Brasilien – ny aktör i världspolitiken?

RIO DE JANEIRO/UTRIKESPOLITISKA INSTITUTET

Trots att Brasilien är världens femte största land och besitter världens nionde ekonomi har landet aldrig på allvar varit med och påverkat världspolitiken. I flera år har Brasilien däremot strävat efter en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och att få komma med i G8. Men interna problem har hindrat södra halvklotets största land från att infria sina drömmar. Brasiliens före detta president Fernando Henrique Cardoso lyckades i och för sig lösa en del av problemen. Men han omvandlade aldrig resultatet till att skapa en agenda som kunde stärka landets roll internationellt.

Nu har i stället Brasiliens nya president Luiz Inácio Lula da Silva presenterat ett program som mycket möjligt kommer att leda Brasilien in i världspolitiken. I Latinamerika kan han redan ha lyckats.

Efter bara ett år vid makten agerar Lula da Silva redan som den ledare kontinenten aldrig haft men alltid saknat. Han inledde sin mandatperiod förra året med att lugna den våldsamma utvecklingen i Venezuela genom att bilda medlingsgruppen ”Venezuelas vänner” och avslutade sitt första år som president i Brasilien med att bidra till att konflikten i Bolivia löstes. Det var Lulas sändebud som till slut fick den impopuläre bolivianske presidenten Gonzalo Sánchez de Lozada att avgå.

Vid G8-mötet i Evian förra året visade Lula upp sig på en av världens stora scener för första gången och utmanade de åtta stormakterna att skapa en global fond för att hindra den globala hungern. Även vid WTO:s ministerkonferens i Cancún visade Brasiliens nye president att han var beredd att spela en ledande roll i världspolitiken.

Han tog initiativet till att bilda G20, en grupp bestående av tjugo utvecklingsländer, som förutom Brasilien leds av Kina, Sydafrika och Indien, och kräver av EU och USA att de släpper sina jordbrukssubventioner för att länderna ska gå vidare i de globala frihandelsförhandlingarna.

EU och USA överraskades av utvecklingsländernas plötsliga enighet och förhandlingarna bröt samman. En oväntad allians hade dykt upp i världspolitiken.

Det senaste den före detta fackförbundsledaren Lula gjort är att föreslå att länderna i G20 bildar en gemensam frihandelszon. Det skulle göra handelsunionen, med bland annat de folkrika staterna Kina, Indien och Indonesien, till världens största tullfriamarknad representerad av sextio procent av jordens befolkning. Det kontroversiella förslaget väntas bli ett ledande ämne vid FN-konferensen för handel och utveckling som i år hålls i São Paulo.

Frågan är nu vad Brasilien och dess nye president är ute efter. Att landet vill stärka sin ställning inför slutförhandlingarna med EU och USA om de respektive frihandelsavtalen är uppenbart. Men håller Brasilien samtidigt på att bli en företrädare för världens utvecklingsländer? Kan det göra landet till en framtida maktfaktor i världspolitiken?

DEN FÖRÄNDRADE SOCIALA AGENDAN

När Luiz Inácio Lula da Silva tillträdde som president i Brasilien förra året var förväntningarna högt ställda. Inte sedan den tjeckiske emigrantsonen Juscelino Kubitschek vann sin jordskredsseger på femtiotalet hade en demokratisk vald president uppnått en sådan stark majoritet i landet.

Med över sextio procent av väljarna bakom sig tog den före detta svarvaren Lula da Silva över makten i världens femte största land. Under valnatten på Avenida Paulista i São Paulo deklarerade han sin målsättning. ”Om jag under min mandatperiod lyckas göra så att alla brasilianare kan få i sig tre mål mat om dagen är min livsuppgift fullbordad”.

De politiska ledarna i landet häpnade. När Kubitschek vann sin historiska seger för nästan femtio år sedan var det med löfte om att förverkliga byggandet av Brasília och sätta igång industrialiseringen av Brasilien på allvar. Kubitschek lovade ”femtio års framsteg på fem år”. Lulas löfte var att ta i tag i hungern i landet.

Det brasilianska arbetarpartiets oväntade drag tystade även den internationella kritiken som riktats mot Lula under valkampanjen. Ingen fördömde längre vänsterledaren för hans vilja att göra någonting åt det faktum att nästan en tredjedel av befolkningen, i ett land som är en av världens största matexportörer, inte får i sig tillräckligt med mat varje dag.

Den första utländska regeringschef som fick smaka på den förändrade sociala agendan i Brasilien var Sveriges statsminister Göran Persson. Han hade rest till Brasilien för att vara med när Lula svor in presidenteden i huvudstaden Brasília. Dagen efter hade han, som förste ledare för ett EU-land, lyckats få till ett möte med Lula. Den svenske statsministern ville veta hur landets nya president ställde sig till det planerade inköpet av nya stridsflygplan till jättelandets flygvapen.

Redan innan mötet var Göran Persson irriterad. Venezuelas president Hugo Chávez hade försovit sig till frukostmötet med Lula, vilket gjorde att Sveriges statsminister fick vänta i nästan två timmar i presidentpalatset. När han väl kom in fick han inte många minuter med Brasiliens nye president. Lula väntade Fidel Castro till lunch. Det blev ett kort och koncist möte.

Brasilien skjuter upp flygvapenaffären ett år. Det är inte förenligt med landets behov att spendera 6 miljarder kronor på stridsflygplan just nu, hälsade Lula. Brasiliens nye president ville hellre satsa resurserna på att bekämpa hungern i landet. Återigen fick det svenska industriprojektet Jas 39 Gripen sig ett bakslag och Göran Persson tvingades åka hem utan förrättat ärende.

Lulas världspremiär

Att Lula valde att göra hungern i landet till sin första och genomgripande fråga visade sig vara ett noggrant planerat lyckokast. En månad efter att han blivit installerad som president i Brasilien åker han till den schweiziska alpbyn Davos för att delta vid den årliga världskonferensen World Economic Forum. Det är bara två dagar efter att Lula gjort sitt bejublade framträdande på den globaliseringskritiska motsvarigheten i Porto Alegre.

Lula går upp på podiet och rättar till mikrofonen. Det förslag som han burit med sig från World Social Forum i Porto Alegre riktar han nu till världens samlade politiska och ekonomiska ledare. Lula vill inte bara starta en global fond med uppgift att bekämpa fattigdom och korruption som han anser är roten till hungern i världen. Han vill att de rika länderna ska bekosta den. Salongen vänder och vrider på sig. Ingen vet vad den andre ska tycka. När talet är avslutat har majoriteten bestämt sig.

Världens ledande politiker och ekonomer reser sig upp i salongen och välkomnar den nya presidents vågade initiativ med applåder. Till och med en av Lulas argaste kritiker, Wall Street-investeraren George Soros, som tidigare varnat för det kaos Brasilien skulle kunna hamna i om Lula kom till makten, ändrar sig. Nu berömmer han Lula och menar att hans förslag till sociala förändringar är ett föredöme för Världsbanken.

Inom loppet av några dagar har Lula lyckats med konststycket att få gehör för sin agenda både vid World Economic Forum och World Social Forum, världskonferenserna som beskrivs som varandras motpoler i globaliseringsdebatten. Lulas världspremiär var avklarad.

Collors korruption – Cardosos räddning

Tre gånger tidigare har den före detta fackförbundsledaren försökt bli Brasiliens president. Första försöket var 1990 när landet höll sitt första fria presidentval på tjugonio år. Valet blev en kraftmätningen mellan den konservative Fernando Collor de Mello som startat Nationella återuppbyggnadspartiet, PRN, införvalet, och den radikale fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silva som representerade arbetarpartiet Partido dos Trabalhadores, PT, som han bildat tio år tidigare.

