramansanfallet hackar fram i trefjärdedels takt. Inte ett enda ordentligt anfall. Inte ett skott på mål. Inte ens lagets välrepeterade triangelspel fungerar. Argentina äter upp ytorna.

Den ende som lyckas sätta sina passningar är Kaká, och det räcker inte. När Saviola får bollen och lägger in den över Roque Júnior är Crespo där med pannan.

3-0 till Argentina efter 39 minuters spel.

Det brister för världens bäste fotbollsspelare. Inte sedan den 15 januari 1939, när Argentina vann med 5-1 i Rio de Janeiro, har Brasilien legat under med mer. Vid ett möte med den hårdmarkerande Sorín drar Ronaldinho ned honom på sidlinjen och smäller till honom. Världens mest leende fotbollsspelare är förkrossad. Roque Júnior, som också råkat ut för den argentinske lagkaptenen, skyndar till platsen och puttar till honom han också.

Ronaldinho och Roque Júnior får gula kort och är borta mot Chile i september.

Inför andra halvlek håller den brasilianske lagkaptenen ett snack med sina medspelare och påminner om vad som hände honom några veckor tidigare, när Liverpool vände i Champions League-finalen. Nu vill Cafu ta revansch och klara av samma vändning.

– Vi måste hålla i bollen mer och inte falla för deras provokationer, säger han.

Det blir en våldsam frispark som Roberto Carlos sätter i vänsterkrysset och en stolpe ut för Adriano.

Argentina är klara för VM.

Dagen efter pryds första sidan av fotbollstabloiden Olé av en tokglad Hernán Crespo som tar emot folkets jubel efter sitt andra mål. Rubriken är »¿Que bidón te tomaste?«, »Vilken vattenflaska drack du ur?« Den vackra segern hyllas som en av de viktigaste ett argentinskt landslag gjort mot Brasilien sedan åttondelsfinalen i Italien.

Argentina klev inte bara upp som etta i den eviga rivalitetstabellen, de stämplade också in passen till den tyska sommaren 2006 som första sydamerikanska lag.

Hernán Crespo njuter i teve: »Kaká kom fram till mig i slutet av första halvlek och sa ›Snälla, nu räcker det, snälla‹«, berättar han.

Hela Argentina skrattar.

I tidningen Olé medföljer en extra affisch på hjältarna från Monumental. Laget står uppställt inför matchen och tittar in i kameran. Enda skillnaden från orginalbilden är att hudfärgen på samtliga spelare har ändrats. Det argentinska landslaget ser ut som ett gäng mulatter. Ansiktsfärgen är mörk och läpparna har förstorats. Under foto står »Jogo bonito«.

Inte nog med att Albiceleste gör anspråk på sambafotbollen. Tidningen tar även udden av rasismbråket mellan Grafite och Desábato.

Ronaldo har följt matchen hemma i sin lägenhet i Barra da Tijuca tillsammans med några vänner. »De gjorde allt rätt. Först har de spelat offer i en hel vecka och sedan kommer de med allt. Ärligt talat, efter deras 3-0 var jag rädd att vi skulle förlora med mer«, säger han.

Parreira väljer att se 3-1-förlusten på ett annat sätt: »Jag tycker att en förlust mot Argentina här i Buenos Aires inte är ett helvete, precis som vinsten över Paraguay inte var ett paradis. Nu tänker vi framåt. Vi är nära vårt mål och detta resultatet förändrar ingenting. Vad de gjorde var egentligen bara att ge igen från det första mötet i Belo Horizonte.«

Jag går ut på gatorna i Buenos Aires. Den tilltryckta staden lever upp. Nationen har fått ge igen för det lidande Brasilien har åstadkommit den stolta republiken sedan den ekonomiska kollapsen. Jag går förbi en av tidningskioskerna på Avenida Corrientes, Buenos Aires Broadway. Kvällsupplagan av Crónica har precis anlänt och kioskinnehavaren hänger upp den i skylten.

Den brasilianske presidenten pryder förstasidan. Lula tar sig för pannan och blundar. »Nunca sufri tanto«, »Jag har aldrig lidigt lika mycket«. »Jag är sextio år gammal och har gillat fotboll sedan nio. Aldrig har jag lidigt så mycket som under de första 45 minuterna. Det var nästan så att jag inte kunde gå till jobbet«, säger han inne i tidningen.

Jag tar en runda runt kvarteret och går sedan upp på hotellrummet för att kolla vad de brasilianska tidningarna har skrivit på nätet. »Nu är det lika«, skriver Lance, den största fotbollstabloiden i Brasilien.

– Vad då lika? tänker jag, och läser vidare.

Givetvis har länderna som stod på olika sidor under andra världskriget även olika statistik som grund för rivalitetstabellen. Enligt de brasilianska tidningarna ligger nu rivalerna på vardera 33 vinster och 22 oavgjorda. Före mötet på Monumental ledde Brasilien med 33 vinster mot Argentinas 32. De argentinska tidningarna talar om 89 möte, de brasilianska om 88.

Dagen efter tar jag på mig en nystryken skjorta och går över gatan till AFA, det argentinska fotbollsförbundet. Jag har stått i den pampiga receptionen förr och kollat in marmortavlorna på väggarna, den ena med inskriptioner från truppen 1978, den andra från 1986. I hallen hänger en gedigen kristallkrona. Byggnaden är uppförd 1942.

Jag undrar om jag kan få träffa förbundets statistiker.

Han är inte inne.

HENRIK JÖNSSON

2005-06-01