Vanessa till Bokmässan

SÃO PAULO/DN

Vanessa Barbara tackar först nej till intervjun.

– Jag är alldeles för blyg. Kan vi inte ta frågorna på mejl istället, skriver hon.

Jag svarar att det inte går att göra ett reportage via mejl. Det får bli en kompromiss. Vanessa Barbara får fem frågor på mejl och resten ska vi ta på caféet till Livraria Cultura i São Paulo, Brasiliens bästa bokhandel. Några dagar före intervjun ändrar Vanessa sig. En stor demonstration mot VM 2014 ska äga rum samma dag. Hon vill inte missa den och undrar om vi kan flytta fram mötet någon timme.

Jag vägrar. Jag kräver att få följa med henne på protesten.

Det moderna konstmuseet MASP ligger mitt på den mäktiga Avenida Paulista i Brasiliens största stad. Konstmuseet är en sjuttio meter stor betongkloss som svävar fritt på fyra röda ben över ett torg. Regnet öser ned och demonstranterna springer in under betongklossen för att ta skydd. Stämningen är på topp och demonstranterna ropar i kör.

– Não, vai ter copa! Não, vai ter copa! (Det blir inget VM)

En kille i 20-årsåldern bränner upp Fifas stickersalbum till sina kompisars jubel.

– Fifa, go home! Fifa, go home!

Vanessa Barbara håller sig i bakgrunden och väntar på sin mamma som varit med på alla demonstrationerna som skakat São Paulo sedan upploppen började i juni förra året. Då gick ett hundratal poliser till attack mot ett gäng studenter som protesterade mot höjda busspriser. När polisen slog ned den fredliga demonstrationen med batonger, gummikulor och tårgas blev det gnistan som väckte Brasilien. Trots att det var övervåldet som tände missnöjet mot VM har polisen inte lärt sig. De misshandlar fortfarande demonstranter.

– Poliserna är fasansfulla, säger Vanessa Barbara.

När hennes mamma kommer är hon en timme försenad på grund av att regnet proppat igen trafiken i södra halvklotets största stad. Mamman bär på en bag över axeln med förband, bandage och rent vatten.

– Det behövs när polisen slagit till mot ungdomarna, säger hon.

Vanessas mamma är född av portugisiska bönder i Portugal och mäter inte mer än 155 centimeter. Ändå känns hon starkare än poliserna. Vanessa är längre, men är inte lika pratsam.

– Jag tycker hellre om att skriva, säger hon.

Vanessa Barbara fick sitt genombrott i Brasilien för fem år sedan med sin reportagebok om vardagen på Latinamerikas största bussterminal Terminal Rodoviário Tietê i São Paulo. Boken hade refuserats av de största brasilianska förlagen när en litteraturagent föreslog en ny titel. Boken döptes om från Retratos de Partida (Avgångars porträtt) till O Livro Amarelo do Terminal, Terminalens Gula sidor och det sista kapitlet omarbetades. Ett av de stora förlagen nappade och gav ut boken som 2009 vann Jabutipriset, Brasiliens motsvarighet till Augustpriset, för bästa reportagebok.

Vanessa Barbaras internationella karriär började 2012 när den brittiska tidskriften Granta utsåg henne till ett av de stora, unga löftena i brasiliansk litteratur. Granta publicerade en novell av henne, som i själva verket var det första kapitlet ur hennes debutroman Noites de Alface, Salladsnätter. Brasiliens största dagstidning, Folha de São Paulo, kontrakterade henne som krönikor och sedan hörde New York Times av sig. Numera har hon en fast kolumn i båda tidningarna.

Det första utländska förlaget att ta kontakt med henne var Natur & Kultur i Sverige.

– Jag trodde först att det var ett missförstånd. Min bild av Sverige var att det är ett land som bara ger ut deckare. Det är i alla fall så vi ser det i Brasilien. Här översätts bara Larsson, Mankell och Lapidus. Jag trodde att förlaget hade gillat Salladsnätter för att det finns ett brott i den, men så var det tur och var inte, säger 32-åriga Vanessa Barbara.

Efter att Natur & Kultur översatt Salladsnätter har den sålts till Frankrike, Tyskland, Italien och Tjeckien. Den svenska utgåvan blir den första som kommer ut efter den portugisiska och Vanessa Barbara känner sig nöjd med den svenska översättningen, även om hon inte förstår ett ord. Hennes översättare, Hans Berggren som bor i Brasilien, har imponerat på henne.

­ – Han hörde av sig efter att han sett ett fel i romanen. Han sa att en dörrklocka som hade gått sönder i ett tidigare kapitel, fungerade i ett senare kapitel. Det hade jag aldrig tänkt på. Nu har jag rättat till det så att det även blir rätt i de andra översättningarna.

Regnet öser ned över demonstrationståget som rör sig uppför Avenida Paulista och under sina paraply ropar demonstranterna »Utan sjukvård, inget VM« . Vanessa Barbara är också mot VM, men är kluven eftersom hon älskar fotboll. Hon är corinthiano (håller på arbetarklubben Corinthians) och vill att Brasilien ska vinna sitt första VM-guld på hemmaplan. Samtidigt är hon arg för att regeringen lagt så mycket pengar på arenorna, medan de struntat i sjukvården och den kommunala skolan som är Sydamerikas sämsta.

– Det går ju inte att inte hålla på Brasilien, men egentligen vore det bäst om vi förlorade. Då kommer kritiken mot korruption och den dåliga samhällsservicen att fortsätta. Vinner vi är jag rädd för att allt kommer att rinna ut i sanden.