Det blåste vänstervindar i landet efter att Latinamerikas längsta militärdiktatur var över. Året innan hade arbetarpartiet haft stora framgångar i kommunvalet och bland annat lyckats vinna den eftertraktade borgmästarposten i megametropolen São Paulo. Lula strävade efter att genomföra det sociala kontrakt som länge behövts tecknas mellan landets arbetarklass och näringsliv för att få fart på Brasiliens ekonomi.

Det blev inte så. Oroliga affärsmän hotade att fly till Miami om vänsterledaren Lula skulle vinna och införa, i deras tycke, ett extremt socialistiskt program. Även det dominerande brasilianska TV-bolaget Globo var rädda för arbetarledaren och planterade en skandal i valets slutspurt. På bästa sändningstid bjöd de in en av Lulas tidigare flickvänner som berättade att vänsterledaren en gång försökt tvinga henne till abort.

Händelsen uppskattades inte i världens största katolska land och den unge, färske politikern Collor de Mello vann presidentposten. Senare skulle det visa sig att Collors föräldrar hade haft ett starkt inflytande på TV-ledningen under valkampanjen. Inom kort dök även andra avslöjanden om korruption och bedrägeri upp.

Det svåra för landets nya president var däremot att besegra den ekonomisk kris som gjort att landets valuta gått i spinn. Inflationen på ett par hundra procent om året hade eskalerat till en okontrollerbar hyperinflation på över tusen procent. Kassasystemen på landets varuhus fick byggas ut för att klara anstormningen av kunder under lönedagen. En vecka senare var lönen uppäten.

Även näringslivet började tröttna på Collor när han på grund av den ekonomiska krisen tvingades ställa in betalningarna av utlandsskulden. Det var ett sådant scenario näringslivet hade varnat för att Lula skulle kunna ställa till med. Collors vänner i makten blev allt färre och snart bubblade skandalerna upp till ytan. De första att anklagas för korruption var presidentens närmsta krets. Senare riktades även misstankar mot presidenten själv.

Efter två år vid makten ställdes Collor inför riksrätt anklagad för att ha berikat sig själv med federala medel. Precis innan domen föll i senaten valde han däremot att avgå och vicepresidenten Itamar Franco tog vid. Han ärvde en usel ekonomi och finansministrarna kom och gick. Till slut gick uppdraget till en professor i sociologi vid ett av São Paulos universitet, Fernando Henrique Cardoso. Han införde en ny ekonomisk plan, kallad Plano Real, och blev den förste i raden av finansministrar som lyckades stävja inflationen. Det gjorde honom till en attraktiv presidentkandidat för det socialdemokratiska mittenpartiet PSDB vid valet 1993. Inte en enda gång i opinonsmätningarna var Lula i närheten av honom. Den före detta finansministern Fernando Cardoso Henrique hade vunnit  folkets förtroende och blev landets nya president.

Cardoso startade sitt uppdrag med att luckra upp den tidigare protektionistiska hållningen mot internationell handel och avskaffade importtullar mot utländska produkter. För första gången sedan sextiotalet kunde brasilianaren köpa utländska TV-apparater och stereoanläggningar utan att behöva åka till Paraguay.

Han införde också den nya myntenheten real och kopplade den till dollarn. Det gjorde att den brasilianska medelklassen helt plötsligt kunde åka på semester till Miami, handla importvaror och köpa ny bil. Med Cardoso som president välkomnades också Brasilien tillbaka i det internationella samfundet. Inte sedan Kubitschek styrde Brasilien på femtiotalet var tron på landet lika stark.

Det sargade ryktet som skapats av diktatur, hyperinflation och valutakriser var över och Brasilien tog en plats i internationella sammanhang som svarade till landets reella betydelse i världen och världsekonomin. När det var dags för nytt val 1997 hade Lula inte heller en chans. President Cardoso återvaldes redan vid den första valomgången med femtiotre procent mot Lulas trettiotvå.

Sveket mot de radikala

För Lula har det alltid varit svårt att vinna näringslivets förtroende i Brasilien och omvärlden. Storstrejken från 1978 som han startade på Saab Scanias-fabrik utanför São Paulo för att förbättra arbetarnas villkor finns fortfarande kvar i minnet på de multinationella företagen i landet. Precis som hans uttalande inför presidentvalet 1990 inte har glömts bort. Han ansåg då att landets sociala problem var viktigare att lösa än att betala av på den enorma utlandsskulden.

När Lula för fjärde gången presenterades som arbetarpartiets presidentkandidat inför presidentvalet 2002 hade partiledning därför noga förberett kampanjen. För att blidka den mäktiga arbetsgivarföreningen FIESP i São Paulo hade arbetarpartiet bjudit in det lilla liberala partiet Partido Liberal, PL, som drivs av den framgångsrike textilmiljadären José Alencar. Han presenterades som vicepresident i den kandidatur som partiet erbjöd väljarna.

Det fick de radikala inom arbetarpartiet att reagera. José Alencar kommer visserligen från en fattig uppväxtmiljö men är idag en av Brasiliens rikaste män. Hans parti representeras av en liten men trogen skara småföretagare. Enligt valanalytiker var det ett smart drag av PT att välja in honom som ställföreträdande till Lula. För stämningen i partiet var det inte lika bra.

Den radikala senatorn för arbetarpartiet i den lilla delstaten Alagoas, Heloísa Helena, kallade valet av Alencar för ett svek och tyckte att partiledningen kört över gräsrötterna i partiet. Värsta för henne var däremot det avtal som Lula ingick med den avgående presidenten Cardoso för att lugna marknaden under valrörelsen.

Wall Streets ekonomer hade varnat för Lulas höga opinionssiffror och var rädda för att Latinamerikas största ekonomi skulle hamna i händerna på en radikal vänsterpolitiker. Det gjorde att värdet på realen sjönk och marknaden kom i gungning. För att få ett stopp på oron lovade Lula att han, om han blev vald till president, skulle fullfölja alla de ekonomiska avtal som hans företrädare ingått med Världsbanken.

Enligt de radikala inom PT riskerade det avtalet att, redan innan valdagen, binda partiet under hela mandatperioden och försvåra den samhällsutveckling som är partiets grund. I stället för att samarbeta med Världsbanken tyckte Heloísa Helena att man skulle åtala organisationen för brott begångna mot mänskligheten vid den internationella domstolen i Haag.

Trots Lulas svek mot de radikala i partiet lyckades han behålla det starka väljarstöd som han fått redan vid den första opinionsmätningen. Den 26 oktober 2002 blev det fjärde gången gillt och Lula da Silva valdes till president med 61,3 procent av väljarna bakom sig. Hans huvudmotståndare, José Serra, som suttit som hälsominister i Cardosos regering, hade trots ett starkt stöd av näringslivet inte ens varit i närheten av att hota honom.

Karriären började på Saab

Att Luiz Inácio Lula da Silva till slut lyckades bli vald till Brasiliens president är något som saknar motstycke i Latinamerika. Lula är en fattig grabb från det torra, svältdrabbade inlandet till delstaten Pernambuco i nordöstra Brasilien. Han tvingades överleva på malen maniok tills han som sjuåring emigrerade tillsammans med sin mamma och sju syskon till metropolen São Paulo.

För att hjälpa till med familjeförsörjningen avbröt han skolgången som tolvåring och började putsa skor på gatorna i mångmiljonstaden. Några år senare fick han sitt första riktiga jobb som budkille åt en färghandel.

Urbaniseringen av São Paulo gick i en rasande fart och miljonstaden fördubblade sin befolkning på tio år. Volkswagen och de andra stora västerländska företagen som Kubitschek lockat till Brasilien hade etablerat sig i förorterna och landets ekonomi växte tre gånger mer än resten av Latinamerikas. För ett ögonblick såg det ut som om Brasilien skulle följa USA i spåren.

Lula hängde på utvecklingen och lyckades komma in på en utbildning till verkstadsmekaniker. Han ville bli svarvare. Året efter fick han ett nattskiftsjobb på en fabrik i industriförorten São Bernardo utanför São Paulo. Sedan kom den förste april 1964. Militären släckte ljuset i framtidslandet. Allt stannade upp och Lula förlorade jobbet.

