Att sväva på moln
RIO DE JANEIRO/SDS
Den såg ut som en leksak inköpt i Paraguay till min dotter. En sådan där batteridriven insmugglad plastmaskin som far över golvet med blinkande lampor i kulörta färger och sjunger den senaste lambadahiten. Det var en «nebulizador». Enbart namnet fick min portugisiska att knyta sig. En «molnmaskin»! Vad ska vi med den till?
Att vara krasslig i Brasilien är något extra. Det finns inte ett kvarter i världens femte största land som inte har ett apotek. Det kvittar om du är långt ute i Amazonas eller mitt inne i slummen i São Paulo. Det finns alltid en «Farmácia» nära dig. I de gamla portugisiska handelskvarteren där vi bor i Rio de Janeiro står ett apotek var femtonde meter.
Sjukhus är inte lika vanligt. Det finns fortfarande inte en väl fungerande kommunal vårdinrättning i sjumiljonersstaden. Blir du ordentligt sjuk är det bara de privata sjukhusen, med fontän i foajén och gratis kex i receptionen, som kan lösa dina hälsoproblem. Mot uppvisande av privat sjukförsäkring, förstås.
Min mardröm är att jag ska komma in i så dåligt skick att jag inte ens kan meddela mitt sjukförsäkringsnummer, än mindre få upp beviset ur plånboken.
— Det… ligger… i bakfickan…
Att komma förbi akutintaget utan att sjukhuset fått bekräftat vem som kommer stå för notan är svårt.
Min sambo packade upp molnmaskinen och kopplade på en slang med tillhörande syrgasmask. Vant gick hon in i köket och hällde på destillerat vatten i en kopp, installerade koppen i maskinen och tryckte på startknappen. En ljummen ånga ringlade fram ur masken.
En «nebulizador» används om man är förkyld i tropikerna. Ångan vidgar luftrören och får slemmet att lossna.
Okej. Hade vi bott i Limerick på Irland där befolkningen snorar sig genom livet hade jag förstått poängen. Men i Rio de Janeiro där temperaturen sällan går under tjugo grader och där luftfuktigheten får rakpermanentade amerikanskor att se ut som pudlar redan på ankomstterminalen?
En privatläkare i centrum hade tipsat henne om att maskinen skulle lösa familjens förkylningsproblem.
Jag hånade Regina i veckor. Kallade henne för hypokondriker, för lättlurad. Konspirerade om att privatläkaren fick provision av apoteken som säljer maskinen. Gick till hårt angrepp mot det brasilianska samhället som inte kan erbjuda adekvat vård till sin befolkning och därför tvingar fredligt sinnade människor att lösa sina hälsoproblem genom att uppsöka receptfria apotek.
— Detta måste ändå vara den mest onödiga produkt ett hem någonsin ägt, stoltserade jag.
I förra veckan satt jag i tevesoffan med masken över ansiktet.
En seg förkylning hade vägrat ge med sig. När min sambo gått och lagt sig tassade jag fram och drog ut maskinen som jag slängt in längst upp i garderoben. Det var skönt att sitta där och känna hur den täppta näsan vidgades och hur lungorna fylldes av ljummen, tropisk ånga i överflöd.
HENRIK JÖNSSON
2006-05-08
