Motståndsmännens comeback

RIO DE JANEIRO/UTRIKESPOLITISKA INSTITUTET

När den före detta cancerläkaren Tabaré Vázques installeras som ny president i Uruguay den förste mars i år kommer han inte enbart bryta den långvariga tradition att inte ge vänsterpolitiker makten i landet. Han kommer också bli en historisk pusselbit i det politiska förändringsarbete som Latinamerika upplever just nu.

På bara några få år har ledarskiktet i kontinentens viktigaste länder bytts ut och ritat om den politiska kartan i Latinamerika. Från och med att Vázquez tillträder presidentposten kommer samtliga länder i den södra konen av Sydamerika att styras av statschefer som en gång i tiden inledde sina karriärer som radikala motståndsmän under ländernas respektive militärdiktaturer.

I Brasilien sitter sedan två år tillbaka den före detta skoputsarpojken Luiz Inácio Lula da Silva och tvingar landets militärer att öppna de hemliga arkiven från diktaturtiden. I Argentina har peronistpartiets vänsterman Néstor Kirchner fängslat 97 gamla militärer sedan han kom till makten och i Chile har socialisten Ricardo Lagos satt den sjuke generalen Augusto Pinochet i husarrest i väntan på åtal.

Initiativen av presidenterna till tre av kontinentens starkaste ekonomier vittnar inte bara om att den långsamma demokratiseringsprocess som inleddes efter militärregimernas fall i mitten på åttiotalet är inne i sitt slutskede. Initiativen visar också att demokratin slutligen börjat leverera på den splittrade kontinenten. De forna motståndsmännen ser ut att leda in Latinamerika i en ny tid.

Med president Lula i spetsen har Brasilien tagit initiativet att åter väcka liv i den sömniga sydamerikanska handelsunionen Mercosur. Nu är det inte lika säkert att länderna kommer att foga sig och ingå i USA:s stora projekt om hela den amerikanska dubbelkontinenten som ett frihandelsområde. I stället ser det ut som om Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay sakta men säkert närmar sig Europa och EU.

För första gången på flera årtionden är USA:s makt i regionen inte lika dominant längre. Frågan är vad det är som egentligen håller på att hända i Latinamerika. Har kontinenten efter decennier av svårigheter till slut lyckats hitta sin egen väg för utveckling?

Under sjuttiotalet var Latinamerika en av de mest berörda spelplanerna för det kalla kriget. Maktkampen mellan öst och väst fick stora konsekvenser för kontinenten och hämmade på många sätt regionens egna demokratiska utveckling.

I Chile styrde överbefälhavaren Augusto Pinochet efter att ha störtat Salvadors Allendes folkfrontsregering. I Argentina härskade arméchefen Jorge Videla och lät flygvapnets plan flyga över Río de la Plata med regimens politiska fångar i lasten. Det var kalla krigets retorik som gällde, de som inte är med oss är mot oss.

Under Pinochets första år vid makten beräknas nästan 3 000 människor fått sätta livet till i de politiska ”dödskaravaner” som drog genom det avlånga landet. I Argentina var antalet dödsoffer det tiodubbla, uppmot 30 000 politiska fångar uppskattas ha mördats under den grymma juntaregimens sju år vid makten.

I Brasilien gick landets militärer lugnare fram. De hade tagit makten redan 1964 efter att Che Guevara mottagit en hedersmedalj i den nybyggda huvudstaden Brasília och landets sittande president uttryckt vänstersympatier. Vid denna tid styrdes även Paraguay och Bolivia av USA-stödda militärdiktatorer. Sista landet att sluta sig till skaran av militärregimer på kontinenten var den lilla buffertstaten Uruguay.

På mer än två tredjedelar av kontinentens yta var nu all politisk verksamhet förbjuden, pressen censurerad och ländernas fängelser överfyllda av politiska fångar. Totalt uppskattas mer än 40 000 av dem ha likviderats av militärregimerna. Hundratusentals tvingade i exil. Latinamerika var världens plågoris och pressade miljontals människor att leva utan demokratiska rättigheter.

Mot bakgrund av det mörka sjuttiotalet i Latinamerika är det inte så konstigt att det tog lång tid att utveckla ländernas styrelseskick till riktiga demokratier när väl militärregimerna föll som käglor i mitten av åttiotalet. Länderna var fortfarande så djupt nedsjunkna i odemokratiska strukturer att ingen vågade utmana ordningen för att inte riskera den nyvunna, bräckliga demokratin.