För honom blev det början på något nytt. Han engagerade sig i den nybildade fackföreningsrörelsen som vuxit fram kring de multinationella företagen och lade större delen av sin tid på fackligt arbete. Tio år senare var han ordförande i metallarbetarföreningen i São Bernardo, en av de fyra stora industriorterna i det så kallade ABCD-bältet runt om São Paulo.

Militärdiktaturen hårdnade och arbetsvillkoren blev allt sämre. Det var hög tid att göra något åt situationen. Lula förespråkade strejkvapnet. Frågan var bara var man skulle börja. Till slut valdes den fabrik ut där förhållandena ansågs vara sämst. Det blev Saab Scanias buss- och lastvagnsfabrik i São Bernardo. Den 12 maj 1978 utlöste Luiz Inácio Lula da Silva missnöjet och tusentals timanställda lade ned arbetet vid fabriken med krav på en tjugoprocentig löneökning. Scanias ledning begärde i sin tur tjugo dagar för att se över kraven. Det blev startskottet.

Som en löpeld spred sig strejken till Volkswagen, Ford, Mercedes och Siemens. Snart var trehundratusen metallarbetare i strejk och krävde en rejäl uppgradering av lönen. Det kostnadsindex som deras lönerna baserats på hade medvetet undervärderats med trettiofyra procent. Arbetarna krävde också fyrtio timmars arbetsvecka, fackliga representanter på arbetsplatsen och arbetsgaranti. Tidigare kunde arbetsgivaren i princip avskeda vem som helst, när som helst.

Varken Scania eller militärdiktaturen visste hur Lulas krav skulle bemötas. Det resulterade i upprepade storstrejker under tre års tid och fick inte sitt slut förrän Lula kastades i fängelse. Omvärlden reagerade och beskrev senare Lula som Brasiliens Lech Walesa. En parallell som upphört idag. Solidaritets före detta ordförande är programledare för ett sportfiskeprogram i polsk TV. Lula är folkvald president i världens femte största land.

Den klassresa som den fattiga killen från landsbygden gjort tycks även sakna motstycke utanför Latinamerika. Den före detta portugisiske presidenten Mário Soares ägnade en hel middag i Brasilien efter Lulas seger åt att försöka komma på en annan president i världen som konfronterats med hunger. Den där riktigt bitande känslan av hunger som Lula tvingades uppleva som barn. Han kom inte på någon.

LULAS MÖTE MED VÄRLDEN

När Lula återvänt till Brasilien efter sin bejublade världspremiär vid World Economic Forum i Davos hade han hunnit med att göra statsbesök i både Tyskland och Frankrike. Ländernas respektive ledare var de första att bjuda in Brasiliens nya president till Europa efter valsegern. I Berlin träffade Lula förbundskansler Gerhard Schröder och passade på att deklarera Brasiliens stöd för Tysklands hållning i frågan om en USA-ledd invasion av Irak.

Förbundskanslern uppskattade initiativet men kunde inte hålla sig från att ta upp en sak från det förflutna. På sjuttiotalet var Gerhard Schröder avdelningsdirektör på Volkswagen och uppskattade inte Lulas initiativ att ta ut deras arbetare i São Paulo i strejk. Inför TV-kamerorna skämtade de båda ledarna nu om händelsen och lovade att i fortsättningen stödja varandra.

Gerhard Schröder gav Brasilien sitt fulla stöd i deras strävan att skapa en global front mot hungern och lovade att prata för Brasiliens sak i internationella sammanhang. Efter det åkte Lula till Frankrike och fick även där ett löfte om en medverkan i landets initiativ att bekämpa fattigdomen i världen. Frankrikes president Jacques Chirac gav dessutom en svag antydan till att hjälpa Brasilien in i FN:s säkerhetsråd.

Lulas lyckade debut i internationella sammanhang fick den före detta presidenten Fernando Henrique Cardoso att känna sig bortglömd. Dagen efter Lulas ankomst gick han ut i brasiliansk media och hävdade att ”internationell politik handlar inte om att ta emot stående ovationer vid världskonferenser. En lyckad internationell politiker måsta ha kontakter”.

Utspelet fick omvänd effekt. Efter den kommentaren syntes inte Lulas föregångare till mer i offentligheten i Brasilien.

G8-mötet i Evian

Det internationella toppmötet som länderna i G8 hade i de franska alperna i början av juni förra året var spänt redan från början. Den franske presidenten Jacques Chirac som var värd för toppmötet hade tidigare under året kritiserat USA för deras krigshets och skulle nu för första gången möta USA:s president George W Bush sedan han inlett invasionen av Irak.

Det var också första gången G8, världens sju rikaste länder, plus Ryssland, hade bjudit in representanter från världens utvecklingsländer till toppmötet. Förutom Brasilien, som lett påtryckningarna, kom tolv andra länder från tredje världen till den lilla franska byn Evian vid Genèvesjön, däribland en av utvecklingsländernas starkaste ekonomier – Indien.

Lula red på en popularitetsvåg hemma i Brasilien efter att ha infört det omfattande anti-svält programmet ”Fome Zero”, ”Noll hunger”. En pilotstad i den fattiga delstaten Piauí hade valts ut och de första magnetkorten hade distribuerats till de utvalda hushållen. Varje månad fick de femhundra familjerna i den lilla staden Guaribas femtio reais, cirka 125 kronor, insatta på sitt kort för att köpa baslivsmedel. Inom kort skulle programmet utökas och innefatta alla de tusen kommuner som klassificerats för att ingå i ”Noll hunger”.

När den brasilianske presidenten anlände med båten från Lausanne i Schweiz hade han tolv andra regeringschefer från tredje världen vid sin sida. Lula fick återigen ta emot applåder och klev i land som en talesman för världens utvecklingsländer. På bryggan stod den franske presidenten och omfamnade Lula med franska kyssar och ett klassiskt ”Merci d´être là. C´est un gros plaisir”, ”Tack för att du kommit. Det är en stor ära”.

Den franska dagstidningen Libération kunde inte hålla sig. Ironiskt skrev de att ”Nu när George W Bush är i Frankrike kan inte längre Chirac leka världens kung. Han får nöja sig med att vara kung i den andra världen”. Den franske värden tog inte illa upp utan försökte i stället plocka poäng på att han var den förste statsmannen som bjudit in utvecklingsländer att medverka vid ett G8-möte.

Under öppningen av mötet fick Brasiliens president chansen att hålla sitt tal inför världens åtta stormakter. Han inledde med att förtydliga att dialogen mellan världens rika och fattiga länder aldrig har varit mer nödvändig än nu. ”Vi måste börja arbeta tillsammans”, sa Lula och luftade återigen förslaget att den rika världen har ett historiskt ansvar och måste vara med och bekosta bekämpningen av fattigdom och korruption i tredje världen. ”Hungern kan inte vänta. Mitt förslag är att skapa en global fond för att föda de som hungrar och samtidigt skapa förutsättningar för att utradera de strukturella orsakerna till hungern”.

Till skillnad från talet han höll vid World Economic Forum hade han nu ett förslag på hur den rika världen kunde vara med och hjälpa till. Han föreslog att den globala hungerfonden skulle bekostas av skatter på den internationella vapenhandeln. Det skulle räcka till att finansiera alla de olika reformer som behövdes för att förbättra levnadsvillkoren för människorna i utvecklingsländerna, menade han.

Återigen vred salongen på sig. Denna gången var mottagandet mer ljummet.

Utanförskapet

Medlemsländerna i G8 är världens största producenter av vapen. Enligt Stockholm Internacional Peace Research Institute var USA marknadsledande på framställning av tunga vapen fram till 2001 och sedan dess har positionen tagits över av Ryssland. För tre år sedan beräknades världshandeln av vapen uppgå till 400 miljarder kronor. En summa som uppskattas vara betydligt högre idag med anledning av den kapprustning som pågår mot terrorism i olika delar av världen.

