Andlig tvätt på en kvart

RIO DE JANEIRO/VAGABOND

Templet låg i ett slitet tvåvåningshus under en viadukt. På skylten stod det Centro Espírita Luz e Vida, vilket ungefär betyder Livet och ljusets andliga centrum. Min sambo tyckte jag blivit stingslig. Det var dags att genomgå en tvättning. Kanske hade jag fått i mig någon orolig ande?

I bilen ut till templet var jag stressad. Återigen hade uppkopplingen gått ned. Varje gång kostade det mig timmar med ett call center i periferin som aldrig tidigare hört talas om Macintosh. Det var som att diskutera med en skumgummimadrass. Orden studsade tillbaka. Mitt visum hade också dragit ut på tiden. Jag kunde inte öppna bankkonto, teckna mobiltelefonabonnemang, konvertera mitt körkort, teckna hyreskontrakt eller beställa varor över internet.

Efter två år i Rio levde jag fortfarande som en turist.

Min skalle var en tryckkokare när jag gick in i templet som tillhör espiritismo, en gren inom katolicismen som tror på reinkarnation och kontakt med avlidnas andar. Bakom en dörr satt två svarta damer i vita urringade bomullsklänningar, massor av färgranna halsband och armband. Deras vackra afrohår var inlindat i vita tygstycken. I öronen hade de stora silverringar. Rutinerat gick medlemmarna in och ut ur rummet. Deras tvättningar tog några minuter.

När det var min tur gick jag osäkert in och blev hänvisad att sätta mig på stolen. Den ena av de två bastanta damerna började vifta ovanför mitt huvud med sina händer.

— Svisch, svisch, svisch. Svosch, svosch, svosch.

Jag fattade ingenting.

— Skulle du kunna vara snäll och slappna och sluta ögonen, sa damen.

Det kändes som om jag satt hos tandläkaren.

Hennes armband rasslade i takt med rörelserna över mitt huvud. Fram och tillbaka, upp och ner. Svisch och svosch.

— Har du haft det stressig på jobb idag, frågade hon och kallade på den andra damen.

Tillsammans svängde de med händerna ovanför mig utan att röra ett hårstrå. Jag började le. Här satt jag och slappnade av medan två främmande damer viftade med händerna över mitt huvud. Jag höll nästan på att somna. Efter en kvart knäppte den ena damen med fingrarna framför min näsa.

— Så där. Nu är du ren. Nu kan du gå in till de andra.

Jag tog en plats på en av träbänkarna och tittade mig omkring. Bakom nyfikna blickar tyckte jag mig se medlemmarna tänka: «gringon satt inne hos damerna i femton minuter. Han måste ha mycket skit inom sig». Annars var seansen inte särskilt märkvärdig. Jämfört med de afrobrasilianska religionerna var tillställningen tämligen tam. Inga hönsfjädrar, cigarrer eller trummor.

Mot slutet kom en kvinna in med små plastkoppar på en bricka. Kopparna såg ut som dem klortanten tvingade en att skölja munnen med på lågstadiet. Jag tog en kopp och drack vattnet. Min sambo kollade så att allt var okej. Hade jag blivit avskräckt?

— Nej, nej. Ingen fara.

Hon kommenterade att tvättningen tagit femton minuter.

— Vad var det jag sa. Du hade en orolig ande där inne, log hon.

Jag drog på munnen och så gick vi ut i vestibulen. Sedan kom damen med brickan ut med en av medlemmarna. De såg förskräckta ut.

— Någon har druckit mitt vatten.

På brickan stod en ensam kopp kvar. Damen vinkade in min sambo och sa något jag inte uppfattade. Sedan frågade hon vad det stod för namn på rutan där jag tagit koppen.

— Jag såg inget namn.

På väg ut till bilen fick jag förklarat för mig att var och en har sin kopp. Under tiden det andliga mötet pågår står vattnet i kopparna och samlar på sig det väsens krafter man tänker på. För att få kontakt med sina avlidna anhöriga dricker man sedan vatten.

Jag hade alltså svalt något annans ande.

Vi skrattade hela vägen hem.

Om det var koppincidenten eller damernas viftande vet jag inte. Men när jag satte mig framför datorn, som fortfarande saknade uppkoppling, kände jag mig märkligt nog rensad i skallen.

HENRIK JÖNSSON

2009-01-01