Att Carlos Menem, Argentinas president mellan 1989 och 1999, tilläts upphäva domarna mot juntamedlemmarna som godtyckligt mördat tiotusentals regimkritiker, är ett tydligt exempel på hur sköra demokratierna var. Ingen vågade sätta sig upp mot militären.

Inte ens i Chile, där ekonomiprofessorn Ricardo Lagos övergett sin framgångsrika akademiska karriär för att tvinga fram en folkomröstning om general Pinochets fortsatta styre, hände något. Inte heller i Brasilien eller Uruguay. Trots att ländernas presidenter var demokratiskt valda fanns det fortfarande mönster i samhällena som gjorde att demokratiseringsprocessen arbetade långsamt.

En första förändring kom när Ricardo Lagos, som satt fängslad under Pinochetregimen, lyckades vinna presidentvalet i Chile i slutet av 2000. För första gången sedan den störtade Salvador Allende valdes en socialist som landets president. Vinsten gav eko på kontinenten och näste motståndsman att vinna ett presidentval i Latinamerika blev den före detta fackförbundsledaren Luiz Inácio Lula da Silva.

Det var han som i slutet av sjuttiotalet lett generalstrejkerna som lamslog Brasilien och skapade en politisk kraft mot militärerna. Hans storseger i presidentvalet i oktober 2002 blev startskottet på den politiska förändringsprocess som Sydamerika upplever i dag. När även peronistpartiets vänsterman, Néstor Kirchner, året efter, blev vald till Argentinas president stod det klart att något håller på att hända på kontinenten.

En första antydan till att Latinamerika är på väg in i en ny tideräkning kom i januari i fjol vid toppmötet för OAS, Organisationen för de amerikanska staterna, i Monterrey, Mexiko. Tillsammans med Venezuela bildade de forna ärkerivalerna Brasilien och Argentina en allians och tvingade organisationens starke part USA att backa på flera av de punkter som de ville ta upp på organisationens toppmöte.

USA ville diskutera frihandel och antiterroristlagar. I stället lyfte den nybildade alliansen av sydamerikanska länder upp de sociala frågorna på agendan. Ländernas respektive ledare menade att nittiotalets otyglade marknadspolitik inte löst fattigdomsproblemen i det våldsamma Latinamerika. I stället drev den Argentina ned i en djup kris.

På mötet anklagade de latinamerikanska ledarna USA för att ”Washingtonandan”, som stött marknadsreformer och privatisering över hela Latinamerika efter militäråren, inte resulterat i tillväxt utan i stället tvingat kvar miljontals människor i svält i kåkstäder och byar. Brasiliens orädde president Lula da Silva tog till orda under sitt anförande under mötet.

– Efter åttiotalet, det så kallade ”förlorade årtiondet”, blev nittiotalet ett förtvivlans årtionde. Det var en pervers modell som felaktigt skilde på ekonomi och den sociala välfärden, som ställde stabilitet mot tillväxt och som struntade i ansvar och rättvisa.

Det var första gången som de latinamerikanska länderna lyckades ta upp de sociala frågorna på dagordningen och bjuda USA motstånd under ett OAS-möte. Det var också första gången som en latinamerikansk ledare samlat sina kollegor för att gemensamt sätta sig upp mot det land som i mångt och mycket dikterat villkoren för kontinenten även efter kalla kriget.

Det upprensningsarbetet som nu rullat igång när det gäller ländernas förflutna är ett tydligt uttryck för att Latinamerika går en ny tid till mötes. I Chile sitter just nu Augusto Pinochet i husarrest i väntan på mordåtal och anklagelser för att ha varit hjärnan bakom den ökända ”Operation Kondor”, en sammansvärjning mellan diktaturstaternas säkerhetspolis om rätten att jaga varandras medborgare över nationsgränserna.

I Argentina har Néstor Kirchner upphävt Carlos Menems korrupta amnestilagar, bytt ut medlemmarna i Högsta domstolen och fängslat 97 gamla militärer. Han har också offentliggjort det som alla vetat men ingen öppet vågat erkänna, att arméns militärhögskola i centrala Buenos Aires, Escuela de Mecánica de la Armada, ESMA, tjänade som hemlig dödskammare under juntaåren.

I Brasilien går processen något långsammare. Fortfarande har vänsterledaren Lula da Silva inte lyckats få ut samtliga dokument från militärens hemliga arkiv. I stället har han tillsatt en kommission som ska offentliggöra militärens verksamhet under landets förlamande militärregim. Även i Paraguay har den nye regeringen tillsatt en kommission som ska utreda barbariet under diktatorn Alfredo Stroessners 35-åriga styre.