En av de få som applåderade Lulas förslag var Jacques Chirac. Han berömde Lula för hans uppriktighet och rakhet i frågan och sade sig vara villig att införa en skatt på lättare vapen. Han nämnde däremot aldrig den tunga vapenindustrin där Frankrike är ett ledande tillverkarland.

Den före detta fackförbundsledaren kom med ytterligare ett förslag på hur världens rika länder kunde bidra till fonden. Han föreslog att en fast procent av utvecklingsländernas skuldavbetalningar skulle gå till den globala hungerfonden. Delegationerna från de tretton utvecklingsländerna, de flesta från Afrika, jublade. Lula hade inför de åtta stormakterna i G8 lyft upp ett tredje världen-dilemma på dagsordningen. Han kände vind i seglen och passade på att kritisera de rika ländernas skyddstullar och jordbrukssubventioner.

”Brasilien och många andra utvecklingsländer har det senaste decenniet ansträngt sig för att övervinna de dominerande ekonomiska strukturerna på världsmarknaden. Men inte kommit en bit närmare i kampen att bekämpa utanförskapet. Tvärtom, där fundamentalism råder kommer man inte in. Det gör att arbetslösheten, hungern och misären ökar. Våra uppoffringar svarar inte mot den lilla del av världsmarknaden vi lyckats erövra. Avsaknad av ekonomisk och social demokrati hotar demokratin i allmänhet. Brasiliens förhoppning är därför att länderna i G8 sluter upp i denna kampen mot hunger och utanförskap”.

Sällan har en ledare för ett utvecklingsland varit så tydlig mot länderna i G8. De respektive ledarna förbluffades av Lulas rättframhet och lovade att medverka i landets initiativ mot hungern i världen. Senare på mötet förklarade USA:s president att han ser Luiz Inácio Lula da Silva som en ledare för sin kontinent. Stärkt av uttalandet gick Brasiliens president till den samlade världspressen. ”Nästa år är det USA som håller i mötet. Jag tror att president Bush kommer ha svårt för att låta bli att bjuda in alla de länder som varit närvarande här i år”, skojade han och fortsatte ”Nu finns det ingen väg tillbaka. Någonting har hänt i relationen mellan rika och fattiga länder.”

Pensionsreformen möter motstånd

Brasiliens vågade utmaning hade lyckats. Landet hade inte bara vunnit stöd för sitt anti-svält-initiativ utan också fått upp ett av de viktigaste problemen för utvecklingsländerna – utanförskapet – på dagordningen. Att Lula dessutom lyckats göra det vid ett internationellt toppmöte som beskrivs som ”high-politics” var bara ytterligare en framgång för Brasilien.

Det viktigaste för den brasilianska utrikespolitiken var däremot att landet äntligen fått gehör för sin vilja att medverka vid ett G8-möte. En strävan som Latinamerikas största land haft ända sedan Fernando Henrique Cardoso fick ordning på den brasilianska valutan för tio år sedan. Nu var det däremot Lula som realiserade drömmen och fick sätta sin prägel på mötet.

En av hans förtjänster var att han lyckades få genom exakt den konstellation länder som Brasilien alltid velat ha med på dessa möten. Vid sidan om Lula i Evian satt de politiska ledarna för de ledande utvecklingsländerna Indien, Kina, Egypten och Sydafrika.

När Lula kom hem till Brasilien väntade däremot stora problem. Hans reformförslag angående landets kostsamma pensionssystem för statsanställda hade fått en stark opinion mot sig. För första gången sedan valnederlaget var åter PSDB:s presidentkandidat José Serra tillbaka i dagspolitiken. Hans parti köpte tillsammans med de andra oppositionspartierna reklamtid i Globokoncernens TV-kanal och förberedde sig på att skapa ett alternativ om missnöjet mot Lula skulle växa.

Även inom Lulas egna parti höjdes röster mot honom. Återigen var det den radikala senatorn från den lilla delstaten Alagoas, Heloísa Helena, som ledde kritiken. Hon kunde inte förstå hur en ledare för världens största vänsterparti kunde gå in och tafsa på statsanställdas pensioner. I vredesmod tog hon med sig tre partikollegor och gick emot partiledningen i frågan.

Förra året spenderade den brasilianska staten nästan fyrtio procent av sin budget på att hålla liv i det skattefria pensionssystemet som gör att en statstjänsteman kan tjäna dubbelt så mycket i pension som när han eller hon var aktiv. En officerare eller åklagare kan i vissa fall tjäna upp till tio gånger mer på grund av olika bonussystem. Flera gånger har Världsbanken påpekat att Brasilien måste göra någonting åt sitt komplexa och privilegierande pensionssystem. Fernando Henrique Cardoso försökte ta sig an uppgiften, men fick aldrig tillräckligt med stöd i kongressen.

Lula föreslog nu en höjning av pensionsåldern från 55 till 60 år för män och från 50 år till 55 år för kvinnor. Brasilien har den lägsta pensionsåldern i hela Latinamerika. För statsanställda ligger snittet på 49 år. Reformförslaget innebar även att pensionen skulle kunna beskattas och att det skulle finnas en övre gräns för framtida pensionsutbetalningar. Åtgärderna skulle redan till nästa års budget spara uppemot 4,2 miljarder kronor, ungefär samma belopp som Lula gett till den nationella kampanjen ”Noll hunger”.

På längre sikt skulle södra halvklotets största land kunna spara uppskattningsvis 150 miljarder kronor på åtstramningen. Ändå fick Lula utstå hård kritik och upplevde sin första inrikespolitiska kris sedan han installerades för sex månader sedan. Mitt i turbulensen tackade han ja till en inbjudan av Tony Blair om att resa till London. Den brittiske premiärministern ville ha Lula som hedersgäst vid en konferens för världens socialdemokratiska regeringschefer.

Till angrepp mot USA

Det var andra gången på kort tid som de båda ledarna möttes. Vid G8-mötet i Evian hade Tony Blair imponerats av Lulas rättframhet och lovordat honom för hans ”fantastiska inledning” på sin mandatperiod. I London charmades åter den brittiska premiärministern av Lula och presenterade honom som ”en ledare vars historia talar för sig själv”.

De tolv socialdemokratiska regeringscheferna var samlade på The Progressive Governance Conference när Lula anslöt till sällskapet. Det märktes att Brasiliens president var både stressad och plågad av hemmaopinionen. Hans pensionsreform hade haft svårt att vinna stöd och kongressen i Brasília var på god väg att godkänna en förändring som skulle urvattna hela reformen.

Under konferensens sista dag hamnade Lula bredvid den svenske statsministern Göran Persson i en paneldebatt på hotell Hilton i London och pratade direkt ur hjärtat. Lula var trött på det han kallade ”den brasilianska eliten” och klagade på sina föregångare som han menade hade misslyckats i att förändra grundläggande problem i det brasilianska samhället. ”Det jag försöker genomföra nu är endast sådant som mina föregångare misslyckats med,” sa han.

Men Lula gick ett steg längre. Han anklagade sin föregångare för att ha misslyckats med sin utrikespolitik. ”Fernando Henrique var en stor vän till Clinton. Han sov över hos honom i Camp David. Varje dag ringde han till Clinton och Clinton ringde till honom. Men inte en enda gång under dessa åtta år kom så en liten politisk eller ekonomisk gest som skulle kunna hjälpa Brasilien. Inte en enda futtig dollar!”.

Lula var upp i varv och fortsatte: ”Det är sant att USA är tuffa förhandlare. Men det gör att vi också är tvungna att vara det. För om det finns någonting att se upp till när det gäller den amerikanska hållningen så är det deras förmåga att tänka på sig själva i första hand, i andra hand och i tredje hand. Och om det sedan ges mer tid så tänker de på sig själva ännu en gång”.

