1
maj
2006

Brasilien ritar om den handelspolitiska kartan

RIO DE JANEIRO/UI

När jag flyttade till Brasilien för tre år sedan stod gatuförsäljarna längs Rua do Catete, i de före detta portugisiska handelskvarteren i Rio, och saluförde sina varor. På utsträckta filtar på trottoaren erbjöd försäljarna allt från miniräknare till blinkande plastsköldpaddor till barnen.

— Köp inte av dem. Allt är insmugglat från Paraguay. Billiga begagnade kopior från USA. Inget att ha, sa min brasilianska svärmor.

Nu tre år senare står samma försäljare på trottoaren och erbjuder samma typer av produkter. Skillnaden är att nu säger min svärmor:

— Köp inte av dem. Allt kommer från Kina. Ingen kvalité.

På den korta tid som den före detta fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silva varit president i världens femte största land har Brasiliens handelsvägar förändrats. Eftersom George W Bush inte anses respektera frihandelns principer i Latinamerika har Brasilien i stället börjat närma sig Asien och framför allt Kina. Under de senaste åren har Sydamerikas export till Kina växt nästan sju gånger. I gengäld har Kina fått tillgång till venezuelansk olja och den väldiga brasilianska stålindustrin.

Brasiliens pragmatiske president Lula da Silva ser kontakten med Kina som den tyngst vägande delen i hans ambition att skapa en ny handelspolitisk geografi i världen. Tillsammans med andra starka utvecklingsländer i världen, som Indien och Ryssland, har södra halvklotets största land armerat en strategisk utmaning av USA. Om trettio år beräknar statsvetaren Jacek Kugler att Brasiliens och Kinas ekonomier kommer att passera USA.

Redan i år går Kina om flera stora europeiska ekonomier, bland annat Storbritanniens.

Den utmanande kontakten mellan Brasilien och Kina tog fart i maj 2004 när Brasiliens största handelsdelegation någonsin åkte till Peking. Det var president Lula med sin Dona Marisa, utrikesministern Amorim och handelsministern Furlan, ytterligare sex ministrar och sex delstatsguvernörer, samt 450 brasilianska affärsmän i släptåg.

Under det sex dagar långa statsbesöket bildades femton olika joint venturebolag och undertecknades en mängd bilaterala avtal. Brasiliens mest framgångsrika företag, Companhia Vale do Rio Doce, världens största järnmalmsexportör, gick samman med Shanghai Baosteel för att bygga ett väldigt stålverk i Maranhão i nordöstra Brasilien.

Företagen undertecknade också kontrakt om att öka produktionen av stenkol och aluminium vid de befintliga verken. Endast de avtalen mellan de båda bolagen är värda 30 miljarder dollar. Brasiliens andra mest framgångsrika företag, det statliga oljebolaget Petrobras, bildade ett nytt bolag tillsammans med det kinesiska olje- och gasbolaget Sinopec. Det gemensamma företaget ska inrikta sig på utvinning av olja i Ecuador och Iran.

Även det brasilianska flygbolaget Varig inledde ett samarbete med Air China om att utöka förbindelserna mellan länderna. Den brasilianske handelsministern Luis Fernando Furlan, som så effektivt lett Brasiliens delegation vid WTO-mötet i Cancún 2003, hade ytterligare en gång lyckats genomföra en brasiliansk triumf.

Det mest värdefulla bilaterlaavtalet rörde Brasiliens sojaproduktion. Kina, som för bara femton år sedan var självförsörjande, måste i dag importera livsmedel för att hålla igång landets arbetskraft. På mindre än tio år har exporten av sojabönor till Kina ökat hundra gånger. En tredjedel av Brasiliens totala sojaproduktion går till Asien i dag. Det har gjort Brasilien till världens största sojaexportör. Enligt Lester Brown på the Earth Policy Institute i Washington visar den nya handelsförbindelsen hur världsmarknaden för livsmedel förändrats[1]. För några år sedan var USA den ledande exportören av soja, spannmål och kött och Japan den ledande importören.

I dag är det länken Brasilien och Kina som är världsledande.

Vad har det då kostat Brasilien att få igenom dessa åtråvärda kontrakt med världens snabbast växande ekonomi? Den första kostnaden var politisk. Lula var tvungen att erkänna Kina som marknadsekonomi, allt för att underlätta för Kina inom WTO. Brasilien fick också ställa sig bakom kravet på att Tibet och Taiwan ska ses som oskiljaktiga territorium inom Folkrepubliken Kina. I gengäld krävde Brasilien att Kina skulle stödja landets dröm att bli permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.