Paraguays president Nicanor Duarte, som tillhör Stroessners gamla konservativa Coloradoparti, har trots sin partitillhörighet lyckats få genom ett förslag om att familjerna som drabbats av militärens våld ska få ut statlig ersättning för sitt lidande.

Ett annat tecken på förändring på kontinenten är den kursändring som visats i förhandlingarna om att utvidga Mercosurs frihandelsområde. Ett tag såg det ut som om USA:s favoritprojekt, FTAA (Free Trade Area of the Americas), skulle suga upp alla medlemsländerna på kontinenten. Men ju längre förhandlingarna gått har det visat sig att allt fler länder tonat ned sin entusiasm. I stället har Mercosur stärkt sin ställning och utvidgats med fyra associerade medlemmar.

I dag utgörs kärnan i Mercosur av kontinentens två stormakter Argentina och Brasilien, tätt följd av de mindre ekonomierna Uruguay och Paraguay. Som associerade medlemmar finns sedan tidigare Chile och Bolivia. Men i mars i år kom överraskningen att även det oljerika Venezuela och det snabbväxande Mexiko vill ingå i frihandelsgemenskapen.

Mercosurs utbredning har gjort att det projekt som George W Bush såg som sitt viktigaste åtagande, innan händelserna kring den elfte september, allt mer håller på att glida honom ur händerna. USA:s chefsförhandlare Robert Zoellick är besviken och anklagar Mercosur för att tömma FTAA på innehåll. Men Mercosurs ordförande, Eduardo Duhalde, har svarat med att ”så länge USA värderar sina bönders privilegier högre än frihandeln förblir FTAA blott en vacker dröm”.

I stället har EU erbjudit länderna i Mercosur att minska sitt subventionerade jordbruk, bland annat genom att släppa sockret fritt, och därmed öppna upp för en frihandelsöverenskommelse mellan de båda blocken. Kommer de båda handelsunionerna överens blir EU och Mercosur tillsammans världens största och mest omfattande frihandelsområde. Det kommer inte bara att försämra framtidsutsikterna för FTAA utan också innebära något historiskt – långsamt håller Latinamerika på att återförenas med den kontinent som en gång i tiden befolkade länderna.

När den spanske premiärministern José Luis Zapatero nyligen var på statsbesök i Brasilien och Argentina förklarade han Spaniens roll i förhandlingarna mellan EU och Mercosur.

– Spanien kommer att bli den definitiva inkörsporten. Den verkliga garantin för att integrationen mellan Latinamerika och Iberiska halvön även kommer att leda till en ingång i EU, sa premiärministern efter sitt möte med president Lula i Brasília.

Utan att överdriva kan man säga att den senaste tidens utveckling skapat ett självförtroende och en integration i regionen som tidigare varit svår att finna. Inte sedan militärdiktaturerna  på sjuttio- och åttiotalen har det funnits en sådan politisk enighet i södra Sydamerika som nu. Då enades ländernas politiker och militärer i den gemensamma jakten på politiskt oliktänkande. Idag enas samma länder av en helt annan politisk agenda. Den om att göra upp med det förflutna och tillsammans hitta en ny väg för utveckling.

På tisdag, den förste mars, kommer Tabaré Vázquez att installeras i presidentpalatset i Montevideo. I över femton år har han kämpat för att samla den splittrade oppositionen från militäråren till en gemensam kraft. Tillsammans med samlingspartiet Frente Amplio har han utmannat de två partier som delat på makten ända sedan Uruguay grundades 1828 och lyckats. När valresultatet stod klart efter presidentvalet i oktober i fjol dröjde det inte många minuter förrän faxet kom från president Lulas regeringskontor i Brasília.

”Det är med stor och uppriktig uppskattning som jag kan gratulera dig, min vän och kamrat Tabaré Vázquez, till din uttrycksfulla seger i presidentvalet. Jag är säker på att Uruguay under ditt ledarskap kommer att gå in i en ny tid och inleda en period av ännu bättre samarbeta mellan våra länder. Sida vid sida ska vi arbeta för en rättvisare utveckling av våra samhällen och skapa ett Mercosur och ett Sydamerika som svarar till våra medborgares befogade förväntningar. Enade är vi starkare att ingå i vår växande världs utveckling”.

En ny tid ser ut att ha börjat i Latinamerika.

HENRIK JÖNSSON

2005-02-08