Stefan Zweigs död i paradiset

Stefans Zweigs hus i Petrópolis

PETRÓPOLIS/DN

Filmen »The Grand Budapest Hotel« har fått en ny generation att intressera sig för Stefan Zweigs författarskap. En ny bibliografi släpptes i somras, hans böcker ges ut igen och i Brasilien har en grupp läsare köpt huset i Petrópolis där han begick kollektivt självmord med sin hustru.

Huset ligger högst upp på en kulle. Ljuset är tänt på verandan och dörren står öppen. I flera decennier var detta kulturminnesmärkta hus övergivet. Uteliggare bodde på parkettgolvet och fåglar på verandan där Zweig skrev sin legendariska skildring av det gamla Europas undergång, Världen av i går. I dag kantas trappan upp till huset av orkidéer och trimmade tropiska växter. Golvet i vardagsrummet är lackat och väggarna är smyckade av expressionistisk konst av den tyske konstnären Wilhelm Wöller som också togs emot av Brasilien under Andra världskriget.

– Först ville vi inte ha ett museum. Det kändes för makabert. Det var ju här han tog sitt liv. Men så tänkte vi om och gjorde huset till ett minne över exilen. Nu är det inget dödmuseum. Det är museum för livet, säger Kristina Michahelles.

Hon är Stefan Zweigs brasilianska översättare och en av de tio vännerna som gick samman och köpte huset där Zweig bodde under sin exil. Huset har renoverats till originalskick och för att skapa en större utställningsyta har innerväggarna tagits bort. De enda som finns kvar är sovrummet. Det var här som trädgårdsmästaren hittade Zweig omfamnad av sin betydligt yngre fru Lotte. Trädgårdsmästaren tyckte det var konstigt att paret inte gick upp och efter någon timme tittade han in i rummet igen. Han fann paret i exakt samma position. Han förstod att paret begått kollektivt självmord.

Zweigs avskedsbrev hänger nu på ena väggen i sovrummet.

»Innan jag lämnar detta liv av egen vilja, och med klart huvud, har jag en uppgift att fullfölja. Jag vill tacka Brasilien, detta underbara land, som mött mig och mitt arbete med frid och vänlighet. Varje dag har jag lärt mig att älska detta land mer, och efter att ha förlorat mitt eget språk och mitt hemland, Europa förstörde sig själv, hade jag inte velat återstarta mitt liv någon annanstans. Men att börja om på nytt för en man på 60 år kräver speciella krafter och mina krafter har sinat efter alla år av hemlöst vandrande«. De sista raderna lyder: »Bästa hälsningar till alla mina vänner. Må ni se gryningen efter denna långa natt. Jag, som är otålig, lämnar i förväg«, Stefan Zweig, 22 februari 1942.

Mitt emot väggen med brevet står en träbänk. Annars är rummet tomt.

– Vi vill att tomheten ska väcka till eftertanke. Flera gånger har besökare suttit på bänken och gråtit, berättar Kristina Michahelles.

I sovrummet finns också en bronsavgjutning av hans ansikte som en lokal konstnär gjorde på dödsbädden. Zweigs drag är avslappnade. Morfintabletterna, som han köpt i London några år tidigare och burit med sig under exilen, gav honom en sista resa innan han somnade in för gott.

Under mellankrigstiden var Stefan Zweig en av världens mest lästa och översatta författaren. Med den kulturella högborgen Wien som utgångspunkt beskrev han sitt älskade Europas förändring och umgicks med kontinentens mest intressanta intellektuella. Han var nära vän med Rilke och Freud, umgicks med Thomas Mann och Joyce, och växlade brev med både Ellen Key och Georg Brandes. Den ekonomiska depressionen i slutet av 1920-talet drabbade honom hårt och precis som hundratusentals andra européer drömde han om den Nya världen. Han intresserade sig för välståndets Argentina och det progressiva Brasilien, där den icke folkvalde presidenten ser blandäktenskap som källa för något positivt.

Första gången Zweig nämner att han vill resa till Sydamerika är i ett brev till en kollega 1928. Han söker efter något nytt att skriva om och bestämmer sig för Brasilien. I slutet av 1932 köper han en biljett med en Zeppelinare som börjat gå i passagerartrafik över Atlanten. En månad senare tvingas han ställa in resan. Socialdemokrater och konservativa har misslyckats med att enas för att undvika det värsta. Zweigs landsman, populisten Adolf Hitler, blir vald till Tysklands rikskansler. En tid av förödmjukelse och förföljelse inledds, där Zweig som jude, börjar få problem med att utöva sitt arbete. Två år senare flyr han till England.

Under en konferens med PEN-klubben i Buenos Aires 1936 vittnar han om stämningen i Europa och uppmanar kollegorna att skriva om utvecklingen. På vägen hem förverkligar han sin dröm och besöker Rio de Janeiro. Han tillbringar två veckor i staden som han beskriver som »världens vackraste huvudstad« och häpnas över att allt han hört stämmer. Han ser vita och svarta par med bruna barn. En utopi i det rashatande Europa. Stefan Zweig lovar att komma tillbaka.