Idag, två år efter den historiska resan till Peking, är det emellertid tydligt att priset kommer att bli högre. Från rymden går det numera att skönja de nya sojaplantagerna som trängt allt längre in i Amazonas. Den kinesiska hungern ligger bakom den största skövlingen av regnskogen på flera år. Satellitbilder visar att en yta nästan lika stor som Belgien, 26 130 kvadratkilometer, har skövlats under det senaste året. Framför allt är det delstaten Mato Grossos sojaodlingar som ätit sig långt in i den känsliga regnskogen. Miljöorganisationer i Brasilien skyller skövlingen på exportboomen av soja till Kina och i synnerhet på Blairo Maggi, guvernören i Mato Grosso. Hela hans skörd går till Kina. Miljöorganisationer har nu döpt om honom från «Sojakungen» till «Skövlingskungen».

— Det var ingen droppe som fick bägaren att rinna över. Det var ett hav. Miljöpolitiken är på tillbakagång i Brasilien, konstaterar Fernando Gabeira, kongressledamot för Partido Verde, Gröna partiet, i Brasilien.

Även på andra håll i Brasilien höjs röster mot den nya handelsförbindelsen med Kina. Den tunga arbetsgivarorganisationen FIESP, i Latinamerikas största industristad São Paulo, uttryckte nyligen oro över att handelsbalansen med Kina blivit ojämn. 2002 var handelsbalansen mellan länderna 101,5 miljoner dollar till Brasiliens fördel. I år är den 2,1 miljarder dollar till Kinas fördel. Denna svängning, som bland annat beror på att den brasilianska marknaden numera överöses av billiga kinesiska produkter, kan leda till arbetslöshet i Brasilien, menar FIESP.

I sin ambition att skapa en ny handelspolitisk geografi i världen står Lula da Silva ändå fast vid sina löften till Kina. Hans handelsgeografiska ambitioner låg också bakom ett toppmöte förra året mellan Sydamerika och de 22 länder som ingår i Arabförbundet. Mötet resulterade i att den sydamerikanska frihandelsunionen Mercosur fick igenom ett brett handelsavtal med Saudiarabien och de andra sex medlemsländerna i GCC, samarbetsrådet för länderna i Persiska viken. Eftersom det oljerika Venezuela numera är medlem i Mercosur kontrollerar de båda regionerna numera över 70 procent av världens oljetillgångar.

Det är mycket som George W Bush tvingats stå ut med sedan Lula blev president i Brasilien. Värst är kanske att Brasilien lyckats ställa USA inför rätta vid frihandelsdomstolen i WTO.

Och vunnit.

Världshandelsorganisationen har för första gången tvingats ogiltigförklara USA:s subventioner till sina bomullsodlare. Subventionerna anses strida mot internationella handelsregler. Men USA har i stort sett ignorerat WTO:s beslut. Den brasilianska regeringen har därför diskuterat en annorlunda utpressningstaktik. Den brasilianska regeringen har undersökt möjligheterna att tillåta storskalig kopiering av amerikanska filmer, amerikansk musik och amerikanska patenterade läkemedel i Brasilien.

— Brasiliens position är «vi tänker ha statligt sanktionerad piratkopiering», menar Neil Turkewitz, upprörd vice vd för skivbolagslobbyn RIAA[2].

Det interamerikanska toppmötet i den argentinska badorten Mar del Plata i november 2005 avslöjade ett mer generellt missnöje med USA:s ekonomiska bakgårdspolitik i Latinamerika. Brasilien och Argentina – Sydamerikas dominerande länder – vill inte gå vidare i förhandlingarna om den gemensamma handelsunionen Free Trade Area of the Americas (FTAA), som är tänkt att sträcka sig från Alaska i norr till Eldslandet i söder. USA vill ha fri tillgång till samtliga marknader i Latinamerika och Karibien men vill i sin tur inte ge övriga medlemsländer samma tillgång till sin enorma marknad. Den ska fortfarande skyddas av protektionistiska tullar och subventioner. Det vägrar Brasilien och de andra länderna som ingår i Mercosur att gå med på. Det som skulle ha blivit världens största handelsblock den 31 december 2005 blev i stället en splittrad diskussion som rann ut i sanden i Mar del Plata.

Efter att toppmötet var avslutat träffades Bush och Lula för ett möte på tu man hand i trädgården till den brasilianske presidentens semesterbostad Granja do Torto, utanför den futuristiska huvudstaden Brasília. Det var Bushs första statsbesök i Brasilien och president Lula hade låtit resa ett partytält i sin trädgård. Efter en äkta brasiliansk grillbuffé meddelade Bush att USA är berett att minska sina jordbrukssubventioner «om de europeiska länderna erbjuder oss samma bemötande»[3]. Därmed lade USA över en av Brasiliens och utvecklingsvärldens största fråga i knäet på EU.