Det verbala angreppet på USA fick den polske presidenten Aleksander Kwasniewski att reagera. Han irriterade sig på Lula och påminde om att det var USA som byggde upp Europa efter andra världskriget och senare lyckades frigöra Polen från kommunismen. ”Att skämta med amerikanare är inte bra politik. Vi måste vara tillräckligt intelligenta för att förstå att våran uppgift är att arbeta tillsammans, hålla fast vid dialogen och respektera USA. Det är ett sätt som gynnar oss alla”.

Lula kunde inte hålla sig och bad om ordet igen. ”Jag vet inte vad min kollega uppfattade. Men jag visade tydligt min respekt för hur de tänker som stat”, svarade den brasilianske hedersgästen och passade i sin tur på att påminna Aleksander Kwasniewski att samma land som räddade Östeuropa från kommunismen legat bakom ett antal militärkupper i Sydamerika, bland annat den i Brasilien. ”Folk måste komma bort från denna inställningen att alltid underlåta sig USA”, svarade en provocerad Lula.

Dagens efter var rubriken i Brasiliens största dagstidning O Globo given. ”De volta às origens”, ”Tillbaka till rötterna”. Vad tidningen syftade på var den kritik som Lulas motståndare fört fram under presidentvalet. De menade att han var en politiker som lätt kunde falla tillbaka i sin gamla roll som skrikig fackförbundsledare och ösa ur sig en massa vänsterretorik utan att tänka på konsekvenserna.

ÄR LULA EN “TERCEIRO MUNDISTA?”

Under militärregimen i Brasilien fanns det en linje inom landets utrikespolitik som kallades för ”terceiro mundista”, ”tredje världen-förespråkare”. Uttrycket kom till efter sjuttiotalets oljekris när marknaden för brasilianska varor plötsligt krympte i Europa och Nordamerika. I oljekrisens fotspår tvingades världens femte största land leta upp nya avsättningsmöjligheter för sina produkter och ändra riktning på sin handels- och utrikespolitik.

För att trygga framtida oljeleveranser tog Brasilien först kontakt med arabländerna. Bäst relation fick Brasilien med Irak. De brasilianska byggnadsfirmorna deltog i landets moderniseringsprocess och anlade vägar och installerade nya telekommunikationssystem. I gengäld köpte Brasilien olja. Därefter upprepade Brasilien proceduren i Mauritanien och kom sedan vidare till Nigeria.

Den brasilianska militärregimen var entusiastisk över kontakten med det folkrikaste landet i Afrika. De skickade över Kubitscheks gamla stadsplanerare Lúcio Costa, som byggt och ritat huvudstaden Brasília, för att göra detsamma i Nigerias inland. Året var 1976 och den brasilianska civilingenjören ritade upp landets nya huvudstad Abuja efter en femuddig stjärna.

Även de multinationella företagen i industribältet kring São Paulo hängde med i den förändrade handelspolitiken. Den stora Volkswagenfabriken i São Bernardo exporterade bildelar för sammansättning i systerfabriken i Nigerias före detta huvudstad Lagos. Saab Scania var också nyfikna på den nya marknaden och lyckades exportera sina brasilientillverkade lastbilar till Angola med hjälp av statliga subventioner.

Militärregimens plan var tydlig. De ville göra Brasilien till en stormakt i tredje världen. Tanke var att Brasilien skulle utgöra en brygga mellan den industrialiserade och underutvecklade delen av världen. Under årens lopp byggdes ett starkt nätverk upp, framför allt i de portugisiskspråkiga länderna i Afrika som i mitten på sjuttiotalet blivit självständiga efter ett trettonårigt kolonialkrig med Portugal.

Att fackförbundsledaren Lula skulle bygga vidare på denna grenen inom den brasilianska utrikespolitiken var det knappast någon som hade väntat sig. Men det är precis vad han gjort. Tjugofem år efter att Lula startade rörelsen som fick militärregimen på fall sände han en delegation till WTO-mötet i Cancún i september 2003. Deras uppgift var att åter knyta samman banden med länderna i tredje världen.

Chefsförhandlaren för den brasilianska delegationen var industrimannen Luiz Fernando Furlan. Han hade tackat ja till jobbet som Lulas handelsminister mot villkoret att han själv fick sätta samman sin stab. Lula gick med på villkoret och Furlan valde ut ett gäng hårdnackade tjänstemän som han haft kontakt med under sin tid som industriman.

Furlan hade tidigare inte varit direkt involverad i landets politik, framför allt inte med vänsterpartiet PT, men att öka Brasiliens handel med utlandet var han intresserad av. Vid ministermötet i Cancún gjorde han sitt elddop och presenterade frukten av sina första sex månaders arbete – en allians av tjugo utvecklingsländer under betäckningen G20.

Efter önskan från Lula hade handelsministern fått med sig de tyngsta utvecklingsländerna i gruppen. Med Kina, Indien, Sydafrika och Egypten i ryggen krävde nu den brasilianska delegationen att EU och USA tog bort sina jordbrukssubventioner för att utvecklingsländerna skulle kunna komma in på världsmarknaden. Om EU och USA inte ställde upp på kravet var de tjugo länderna inte intresserade av att fortsätta de globala frihandelsförhandlingarna.

WTO-mötet i Cancún kollapsar

USA:s biträdande handelsminister Peter Allgeier beskrev sig själv som ”perplex” över utvecklingsländernas samlade front. Tidigare hade utvecklingsländerna intagit olika positioner när de väldiga jordbrukssubventionerna diskuterats. Nu var de plötsligt enade under samma flagg. EU:s företrädare var också förvånade och tyckte att utvecklingsländerna gapade över mycket när de krävde att EU helt skulle avskaffa sina exportsubventioner för jordbruket.

För att inte riskera att förhandlingarna bröt samman presenterade EU ett kompromissförslag. Det dömdes direkt ut som otillräckligt av G20. Även USA försökte lätta upp sin position och meddelade att landet ”inte gett upp ambitionen” att få bort sina exportsubventionerna till jordbruket. Inte heller det hjälpte. G20 fortsatte sitt krav att få bort subventionerna som både skapar överproduktion och snedvrider världshandeln.

Mot slutet av möte tvingades världshandelsorganisationens talesman Keith Rockwell medge att det var svårt att se hur dödläget som uppkommit i förhandlingarna skulle kunna brytas. En kort tid senare fick utrikesministern från värdlandet Mexiko, Luiz Ernesto Debrez, uppgiften att förklara förhandlingarna som sammanbrutna. Det blev ingen deklaration inför slutförhandlingarna i den utvecklingsrunda som inleddes i Doha i Qatar för två år sedan.

För Brasilien och dess president var det en diplomatisk framgång. Den nybildade alliansen, under ledning av den envise förhandlaren Furlan, hade ställt Brasilien öga mot öga mot världens två mäktigaste maktblock och inte blinkat. I stället hade den oväntade sammanslutningen visat världen att EU och USA inte är några trovärdiga frihandelsförespråkare när de, tvärtemot frihandelns principer, subventionerar sina jordbruk med 300 miljarder dollar per år.

Den oväntade enigheten som utvecklingsländerna visat i en fråga där de tidigare haft olika synpunkter ledde till en del spekulationer efter mötet i den mexikanska turistorten. Det pratades om att ländernas ambition kanske inte enbart gällde jordbrukshandeln utan att deras initiativ även syftade till att bereda väg för ett nytt maktblock i världspolitiken.

Kritiserad av vänsterintellektuella

I Brasilien upplevde Lula åter glada dagar efter hans bottenrekord i London. Hans stabschef José Dirceu hade till slut lyckats få kongressen att ställa sig bakom pensionsreformen. I sitt TV-sända tal sa Lula att ”aldrig har någon regering, på endast tre och en halv månad, fått igenom en reform som är så viktig för landets framtid.” Åtstramningen i landets dyra pensionssystem, som varje år skapat stora budgetunderskott, sågs som Lulas första stora inrikespolitiska seger.

