När kan Brasilien få en färgad president?

SALVADOR/POLITIKEN

Hennes svarta hår har vävts in i tunna afroflätor som smyckats med vita havssnäckor. Hon vaggar fram i floden av demonstranter som sköljer längs kullerstensgatorna i den koloniala miljonstaden Salvador. Som hundratals andra i tåget bär hon ett vitt linne med en bild på Obama och en afrobrasiliansk kvinna. Texten är tydlig: «Sim! Nós também podemos».

På Obamaspråk betyder det: Yes, we can, too!

Valet av en afroamerikan till president i USA har gjort att nittiofem miljoner brasilianare, hälften av landets befolkning, vädrar morgonluft.

— Nu ska det inte längre gå att hålla oss tillbaka. Vår tid har kommit, sjunger kvinnan i det flätade håret och sträcker upp händerna i luften.

Ivana Cerqueira är trettiofyra år och arbetar som portugislärarinna på en privat gymnasieskola i Salvador, Brasiliens tredje största stad. Hon tillhör undantaget av de åttiofem procenten av stadens tre miljoner invånare som är afrobrasilianare. Hon tjänar ganska bra. Annars gör rasdiskrimineringen i delstaten Bahia, där Salvador är huvudstad, att genomsnittslönen för färgade ligger 52 procent under vad vita tjänar. För afrobrasilianska kvinnor är situationen sämre.

Deras lön ligger sextio procent under de vitas genomsnittslön.

— Det är en gammal vana som hänger kvar. Svarta ska vara billigare, säger Ivana och dansar vidare i demonstrationståget som leds av den afrobrasilianska gruppen Ilê Aiyê.

Det påminner om karnevalen.

Det är det inte.

Idag firar afrobrasilianarna sin nationaldag.

Officiellt heter dagen «Dia Nacional da Conciência Negra», Nationaldag för svart medvetande, och har firats i Brasilien sedan sextiotalet. För tio år sedan antog Rio de Janeiros kommunfullmäktige dagen som röd dag i kalendern och uppmanade andra att följa efter. Över 350 kommuner nappade, däribland São Paulo med tjugo miljoner invånare. I Salvador, som är den svarta kulturens huvudstad i Brasilien, tackade man nej.

Dagen är som vilken dag som helst.

— Det är så typiskt. Ingen annan delstat är mer afrobrasiliansk än Bahia. Ändå får vi inte vara lediga, säger Ivana och låter tåget av trummande sambister och ambulerande ölförsäljare passera förbi i natten.

— Ärligt talat, de är rädda. De tror att om vi inte går till jobbet så planerar vi uppror. Du vet, så där konspiratoriskt. Rena slavtänkandet.

Förutom Nigeria i Afrika har Brasilien den största andelen färgad befolkning i världen. Anledningen är de portugisiska plantageägarna som importerade tre gånger fler slavar än USA. I vissa delstater längs atlantkusten utgjorde de afrikanska slavarna åttio procent av befolkningen. När resten av världen förbjöd handeln i mitten av artonhundratalet envisades Brasilien med att fortsätta utnyttjandet. Inte förrän drottning Isabel insåg att inget skulle hända om inte hon agerade, forcerade drottningen fram ett förbud.

År 1888 upphävdes slaveriet och hungriga europeiska bönder bjöds in till att ersätta arbetskraften.

— Här ligger själva grunden till dagens diskriminering. De fria slavarna integrerades aldrig i den nya republiken. Européerna tog jobben och slavättlingarna fick sköta sig bäst själva och överleva på de villkor som erbjöds dem, ungefär som i USA, säger João Jorge Rodrigues, ledare för den afrobrasilianska medvetanderörelsen Olodum.

Skillnaden gentemot USA är att under sextiotalet reste sig den afroamerikanska befolkningen och krävde medborgerliga rättigheter. Brasiliens slavättlingar gjorde aldrig något uppror. Eftersom staten inte hade infört några raslagar fanns det inget konkret att protestera mot.

— Rasdiskrimineringen doldes. Den kläddes in i samhället, berättar João Jorge på sitt kontor i den koloniala stadsdelen Pelourinho som Unesco förklarat som världsarv.

Han menar att när afrobrasilianska produkter som samba, capoeira och candomblé inkorporerades i den offentliga kulturen kamouflerades diskrimineringen. Vita gifte sig med svarta och svarta gifte sig med vita. På restaurangerna och barerna blandades befolkningen. Utåt sett presenterades smältdegeln som något få andra länder lyckats med. Uteblivna rasmotsättningar sågs som ett bevis på att integrationen fungerade.

— Den brasilianska rasdemokratin är en enda stor myt som sålts och svalts av hela världen, hävdar Olodums ledare som satt upp ett Obamaporträtt på kontoret.

USA:s blivande president hänger i samma sal som Nelson Mandela och Malcolm X.

Nittiosju procent av chefsposterna i Brasilien innehas av vita. Av tio fattiga är sju svarta. Till och med i nationalsporten fotboll, där merparten av spelarna är svarta, finns det inga afrobrasilianska tränare. Alla är vita. För att finna en färgad tränare måste man söka bland ungdomslagen. Även inom politiken hålls afrobrasilianare utanför. Tjugo av underhusets 513 parlamentariker är färgade. I senaten, som består av 81 ledamöter, är endast en afrobrasilian.