I en krönika i New York Times skrev hon att författare är Brasiliens mest patetiska yrke. Första upplagan på en vanlig roman är på 3 000 exemplar, trots att det bor 200 miljoner i Brasilien. De flesta föredrar att se televiserade romaner, så kallade telenovelas, och litteraturens roll i samhället låg. Trots att hennes debutbok vann Jabutipriset och hyllades i alla recensioner tog det tog fyra år innan den sålde slut sina 3 000 exemplar.

– Den ende som kan leva på sitt skrivande i Brasilien är Paulo Coelho. Vi andra tjänar knappt några pengar. Jag bor hemma hos mina föräldrar i förorten och har inte råd att resa bort, säger Vanessa Barbara.

Hon tittar åt sin mamma som släpar på sin förstahjälpen-kasse i regnet.

För att överleva översätter hon böcker. Hon har översatt Alex McCall-Smiths böcker om den kvinnliga detektivbyrån i Botswana, Alice i underlandet och nu senast Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Hon har också skrivit en barnbok och ett seriealbum om en vuxen punkare. Vad som gör karriären ännu svårare är hennes kön.

– I Brasilien är författare ett manligt yrke. Även om det debatteras mycket om att kvinnor måste få ges plats inom litteraturen så ges inget utrymme. Jag kommer ihåg när São Paulos kulturråd delade ut priser för något år sedan. Åtta kvinnliga och två manliga författare var nominerade i kategorin Bästa roman. Vem tror du vann? En av männen så klart, säger Vanessa Barbara.

Vad hon också retar sig på är den ogenerade sexismen. Under karnevalen i år publicerade Globo, Brasiliens största medieföretag, en tävling på nätet om vems bröst som var vems? Läsarna hade tio par bröst som skulle paras samman med rätt sambadansös.

– Vad är det? Hur kan man bara komma på en sådan idé? Och varför är det ingen som säger något? Är det för att alla vant sig? Brasilien är ett kvinnofientligt land, trots att vi har en kvinnlig president.

Vanessa Barbara menar att sexismen tagit över hela samhället.

– Förra året var det en kollega till mig som skulle lansera en poesibok. Hon lovade att klä av sig naken på släppet för att locka dit media. Och alla kom och skrev. Men vad är det? Ska man behöva prostituera sig för att sälja poesi?

Under tiden demonstrationståget löper genom São Paulo med sina 22 miljoner invånare fylls det på med fler och fler människor. Poliserna blir också fler och fler och förbereder sig för att bryta upp demonstrationen. När tåget når stadsdelen Pinheiros, där den övre medelklassen bor, stänger polisens motorcykelburna patruller av de omkringliggande gatorna. Den enda vägen som hålls öppen är till metrostationen. När demonstranterna går nedför den lilla gatan krossar fem killar en bankruta och polisen ser det som ett klartecken att slå ned hela demonstrationen.

Polisens chocktrupper massarresterar över hundra demonstranter och tvingar in de i bussar som kör ungdomarna till polisstationen. Vanessa och hennes mamma springer efter för att hjälpa ungdomarna, men får en polissköld upptryckt i ansiktet som svar. Vanessas mamma trillar och håller på att hamnar under ett fyrtiotal poliser som rycker framåt.

– Ta det lugnt! Rör inte min mamma, skriker Vanessa Barbara.

Det kvittar vad författaren säger. Polisen skjuter tårgas in i folksamlingen och trycker undan demonstranterna. Vanessas mamma flyr undan och tar upp en flaska vinäger ur sin kasse. Hon häller vinägern på en trasa och sträcker över den till ungdomarna som fått tårgas i ansiktet. Demonstranterna andas in och räcker över trasan till näste man.

– Vinägern vidgar andningsvägarna och gör det lättare att andas. Det är därför vi kallar upproret mot VM 2014 för Vinägerrevolutionen, säger Vanessa Barbara.

När lugnet lagt sig tar hon och hennes mamma tunnelbanan hem till förorten Mandaqui där många portugisättlingar bor i São Paulo. Det är också här som hennes roman Salladsnätter utspelar sig.

– Jag älskar Mandaqui, men flyttar gärna till en egen bostad. Problemet är att det här förbaskade VM gjort att bostadspriserna skjutit i höjden. Som det ser ut nu får jag bo hemma ett tag till.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

 

Fakta

Salladsnätter handlar om Otto som förlorar sin fru efter att ha levt ett helt liv ihop. Eftersom hans fru hållit i alla de sociala kontakterna blir hans liv tomt och tyst. Först när han börjar lyssna efter grannars ljud och fantiserar vad de håller på med får hans liv åter mening. Romanen utspelar sig i stadsdelen Mandaqui i norra São Paulo där Vanessa Barbara är uppväxt och varje kapitel presenter en person i kvarteret. En av de mest intressant personligheterna är apotekaren Nico som börjat mixtra med mediciner efter att ha fascinerats vilka biverkningar tabletterna kan ge, men även brevbäraren bär på intressanta historier.

Vanessa Barbara är nyskild och har två sköldpaddor som husdjur. Varje vecka spelar hon volleyboll med ett korpgäng tjejer. Hon lirar alltid i en gul och blå tröja med den svenska flaggan på bröstet och nummer 22 på ryggen.

– Jag vet inte hur den hamnade i mina händer, men det känns som om jag har någon koppling till Sverige utan att veta om det. Jag har haft den i flera år och gillar att spela i den för att den är i bomull. Den är skön att svettas i.