Signalen var också tydlig till Världsbanken som länge tryckt på för att Brasilien skulle förnya sitt kostsamma pensionssystem. Reformen röstades igenom med hela 358 röster mot 126. Av ja-rösterna kom 62 från oppositionen. Beviset på att Brasiliens nya styrelseskick var att lita på, trots att arbetarpartiet inte har egen majoritet i kongressen, var framfört. Förtjänsten tillskrevs José Dirceu, Lulas högra hand. Med järnhand hade han manövrerat sig genom motståndet i kongressen och lyckats få med sig en tredjedel av de oppositionella ledamöterna.

Det enda han inte lyckats med var att få med alla sina egna. En klick radikala politiker i arbetarpartiet stod fortfarande på tvären och vägrade gå med på det nya pensionssystemet. Med den egensinniga senatorn Heloísa Helena i spetsen gick de fyra vänsterpolitikerna mot partiledningen och ställde sig på oppositionens sida i den avgörande omröstningen. Det fanns bara en sak för Lula och hans ministrar att göra.

Med samma beslutsamhet som José Dirceu drivit genom pensionsreformen uteslöt partiledningen de fyra politikerna ur partiet. Även detta beslutet sände positiva signaler till näringslivet i Brasilien. Arbetarpartiet var beredda att ta itu med de radikala elementen i partiet som tidigare retat upp näringslivet med sina uttalanden om att Världsbanken skulle vara en maffiaorganisation.

Den internationella vänstern som alltid hyllat Lula och sett honom som sin främsta företrädare sedan han blev president i världens femte största land fördömde handlingen. Den amerikanske regimkritiker Noam Chomsky skrev ett öppet brev tillsammans med den brittiske filmregissören Ken Loach och uppmanade Lula att ta tillbaka sitt beslut.

Det gjorde han inte. Att ha gått emot det egna partiet, i den första frågan som hade en avgörande betydelse för regeringens framtid, var oförlåtligt. Helíosa Helena fick snällt plocka ned sina tavlor från sitt arbetsrum i Brasília och åka hem till den lilla delstaten Alagoas.

För Lula väntade nya utmaningar. Den panamerikanska handelsunionen FTAA, Free Trade Area of the Americas, skulle ha möte i Miami. Det var den åttonde sammankomsten sedan USA för tio år sedan tog initiativ till att bilda en tullfri gemensam marknad med alla de 34 länderna, förutom Kuba, som utgör den amerikanska kontinenten.

I den brasilianska veckotidningen Veja hade man redan innan mötet börjat skämta om landets chanser att hävda sig i förhandlingarna. På omslaget hade tidningens tecknare ritat en liten gulgrön kanariefågel som reste näven mot en gigantisk vit örn med spretande klor. Rubriken var ”Brasilien bröstar sig mot USA i FTAA-förhandlingarna – dumt eller modigt?”.

Den väntade duellen uteblev. Ländernas positioner var fortfarande låsta efter kollapsen i Cancún och Brasiliens utrikesminister Celso Amorim åkte hem utan några större nyheter. Det enda som han kom överens med USA:s handelsminister Robert Zoellick om var att Brasilien tonar ned sin roll i det panamerikanska samarbetet och öppnar upp för övriga länderna på kontinenten att teckna bilaterala avtal mellan USA.

Statsbesök i södra Afrika

För Lula skapade den uteblivna duellen mellan Amerikas två folkrikaste stater ett andrum. Han kunde i stället koncentrera sig på efterarbetet från statsbesöket i Afrika som han genomfört några veckor tidigare. Under sju dagar hade Lula besökt fem länder i södra Afrika tillsammans med 150 brasilianska företagsledare.

Utåt sett ville Lula få statsbesöket i Afrika att se ut som en hyllning till den historiska länk kontinenterna har till varandra. Han pratade i sina tal om den ”historiska skuld” som Brasilien har till Afrika. Var tredje slav som togs till Amerika under kolonialtiden hamnade i Brasilien, vilket gjort att Brasilien idag har världens näst största svarta befolkning. Endast i Nigeria bor det en större svart befolkning.

Att det stod 150 brasilianska företagsledare, de flesta vita, i bakgrunden gick däremot inte att dölja. Lulas resa till São Tomé e Príncipe, Angola, Moçambique, Namibia och Sydafrika var inte enbart ett kulturutbyte. Det var också en affärsresa där representanter från den brasilianska olje- och gruvnäringen tillsammans med representanter från den brasilianska byggbranschen var samlade för att stärka affärskontakter med bland annat de portugiskspråkiga staterna i Afrika.

För Lula gav besöket honom möjligheten att stärka sin trovärdighet som ledare för världens utvecklingsländer, samt att fördjupa kontakterna med Sydafrika som är en av de ledande medlemmarna i G20.

Mercosur i Mellanöstern

När Luiz Fernando Furlan började sitt nya jobb som landets handelsminister vid förra årsskiftet berättade han för sina kollegor att sedan den elfte september 2001 har världens 22 arabländer hållit inne med investeringar på upp till 500 miljarder dollar i USA. Det fick det brasilianska utrikesdepartementet att börja förbereda ett statsbesök. Några veckor efter att afrikaresan avslutats var allt klart och det brasilianska regeringsplanet styrde kurs mot Mellanöstern. Ett nio dagars besök i fem av länderna i regionen väntade.

Trots Brasiliens intensiva kontakt med Irak från sjuttiotalet och fram till Gulfkriget var det första gången som en brasiliansk statschef satt sin fot i arabvärlden sedan den portugisiske kejsaren Dom Pedro II besökte Egypten och Libanon 1870 som representant för Kejsardömet Brasilien.

Tillsammans med fem ministrar och 45 företagsledare reste Lula till Syrien, Libanon, Förenade arabemiraten, Egypten och Libyen. En av resans viktigaste mål för Lula, förutom att locka till sig det uppdämda investeringskaptitalet, var att träffa Egyptens president Hosni Mubarak. De båda ledarna skulle diskutera hur de skulle göra för att gå vidare med planerna kring  G20.

Det som överraskade mest med resan var däremot att Lula bjudit med Argentinas före detta president Eduardo Duhalde. I egenskap av ny ordförande i den sydamerikanska frihandelsunionen Mercosur, där Brasilien är ledande part, ville Lula ha med honom för att knyta viktiga kontakter inför framtiden.

Mercosur är nämligen inte enbart intresserade av att starta ett ingående samarbete med EU. Om frihandelszonen, som utgörs av länderna i sydkonen av Latinamerika, även kan utveckla andra kontakter kan Mercosur visa sig bli ett starkt alternativ för de latinamerikanska länder som går i tankarna att teckna bilaterala avtal med USA inom ramen för FTAA.

I år väntas Mercosur och EU närma varandra i förhandlingar om ett frihandelsavtal mellan de båda blocken. EU har redan flaggat för att de är beredda på att gå med på en del eftergifter när det gäller de omdiskuterade jordbrukssubventionerna och Lula har i sin tur sagt att han anser samarbetet med EU som avgörande för Mercosurs utveckling.

När EU:s representant i förhandlingarna, svensken Karl Falkenberg, var i Brasília i slutet av förra året var han tydlig. ”Vi importerar dubbelt så mycket livsmedel från Mercosurländerna än vad USA gör. Den europeiska politiken är bättre för Mercosur än den amerikanska ”, hävdade han.

Frankrike skärper tonen

Efter att Lula kom hem från Mellanöstern deklarerade han sitt mest kontroversiella förslag under hela året. Han vill att länderna som utgör förhandlingsalliansen G20 bildar en gemensam marknad. Det skulle göra handelsunionen, med bland annat de folkrika staterna Kina, Indien, Indonesien och Nigeria, till världens största tullfriamarknad representerad av sextio procent av jordens befolkning.

En av de första som reagerade på det kontroversiella förslaget var Frankrikes president Jacques Chirac. Två gånger under året hade den franske presidenten tagit hand om Lula i Frankrike och stött honom som ny aktör i världspolitiken. Nu tyckte däremot Jacques Chirac att Brasiliens president gått för långt. Endast några timmar efter att Lula presenterat sitt förslag vid ett möte med G20-länderna i Brasília kom ett telegram.

Den franske handelsministern François Loos, som suttit med vid mötet som EU:s representant, läste upp Jacques Chiracs meddelande under lunchen på det brasilianska utrikesministeriets restaurang. Chirac undrade hur G20-länderna skulle handskas med jordbruksfrågan inom gruppen och påminde om att både Kina och Indien subventionerar sina jordbruk. Han undrade också hur Brasilien och Argentina skulle göra med sin livsmedelsexport till EU som de båda länderna är beroende av.

Det blev tyst i matsalen. Tonen hade skärpts. Den sista frågan var direkt riktad till Brasilien. Den franske presidenten undrade hur de ledande utvecklingsländerna skulle göra för att ta till vara på de fattiga ländernas intresse i gruppen. Han oroade sig för att G20, som leds av tredje världens mest utvecklade länder, skulle glömma bort världens fattiga länder. ”Det hade uppskattats om G20 kunnat tänka lite mer globalt”, hälsade han.

”ETT ANSTÄNDIGT BRASILIEN”

Det har varit ett intensivt första år för Lula. Han har inte bara tagit tag i inrikespolitiken och inlett ett antal genomgripande reformer som länge efterlysts i landet. Han har också lyckats göra Brasiliens stämma hörd i världspolitiken. Kan då Luiz Inácio Lula da Silva bli presidenten som förverkligar Brasiliens dröm att spela en ledande roll globalt?

Det som tidigare hindrat landets ledare från att agera internationellt har varit de inrikespolitiska problemen. Valutakriser, korruptionsskandaler och sociala problem har försvagat deras trovärdighet. Berättelsen om poliserna som på sin fritid öppnade eld mot gatubarnen som låg och sov utanför Rio de Janeiros äldsta katedral är bara en av många historier som etsat sig fast i omvärldens minne.

När Lula gick till val för fjärde gången var hans slogan ”Um Brasil decente”, ”Ett anständigt Brasilien”. Vid upprepade tillfällen under presidentkampanjen tog han upp de orättvisor som han stött på i det brasilianska samhället och som präglat hans liv. När han pratade om hungerproblematiken grät han. Lula hungrade som barn och fick inte sin första bit bröd förrän han som sjuåring kom med sin mamma till hamnstaden Santos för att leta efter hans pappa som lämnade hemmet när Lula var två år.

Brasiliens president bär en historia som merparten av landets befolkningen kan relatera till. Att han inte tidigare blivit vald har framför allt berott på att många saknat politiskt förtroende för honom och tvekat på att han skulle kunna klara av att styra ett sådant stort land som Brasilien. När valet stod mellan Collor och Lula vid det första fria presidentvalet 1990 var Lula en radikal politiker som stod på barrikaderna i keps och burrigt skägg och skrek slagord mot kapitalet.

Det gynnande Collor som var en stilig ung man som tagit hem det brasilianska mästerskapet i jujutsu. Hans föräldrar ägde dessutom flera dagstidningar och TV-stationer i landet, vilket gjorde att han hade kanaler in till den mäktiga Globo-koncernen. När det var dags för nästa val hade Collor kört ekonomin så i botten att Lula antagligen bara skulle ha förvärrat situationen. Inte många vågade rösta på Lula i det läget.

Det behövdes en stark ledare som näringslivet hade förtroende för och en sådan var Fernando Henrique Cardoso. Han fick Brasilien på fötter och beredde egentligen väg för Lula under de åtta år som han satt vid makten. Valanalytiker menar att Lula aldrig kunnat bli vald till landets president om den ekonomiska situationen inte varit stabil. När Lula ställde upp för fjärde gången i presidentvalet fanns det utrymme för ett misslyckande. Folket vågade satsa på en politiker som bara hade fem års skolgång bakom sig.

Sedan Lula tillträdde vid årsskiftet har han också lyckats infria en del av förväntningarna som ställts på honom. Frånsett en del statsanställda har han behållt det starka stöd som han blev vald på. Näringslivet har uppskattat honom för att han fortsatt med den ekonomisk politik som Cardoso drev och de som röstat på Lula för att han ville göra Brasilien till ett anständigt land har också fåtten del att glädjas åt.

Systematiskt har Lula gett sig på många av de olika orättvisor som präglar livet för de flesta brasilianare. Han har förklarat krig mot hungern i landet, tvingat statsanställda att betala skatt på sin förmånliga pension, höjt minimilönen för fattiga och infört kvotsystem för att öka andelen färgade till landets universitet. Lula har även gett sig på det som sägs vara svårast att förändra i landet, de maffiastyrda fotbollsklubbarna.

Efter bara tre månader vid makten presenterade han ”Estatuto do Torcedor”, ”Supporterns rättigheter”, en ny lag som tvingar fotbollsklubbarna att redovisa sin ekonomi öppet inför sina supportrar och därmed minska risken för fifflet som gjort klubbledningarna rika på klubbarnas bekostnad.

Det sista Lula genomförde innan han avslutade sitt första år som president var en ny vapenlag. Från och med den 23:e december 2003 är inte längre olaga vapeninnehav en förseelse som leder till böter. Det är ett brott som leder till häktning i väntan på rättegång. Lagen presenterades som en julklapp till den brasilianska befolkningen som är trötta på det omfattande våldet. Förra året mördades över 40 000 personer i landet, det vill säga, en var trettonde minut.

Etta i andra divisionen

Med en någorlunda stabil inrikespolitik och med det starka mandat som han valdes på bakom sig har det varit lättare för Lula att agera internationellt. Den trovärdighet som hans föregångare saknat har han bokstavligen burit med sig till de olika mötena.

En av de första utrikespolitiska målen som sattes upp när Lula bildade regering förra året var att finna ett så brett stöd som möjligt för landets strävan att bli permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.

Brasilien vill reformera säkerhetsrådet och menar att systemet med att endast fem länder har vetorätt är odemokratisk. Vid sitt möte i Kairo med de 22 länderna i Arabförbundet, det första som en latinamerikansk ledare någonsin haft med församlingen, hävdade Lula att det nya samarbetet mellan Sydamerika, Afrika, arabvärlden och Indien håller på att skapa en ny politisk karta och världshandel. Han menade att säkerhetsrådet måste anpassa sig efter detta och öka antalet permanenta medlemmar. ”Vi tycker att fler kontinenter och regioner har den rätten”, sa han.

Länge har Brasilien velat stärka sin roll i FN och såg förra årets utnämning av deras toppdiplomat Sérgio Vieira de Mello till FN:s speciella sändebud i Irak som en framgång. Det pratades till och med om Vieira de Mello som en tänkbar efterträdare till Kofi Annan. Hans tragiska död i samband med attacken mot FN:s högkvarter i Bagdad i augusti 2003 blev därför dubbelt smärtsam för Brasilien. Meningen var att han skulle spela en viktig roll när Brasilien från och med i januari i år påbörjar sin två års sejour som roterande icke-permanent medlem av FN:s säkerhetsråd.

Det andra viktiga målet för Brasiliens utrikespolitik har varit att närma sig ett medlemskap i G8. Brasilien äger världens nionde starkaste köpkraft och är Sydamerikas största ekonomi. Men även om Brasilien är starkt ekonomiskt är resurserna väldigt ojämnt fördelade. I få länder är klyftan mellan fattig och rik så djup som i Brasilien. Ett fåtal lever i överflöd och tar helikoptern till jobbet medan nära hälften av landets befolkning på 175 miljoner lever i fattigdom.