Hans fru anställer en ung, tysk sekreterare till honom och Zweig blir så förtjust i henne att han lämnar sin fru. Han gifter sig med Lotte och reser med henne till Rio igen 1940 för att skriva en bok om Brasilien. Han träffar landets icke folkvalde president, Getúlio Vargas, som ställer regeringsplanet till hans förfogande. Zweig reser runt i det enorma Brasilien och fascineras av den mångkulturella toleransen. »Medan man i vår gamla värld mer och mer hängiver sig åt vanföreställningen att kunna frambringa ”rasrena” människor, liksom kapplöpningshästar eller hundar, bygger den brasilianska nationen helt på principen om den fria och ohämmade rasblandningen, den fullständiga likställningen mellan svarta, vita, bruna och gula«, skrev han.

Zweig ser det brasilianska exemplet som lösningen på rashatets söndrade Europa och döper sin bok till »Brasilien – framtidslandet«. Problemet blir att ge ut den. Hans böcker bränns på bokbål i Tyskland och inga tyska förlag vågar ge ut honom. Lösningen blir den tyske förläggaren Bermann Fischer som placerat sig i Stockholm. Han ger ut boken simultant på sex språk – tyska, engelska, franska, portugisiska, spanska och svenska. Boken blir en bestseller i Europa och Zweig, som i rädsla för att nazisterna ska lyckas ockupera England, flyr till Brasilien. Han får uppehållstillstånd av Getúlio Vargas, som tidigare flirtat med fascismen, och landets intellektuella börjar kritisera Zweig. De anklagar honom för att ha skrivit så positivt om Brasilien bara för att få ett visum. Zweig dra sig undan och flyttar upp i bergen norr om Rio. I Petrópolis hyr han ett hus med fantastisk utsikt. Om kvällarna spelar han schack på verandan med en tysk kollega som också tvingats fly Europa.

– Zweig var deprimerad. Allt det han kämpat för hade försvunnit. Wien var ockuperat och ingen pratade om hans böcker längre. Det var svårt för honom, säger journalisten och författaren Alberto Dines.

Han har ägnat hela sitt liv åt att forska kring Stefan Zweig och hans tid i Brasilien. 1981, till hundraårsjubileet av Zweigs födelse, gav han ut »Morte em Paraiso« (Död i paradiset) som kom ut igen 2004 i en omarbetad version. Dines var också den som tog initiativet till att köpa Zweigs hus och att göra om det till »Casa Stefan Zweig«. Han är upprymd över det nya intresse som visas Zweig, men är kritisk mot personkulten.

– Jag vill att hans författarskap ska stå i förgrunden, men alla pratar om personen, säger Dines.

Han har inget emot Wes Andersons film »The Grand Budapest Hotel«, som inspirerats av Zweigs noveller och där huvudpersonen, spelad av Ralph Fiennes, bär en mustasch som är mer än misstänkligt likt Zweigs. Vad han vänder sig mot är bibliografin »The Impossible Exile«, som den amerikanske författaren George Prochnik gav ut i maj.

– Han har varken förstått Zweigs författarskap eller hans judendom. Han framställer honom som dandy och kvinnokarl. I min mening rider författaren bara på Zweig-vågen som rullar över världen, säger Dines.

Vi går ut på verandan där Zweig författade Världen av i går och hans litterära höjdpunkt Schack. Den sistnämnde skrevs endast någon månad innan han tog sitt liv.

Den utlysande faktorn till självmordet anses vara kriget. Zweig hade flytt från Wien till London. Från New York till Rio de Janeiro. När han nåddes av nyheten att nazisterna hade sänkt ett brasilianskt fartyg i Atlanten insåg Zweig att även det neutrala Brasilien skulle gå med i kriget. Drömmen om en fredlig exil hade gått i kras. Endast fyra dagar efter att fartyget sjunkit plockar han fram morfintabletterna som han köpt i London. Han skriver ett tjugotal brev som han postar i Rio och kommer överens med Lotte att lämna livet tillsammans. Hon led av svår astma och såg inte heller någon framtid i framtidslandet Brasilien.

Jag går in i sovrummet och minns bilden som polisen tog dagen och som jag sett i Alberto Dines bok. Zweig ligger uppklädd som inför en lång resa i skjorta och slips. Bredvid honom ligger 34-åriga Lotte. Hennes ansikte är förvridet. Det fanns inte tillräckligt med morfintabletter. Hon fick svälja en blandning av sömntabletter som gav henne en utdragen andnöd. Det ser ut att ha varit en hemsk död i paradiset.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

Fakta

Stefan Zweig föddes 1881 och debuterade redan 1901. Han har skrivit ett femtiotal böcker, varav de flesta är noveller och bibliografier. Hans främsta verk är novellerna Schack och Amoklöparen som Wahlström & Widstrand återpublicerade 1975. På svenska finns ett tjugotal verk översatta, men de flesta är från 30-talet och svåra att få tag på. För några år sedan gav det lilla Stockholmsförlaget Ersatz ut hans klassiska Världen av igår: en europés minne som är en självbiografi och en levande berättelse om Europa från sekelskiftets Wien, första världskriget, hyperinflationen, Hitlers maktövertagande och andra världskriget. Boken innehåller också flera författarporträtt av bland annat Rainer Maria Rilke, Sigmund Freud och James Joyce. Fler nyutgivningar är att vänta eftersom upphovsrätten för hans verk nyligen gått ut.

Mer om Stefan Zweigmuseet: www.casastefanzweig.org