Vid WTO:s ministerkonferens i Hong Kong den 13-18 december förra året var det tänkt att frågan skulle få sin lösning. Det blev inte så. EU klargjorde, som tidigare, att de först år 2013 kan se en total utfasning av jordbrukssubventionerna. Det var inte vad Brasilien och de andra utvecklingsländerna hoppats på. Därför finns det nu fler argument som talar för att den handelspolitiska geografi som Lula riggat mellan norra och södra halvklotets två folkrikaste stater kommer att utvecklas än mer.

Vad som däremot kan sätta käppar i hjulet är årets presidentval i Brasilien. I oktober 2006 ska världens femte största land bestämma om president Lula ska få förnyat förtroende för ytterligare en mandatperiod. Enligt en undersökning av det brasilianska opinionsinstitutet Sensus i slutet av förra året kan Lulas dagar vara räknade. Hela 46,7 procent av den brasilianska befolkningen anser att den före detta fackföreningsledaren inte längre är rätt man att leda Brasilien.

Endast 23,8 procent stödjer honom.

Det låga stödet har däremot inget att göra med Lulas handelspolitiska mål. De har han uppnått med råge. Mellan januari och november 2005 ökade den brasilianska exporten med otroliga 22 procent och uppgick till totalt 101,2 miljarder dollar. Det är första gången som Brasiliens årliga export översteg 100 miljarder dollar. Den brasilianska valutan, realen, har inte heller varit så stark som nu på flera år. Det som varit Lulas problem under 2005 är i stället det omfattande korruptionssystem som avslöjats inom det brasilianska arbetarpartiet.

Statliga och kommunala bolag har mjölkats på pengar som gått till partiets kassa. Pengarna har sedan använts för att köpa stöd i parlamentet för att säkra Lulas reformförslag. Avslöjanden har skakat om hela landet och gjort att både Lula och arbetarpartiet tappat sin helgongloria. Det brasilianska arbetarpartiet är inte längre det lysande undantaget i den inhemska politiken. Lulas parti har blivit som vilket annat brasilianskt parti som helst, det vill säga, korrupt. Men ännu är det för tidigt att räkna bort Lula. Han kan mycket väl lyckas hämta in stödet igen.

Vad han har att luta sig tillbaka på är alla de nya jobben och den förbättrade ekonomin som landet står på i dag. Ekonomin är nu så pass stabil att Brasilien återigen blivit en attraktiv marknad för utländska investeringar. Klarar Lula att hålla den linjen även under den turbulenta valrörelsen finns det mycket som talar för att han kommer att bli återvald. Den strategiska handelslänken mellan Kina och Brasilien kommer då att förstärkas och knyta länderna än närmare varandra.

Handelsalliansen kommer i så fall att göra att gatuförsäljarna på Rua do Catete i Rio de Janeiro även i fortsättningen kommer att överösa sina kunder med kinesiska miniräknare och leksaker. Skärper inte USA sin hållning till WTO:s domstolsbeslut kan konsumenterna dessutom säkerligen räkna med att i framtiden även ta del av kinesiska piratkopior av amerikanska filmer på den brasilianska trottoaren.

Den förändrade handelspolitiska geografin inom världshandeln har byggts upp i skuggan av USA:s krig mot terrorismen. Nu återstår bara att se vilka andra aktörer som vill vara med och fortsätta rita om kartan. Att många andra latinamerikanska länder i dag styrs av vänsterorienterade presidenter är något som oroar USA. Både Argentina, Chile och Venezuela har nyligen tecknat omfattande handelsavtal med Kina.

På kort tid verkar det som om USA inte bara förlorat sin gamla bakgård. Den amerikanska subkontinenten håller dessutom på att alliera sig med en makt som kan bli en potentiell motståndare till amerikanska intressen i världen.

Ordförande i den amerikanska kongressens utrikesutskott för västvärlden, Dan Burton, tycker att det är dags att USA vaknar till och ser över sina intressen i Latinamerika.

— Vi är oroliga över vänsterländerna som håller på att göra affärer med Kina. Det är oerhört viktigt att vi inte låter en potentiell fiende till USA bli en dominerande kraft i denna delen av världen.[4]

HENRIK JÖNSSON

2006-05-01

Fotnoter:

[1]The Guardian, «A hunger eating up the world», 10 november 2005

[2] Los Angeles Times, «Trade Battle With Brazil Threatens U.S. Copyrights», 6 oktober 2005

[3] O Globo, «Bush parte elogiando papel de liderança do Brasil», 7 november 2005

[4] BBC News, «Chinese influence in Brazil worries USA”, 3 april 2006

Kommentera