Samarbete präglar kontinenten

MONTEVIDEO/SDS

Från trapporna till den vackra parlamentsbyggnaden i Montevideo står Uruguays nya hopp och håller ett efterlängtat tal. Landets nya president Tabaré Vázquez är installerad.

– Vi ska arbeta för att alla i landet ska få samma villkor. Vi ska inte kämpa mot fattigdomen. Vi ska bekämpa orsakerna till fattigdomen, säger han och möts av ett öronbedövande jubel.

För första gången i den lilla buffertstatens 177-åriga historia har en folkvald politiker lyckats bryta den traditionella makten i landet. Nu styrs Uruguay av en bred koalition partier som ända sedan militärdiktaturens dagar kämpat för att lösa landets sociala situation.

– Nu undrar ni vilka prioriteringar er nya president har. Det ska jag berätta för er, säger den före detta cancerläkaren och tittar ut över de hundratusentals flaggviftande uruguayanerna.

Han rabblar upp den tragiska statistik som på bara några decennier förvandlat en av världens första välfärdsstater till ett fattigt utvandrarland. Den senaste tiden har varit värst. I början av 2001 var arton procent av landets befolkning fattiga. Tre år senare har andelen fördubblats. I dag lever 31 procent, en tredjedel av Uruguays befolkning, under fattigdomsstrecket.

Sämst ställt är det med den nya generationen. 57 procent av alla barn under 5 år växer upp i misär och fattigdom. Något som tidigare varit otänkbart i landet som alltid haft en väl förankrad medelklass.

– Vi måste alla se till att vi går mot den framtid som vi uruguayaner fodrar och förtjänar, säger Uruguays nya president som i över trettio år lett vänsterkoalitionen Frente Amplio, Breda fronten.

På Café Brasiliero i Gamla stan i Montevideo sitter den uruguayanske författaren Eduardo Galeano och dricker sitt eftermiddagskaffe. I början av sjuttiotalet skrev han klassikern ”Latinamerikas öppna ådror” och har sedan dess varit en av kontinentens främsta debattörer. Han gläds åt det historiska regimskiftet i landet men ser många farhågor.

– En hel generation har försvunnit. Det finns bara barn och gamla kvar i landet. Nästan alla har emigrerat. Vem ska driva förändringen om vi inte ens kan behålla våra ungdomar, frågar han sig.

Grunden till det aktuella problemet kan han. Under nittiotalet satsade det strategiskt belägna Uruguay på att bli Latinamerikas Schweiz. Landet byggde ut sin bank- och servicesektor och försökte locka till sig kapital från hela kontinenten. Men det blev mest knark- och korruptionspengar som hamnade här. När så den ekonomiska kollapsen frös tillgångarna i Argentina sprack även bubblan i grannlandet.

– Vad har vi nu? Kött, ull och mjölk. Vi är tillbaka på ruta ett. Nu måste vi komma igång med annan produktion i landet. Vi behöver riktiga jobb. Annars blir vi ett land med bara gamla, säger den 65-åriga författaren till Sydsvenskan.

Uruguays befolkning är på 3,3 miljoner. Antalet kor och får är sex gånger så mycket. Det är klart att ett sådant utpräglat jordbruksland kan få det svårt att få igång en egen industriproduktion. Bilfabriken Mahindra som tillverkar den uruguayanska jeepen Cimarrón har inte många arbetstillfällen att erbjuda. Landets hopp är i stället ställt till den nya politiska integrationen som uppstått på kontinenten.

Direkt efter att Tabaré Vázquez installerats gav Argentinas president Néstor Kirchner klartecken åt en pipeline genom landet för att ge Uruguay tillgång till boliviansk naturgas. Även Venezuelas president Hugo Chávez lät meddela att landet nu tänker förse Uruguay med förmånliga oljeleveranser. Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva ville inte vara sämre och lovade stora investeringar, bland annat kommer den brasilianska bryggerijätten Ambev, en av världens största dryckeskoncerner, att öppna en fabrik i Paysandú, Uruguays fjärde största stad.

Den nya samarbetsandan är tydlig och har sitt ursprung i att kontinentens mest inflytelserika länder valt presidenter med ungefär samma ideologiska botten. Att Argentina, Brasilien, Chile, Venezuela och nu Uruguay styrs av vänsterorienterade presidenter med fattigdomsbekämpning som prioriterat mål gör att den annars splittrade kontinenten börjat röra sig i samma riktning.

Vid ett uppmärksammat möte i Montevideo i samband med presidentinstallationen undertecknade presidenterna ett avtal om att den nystartade handelsunionen, Sydamerikanska Gemenskapen, ska inleda ett samarbeta med Arabförbundet. Den nya tullunionen som är en sammanslagning av Mercosur och Andinska Gemenskapen vill skapa helt nya handelsvägar för kontinenten. Även konkreta handelsavtal har slutits med den ekonomiska jätten Kina.

Målet är att genom nya marknader förbättra den inhemska ekonomin och utgöra en motvikt i världshandeln gentemot USA och EU. Under mötet tillkännagav även presidenterna Kubas deltagande i handelsunionen. Landet som styrs av Fidel Castro har tidigare inte fått vara med i dessa sammanhang eftersom Kuba inte bedriver en marknadsvänlig politik.

Men även om det blåser vänstervindar i Latinamerika och Tabaré Vazquez använder samma tilltalsterm ”kamrat president” som Chiles avlidne president Salvador Allende, innebär den politiska svängningen inte att några experimentella socialistiska reformer kommer att genomföras. Snarare kommer länderna att styras av den pragmatism som Brasiliens president Luiz Inácio Lula da Silva presenterat. Att driva en marknadsvänlig politik som fortsätter att locka till sig utländskt kapital.

Brasilien går i år mot en rekordtillväxt på 5,7 procent. Fortfarande har den ekonomiska förbättringen inte lyft den fattiga tredjedelen i landet. Men om den optimism som just nu råder på kontinenten får hålla i sig, menar många experter, att Latinamerika går en ny framtid tillmötes. När festligheterna kring den historiska händelsen i Uruguay var över fattade Brasiliens president micken.

– Detta möte är mycket viktigt eftersom det visar att Sydamerika har gått in i en ny tid. Nu etablerar vi en gemensam politik där vi tar vara på varje land. På så sätt kommer vi slutligen bli starka, sa Lula da Silva och log mot den internationella presskåren som samlats i Montevideo.

HENRIK JÖNSSON

2005-03-11