Han är 58 år och heter Paulo Paim.

— Det finns ett enormt motstånd mot att släppa makt till färgade. I tio år har jag kämpat för att föra in ett kvoteringssystem för afrobrasilianare inom utbildningsväsendet, men stöter ständigt på problem. Konservativa politiker tycker att systemet är rasistiskt. Man ska inte skilja på vita och svarta. Men hur ska vi då göra, säger senatorn som vill korrigera det osynliga apartheidsystem som gör att endast arton procent av den afrobrasilianska befolkningen når universitetet.

De flesta kommer inte längre än högstadiet.

För fyra år sedan fick senator Paim gehör av presidenten Lula da Silva som uppmuntrade landets statliga universitet att införa kvoteringssystemet. Ett åttiotal läroverk antog systemet som snart visade sig ha brister. Det blev mode bland vita studenter att kryssa för rutan att de var afrobrasilianare. Eftersom rasbiologi är förbjudet enligt den brasilianska grundlagen kunde inte universiteten bevisa motsatsen. Vita studenter tog platser som var avsedda för färgade. Nu har senatorn Paulo Paim kommit på ett smartare sätt.

— Kvoteringen ska inte utgå efter hudfärg utan gälla studenter som gått den kommunala grundskolan. Eftersom de flesta vita väljer privatskolor är det ett säkert sätt att få in svarta på universiteten.

Inför årets firande av den afrobrasilianska nationaldagen godkände underhuset hans förslag om att hälften av utbildningsplatserna på universiteten ska reserveras åt studenter som gått den bristfälliga kommunala skolutbildningen. Men genast kritiserades lagen av landets medier. Risken är nu stor att senaten röstar bort lagen. För säkerhets skull har Paulo Paim därför lagt in kvoteringssystemet i ett samlat lagförslag som han döpt till «Estatuto da Igualdade Racial», Stadgar för rasjämlikhet.

Den samlar åttiofyra lagförslag som ska underlätta för Brasiliens färgade hälft att ta plats i samhället. Förutom kvoteringen finns stadgar som kan tvinga mediebolag och reklambyråer att åtminstone låta tjugo procent av aktörerna vara afrobrasilianare.

— Tittar du på brasiliansk teve kan du tro du är i Norge. Den färgade befolkningen syns inte. Men det kommer att ändras. Jag känner på mig att nu när Obama blivit vald i USA kan makten här inte längre förbise diskrimineringen. De internationella vindarna kommer nå hit. Det är jag säker på.

När tror han att Brasilien kan välja sin första afrobrasilianska president?

— Marschen till Washington var 1963. Två år senare undertecknade Lyndon Johnson medborgarrättslagarna som gjorde att svarta kunde kvoteras in på de eftertraktade utbildningarna. Fyrtiotre år senare valdes Obama. Om nu kongressen godkänner denna lagen i år eller i början av nästa tror jag vi kan få en färgad president inom femtio år. Vem vet, han kanske redan är född.

År 2010 förväntas den färgade befolkningen i Brasilien att bli i majoritet.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON.

2008-12-15

Faktarutor

Nationaldagen för svarta

President Lula da Silva har reagerat på att delstaten Bahia inte antagit nationaldagen för afrobrasilianare. Han förslår nu att datumet ska bli federal lag och tvinga alla delstater och kommuner att anta helgdagen. Dagen firas till minne av slavmartyren Zumbi som halshöggs 1695 efter att ha rymt och bildat en fristad för andra förrymda slavar i Brasilien. Nationaldagen infaller på hans dödsdag, den 20:e november, varje år.

Brasiliansk apartheid

Femton år efter att apartheidlagarna föll i Sydafrika antog fortfarande det brasilianska utrikesdepartementet inga färgade personer till sin diplomatutbildning. Brasilien ville marknadsföra sig utomlands som en vit nation. Först 2001 ändrades antagningsreglerna genom ett dekret av president Fernando Henrique Cardoso.

— Vi behöver en diplomatkår som speglar vårt samhälle. Vi är inte ett vitt samhälle. Och ska inte längre låta oss representeras utomlands som om vi vore det, sa presidenten och införde kvotering på brasilianska UD.

Allmän rösträtt

Först 1988 infördes allmän rösträtt i Brasilien. Tidigare var det bara dem som kunde läsa och skriva som fick rösta. Eftersom majoriteten av de svarta i Brasilien var fattiga och tvingades börja arbeta i förtid hann många aldrig lära sig läsa och skriva. De fick inte rösta. Den afrobrasilianska medvetanderörelsen ser det som att svarta endast haft reell rösträtt i tjugo år.

Ekonomi

Åttiosex procent av den rikaste procenten av den brasilianska befolkningen är vit, medan sextiofem procent av de fattigaste tio procenten är svart.

Bahia

Invånare: 14 miljoner

Yta: 564 693 kvadratkilometer, lite större än Spanien

Huvudstad: Salvador, tre miljoner invånare, Brasiliens tredje största stad

Guvernör: Jaques Wagner, arbetarpartiet PT

Läkare: Tio läkare per 10 000 invånare

Analfabeter: 20 procent

Semianalfabeter: 38 procent

Ekonomi: 4,6 procent av Brasiliens bnp

Näringar: Oljeindustri, pappersmassa, turism

Historia: Salvador grundades 1549 och var Brasiliens huvudstad fram till 1763

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON