Bostadsbristen får São Paulo att sjuda

SÃO PAULO/GP

Under rekordåren på 1970-talet blomstrade São Paulo och förorterna sköt upp som svampar ur jorden. Nu har bilfabrikerna effektiviserats och textilproduktionen tagits över av Kina. Nu är ett av São Paulos största problem att erbjuda arbete och bostad åt sina över 19 miljoner invånare.

Röken sticker i näsan på pendlarna som kommer upp från tunnelbanan. De blänger uppgivet mot elden som anlagts på mittrefugen och stressar vidare.

Roberval har haft en bra dag i dag. Han har fått ihop ett helt nystan kabel.

— Jag får nästan dubbelt så mycket för kopparn om den är ren. Bäst är om jag skalar sladdarna för hand. Men det tar tid. Det är lättare att bränna bort plasten, säger 52-åriga Roberval och petar i bålet med sin käpp.

De isblå lågorna slingrar sig om kablarna och förvandlar plastens kemikalier till giftig rök.

— Jag har lovat att inte börja elda förrän efter kontorstid, säger han och frågar vad klockan är.

Den är fem över fem.

Ett av São Paulos största problem i dag är att erbjuda arbete och bostad åt sina 19 403 000 invånare. Under rekordåren på sjuttiotalet blomstrade den brasilianska staden och förorterna sköt upp som svampar ur jorden. Männen arbetade inom den framgångsrika bilindustrin och kvinnorna tog jobb i textilfabrikerna. Tillväxten översteg årligen tio procent. I dag har bilfabrikerna effektiviserats och Kina tagit över textilproduktionen.

Arbetslösheten har gjort att gatuförsäljare numera är det vanligaste yrket i den sydamerikanska metropolen.

Av stadens totala arbetskraft arbetar uppskattningsvis 58 procent inom den informella sektorn. De tvättar bilar, säljer jordnötter, putsar skor, kör svarttaxi och städar andras lägenheter. Inkomstmarginalerna är små  och många har den senaste tiden tvingast lämna sina bostäder. De har inte ens råd att bo i favelorna som hyser två miljoner av stadens invånare ute bland förorterna. Transportkostnaden till och från deras arbete vid trafikljusen i centrum skulle äta upp dagsförtjänsten.

Den nya bostadslösaklassen i världens tredje största stad ställer i dag sitt hopp till den nybildade rörelsen Movimento Sem Teto do Centro, MSTC – De taklösas rörelse i centrum. Organisationen springer ur Brasiliens mäktigaste utomparlamentariska vapen – Movimento Sem Terra, MST – De jordlösas rörelse – som i över tjugo år kämpat för en jordreform i världens femte största land. Skillnaden är att den urbana motsvarigheten vill skapa ett drägligt liv för befolkningen i staden. Moderorganisationen försöker fortfarande locka fattiga storstadsbor att flytta ut på landsbygden och bli bönder på nytt.

Mitt emot tunnelbanestationen Luz, där Robervals elbål bolmar upp på mittrefugen, reser sig huvudkontoret till det gamla nationella textilföretaget «Companhia Nacional de Tecidos». Tjugotvå våningar som styrde stora delar av Brasiliens textilproduktion när ekonomin roterade som bäst i São Paulo under militärdiktaturen. I dag hyser skrapan Latinamerikas största husockupation.

Portvakten drar undan en glugg i stålporten och tittar sig omkring. Genomfartsleden Avenida Prestes Maia far våldsamt förbi. Gluggen stängs. Sekunder tickar. Ett metalliskt klingande hörs från en regel som frigörs.

— Polisens trupper var här i förra månaden, förklarar portvakten.

Receptionen i det gamla textilkontoret är fyllt av cyklar och barnvagnar. På väggarna hänger olika affischer upptejpade med regler för de boende. Textilskrapan är ockuperad av MSTC sedan två år och fyra månader tillbaka. Här bor i dag 468 familjer i två sammanväxta byggnader. Totalt mer än 3 000 familjemedlemmar. En vertikal favela mitt i centrum.

En av ockupanterna går in i trapphuset och ned i den fuktskadade källaren.

— Avloppsvattnet stod upp till hit, berättar femtonåriga Felipe och sätter handen för bröstet.

— Huset hade stått tomt i fjorton år. Usch, vad det luktade. Råttor och skit. Vi fick borra upp hål i väggarna och pumpa ut vattnet. Det tog flera veckor.

I dag har rörelsen invigt ett bibliotek i källaren. Romilda Nunes da Silva är föreståndare.

— Jag arbetade som städkoordinator. Körde runt i bil och lämnade städmaterial och annat till teamen ute på stan. Ett kul jobb. Ingen stress. Hyfsad lön. En dag kom ägaren på att han skulle omorganisera. Det fanns inte plats för mig längre, berättar hon.

Romilda var 58 år, änka och hade en hyra på 800 kronor i månaden att betala. De första månaderna fick hon ut sin lagstadgade garantilön. När den upphörde var det meningen att hon skulle ha hittat ett nytt jobb. Det hade hon inte.  Hon blev vräkt och tvingades hyra in sig hos andra. När desperationen var som värst fick Romilda syn på en lapp som kallade stadens bostadslösa till ett möte. Hon föll direkt för idéen.

— Vi var över tusen som stormade byggnaden. Kvart i två på natten! När polisen vaknade till hade vi redan barrikaderat oss, stoltserar hon.

De taklösa driver i dag kravet att São Paulos kommun måste göra om en del av de övergivna kontorsbyggnaderna i centrum till bostäder. Enligt en färsk undersökning av FN finns det 39 289 övergivna byggnader i mångmiljonstaden. De flesta är gamla fabriker som inte längre behövs när den gamla industristaden kopplat om till ledande IT-stad i Latinamerika. Andra byggnaderna är boningshus som övergetts allt eftersom centrum gått ned sig. Stadsdelen bakom tunnelbanestationen Luz kallas i dag för «Cracolândia», Cracklandet.

På sjätte våningen bor 33-åriga Julia Chávez Guzman från Bolivia tillsammans med sin man och deras tre barn. De lockades till São Paulo av en brasiliansk företagare för åtta år sedan. Att importerar billig arbetskraft från Bolivias lågland var det sista rycket den brasilianska textilindustrin gjorde innan den kollapsade. Hennes familj tillhör den senaste vågen av immigranter som nått Sydamerikas största stad.

— Jag och min väninna har en symaskin. Vi får beställningar på barnkläder ibland. Vi klarar oss. Men det är som för alla andra som bor här. Ingen familj tjänar mer än 200 reais i månaden. Det är vad en

vanlig hyra kostar. Ska vi äta också måste vi välja. Ena månaden äta, andra månaden betala hyra, säger Julia.

Den sjuttonde februari i år försökte polisen storma byggnaden med sina berömda chocktrupper. Tusen man hade mobiliserats. Jomarina da Fonseca, MSTCs koordinatör, ringde i panik på sin mobiltelefon till borgmästaren för centrala São Paulo, den före detta ambassadören Andrea Matarazzo.

— Vi har mer än fyra hundra barn här, vädjade hon.

Borgmästaren kallade tillbaka trupperna och gav de taklösa två månader att utrymma byggnaden.

Den sjuttonde april löper fristen ut.

— De kommer inte att lyckas, säger Jomarina. Drar de ut oss kommer vi att blockera hela genomfartsleden här utanför. Ingen kommer att varken kunna ta sig till eller från flygplatsen. Dessutom vet borgmästaren att om vi åker ut kommer vi att ockupera någon annan av kåkarna. Vi måste ju ha någonstans att bo.

Vill ni inte gå med i moderorganisationen och ockupera land på landsbygden?

Jomarina sätter sig ned i brandtrappan som tjänar hela huset. De fyra hissarna i 22-våningshuset fungerar inte längre.

— De flesta har sina jobb i centrum. De är gatuförsäljare och vet inget om jordbruk. Vi vill bo här. Det måste finnas plats för oss här. Kolla bara alla dessa tomma, övergivna byggnader. Kan kommunen bara skriva över något av husen på oss kan vi få ett elabonnemang och sköta resten själva. Vi är inte helt fattiga.

När Göteborgs-Posten lämnar byggnaden har Robervals eld slocknat. Han står i sin långa rock och petar på den sammansmälta klumpen med sin käpp.

— Ett komma två kilo. Kanske ett komma fyra. Det blir både middag och frukost i morgon, ler han.

HENRIK JÖNSSON

2006-04-15

FAKTA

En brasiliansk real är 3,52 SEK. Det aktuella skrotpriset för ren koppar ligger i dag på sju reais.