När Lula presenterade sin nationella hungerkampanj ”Noll hunger” beräknades det att 56 miljoner brasilianare är så fattiga att de inte får i sig tillräckligt med mat varje dag. Det vill säga, nästan en tredjedel av befolkningen. Ett sådant land kan inte kallas stormakt. Det vet Lula. Han har därför frångått Cardosos strävan att i första hand länka Brasilien med USA och Europa. I stället har Lula valt att ta upp en gammal brasiliansk idé. Att alliera sig med de ledande länderna i tredje världen.

För att prata Lulas språk, han är en förkärlek till fotbollsmetaforer, har Brasilien valt att placera sig i topp i andra divisionen i stället för att hamna kring nedflyttningsstrecket i första divisionen.

Till skillnaden från militärregimens tredje världen-förespråkare vill däremot Lula skapa ett samarbete med länderna. När de brasilianska militärerna åkte till Irak och Nigeria var aldrig tanken att Brasilien skulle öppna upp sina marknader som motprestation. Avsikten var att Latinamerikas största land skulle bygga sig starkt på sina avsättningsmöjligheter i världens underutvecklade länder. Vad Lula verkar vilja är att förena utvecklingsländerna och göra dem starka tillsammans.

Rider på sin status som u-land

Är då Brasilien en trovärdig företrädare för tredje världen? Den frågan är inte lika lätt att svara på. När den brasilianska delegationen, ledd av handelsministern Furlan, gick mot EU och USA i WTO-förhandlingarna fick det många på handelsmötet att reagera. Furlans gäng är inga blyga tjänstemän som skäms för att de representerar ett utvecklingsland. De är en grupp hårda förhandlare som inte viker en tum på sin uppdragsgivares vilja att se till att världens två maktblock öppnar upp för mer handel åt Brasilien.

Deras oväntade framgång under mötet i Cancún retade upp flera amerikanska kongresspolitiker. De klagade på att Brasilien red på sin status som utvecklingsland och menade att landets produktion av apelsinjuice, socker och sojaböner minsann inte sköts av några fattigbönder, utan av internationellt konkurrenskraftiga livsmedelskoncerner.

Även om kongressledamöterna hade rätt i sak var det ingen som öppet vågade ifrågasätta Brasiliens intentioner. Lulas idé att koppla samman världens femte största land med andra svagare utvecklingsländer försvårade kritiken. De amerikanska politikerna hade ändå pekat på något som kan bli ett framtida problem för Brasiliens trovärdighet som företrädare för tredje världen.

Det är länge sedan Brasilien levde på sin kaffeproduktion. Brasilien är i dag det mest industrialiserade landet i Latinamerika och har en inhemsk industri som blivit alltmer konkurrenskraftig på världsmarknaden. Bäst går det för flygplanstillverkaren Embraer. Det före detta statliga bolaget är nu världens fjärde största tillverkare av passagerarflygplan. Embraer har bland annat konkurrerat ut kanadensiska Bombardier från marknaden och håller nu på att leverera en order på 400 passagerarplan till G20-medlemmen Kina.

När den väntande affären med de nya stridsflygplanen till det brasilianska flygvapnet väntas avslutas i år har Lula krävt att inköpet, oavsett vilket utländskt företag som vinner budgivningen, måste ske i samarbeta med Embraer. Dels för att ge fler jobb men även för att överföra värdefull högteknologisk kunskap till företaget. De senaste tre åren har det brasilianska företaget exporterat flygplan till ett värde för 56 miljarder kronor. Det gör Embraer till en av landets största exportsuccéer någonsin.

Latinamerika bjuder motstånd

Sällan har en president agerat lika tydligt och handlingskraftigt som Lula gjort  i Latinamerika under sitt första år som president. Förutom att han har medlat i konflikterna i Venezuela och Bolivia har han skapat ett starkt samarbete med den tidigare rivalen Argentina.

Sedan Néstor Kirchner blev vald till president i Argentina i maj förra året har de båda presidenterna varit oskiljaktiga. Lula och Kirchner agerar som en enhet vid olika internationella sammankomster och har även bildat en gemensam agenda för att ta upp sociala frågor på dagordningen i Latinamerika. Det främsta beviset på ländernas nyfunna kärlek kom vid toppmötet för de amerikanska staterna i Monterrey i Mexiko i januari i år.

Tillsammans med Venezuela bildade länderna en allians och tvingade USA att backa på flera av de punkter som de ville ta upp på mötet i OAS, Amerikanska staternas organisation. USA ville diskutera frihandel och anti-terroristlagar. I stället lyfte den nybildade alliansen upp de sociala frågorna på agendan. Ländernas respektive ledare menade att nittiotalets otyglade marknadspolitik inte löst fattigdomsproblemen i Latinamerika. I stället drev den ned in Argentina i en djup kris.

De latinamerikanska ledarna anklagade USA för att ”Washingtonandan”, som stött marknadsreformer och privatisering över hela Latinamerika, inte resulterat i tillväxt utan i stället hållit kvar miljontals människor i svält i kåkstäder och byar. ”Efter åttiotalet, det så kallade ”förlorade årtiondet”, blev nittiotalet ett förtvivlans årtionde. Det var en pervers modell som felaktigt skilde ekonomin från det sociala, som satte stabilitet mot tillväxt och som skilde på ansvar och rättvisa,” sa Lula vid mötet.

Det var första gången som de latinamerikanska länderna bjöd USA motstånd under ett OAS-möte och lyckades ta upp de sociala frågorna i Latinamerika på dagordningen.

Även på andra områden har Brasilien blivit kaxigare mot kontinentens ledande stat. Från och med årsskiftet har Brasilien infört samma inreseregler för amerikanska medborgare som gäller för brasilianska medborgare till USA. Varje amerikan som numera reser in i landet måste registreras och fotograferas digitalt.

Skillnaden är att i Brasilien finns inte den moderna utrustning som kan läsa av fingeravtrycken digitalt. Det har gjort att köerna med amerikanska medborgare ringlat långa på landets internationella flygplatser. Värst har det varit i turistmetropolen Rio de Janeiro där passagerarna fått köa i upp till nio timmar för att bli insläppta i landet.

Lula har försvarat sitt handlande med att han är trött på USA:s behandling av deras medborgare och att han inte kan förstå hur ett land som vill starta frihandel med Brasilien fortfarande kräver visum för deras invånare.

Mest irriterad på de nya inresereglerna blev en pilot från American Airlines. När han skulle hålla upp skylten med sitt registreringsnummer inför digitalkameran på São Paulos internationella flygplats passade han på att göra en internationellt känd och provocerande gest med sitt ena finger. Det fick den brasilianska immigrationsmyndigheten att reagera omedelbart. Piloten fängslades och hans besättning skickades hem på första bästa plan till USA.

”Den här piloten verkade tro att han landat på sin mosters lantställe. Man kan inte komma och bete sig hur som helst i Brasilien”, kommenterade Brasiliens utrikespolitiska rådgivare Marco Aurélio Garcia incidenten.

Den amerikanske piloten släpptes inte förrän hans arbetsgivare kommit med en officiell ursäkt och betalt bötesumman på 94 000 kronor. I enlighet med Lulas förändrade sociala agenda i Brasilien donerades sedan pengarna till ett ålderdomshem i närheten av flygplatsen.

G20 kan utvidgas

Det kommer att bli intressant att se hur Brasiliens strävan att bli en ny maktfaktor i världspolitiken kommer att se ut i år. Lula har redan gått ut hårt och utlöst det uppdämda missnöjet som byggts upp mot USA:s politik i Latinamerika efter det att militärdiktaturerna föll på åttiotalet. Frågan är bara hur bra han kommer att lyckas?

Under hans första år som president charmades många av världens ledare av den rättframme svarvaren från Brasiliens inland som utan att kunna ett enda ord engelska ifrågasatte världsordningen och efterlyste en rättvisare värld. I år kommer både EU, USA och WTO vara mer förberedda när Lula dyker upp med sin handelsdelegation. I stället är det en annan scen som kommer att bli betydelsefull för Brasilien i år.

I juni kommer FN-konferensen för handel och utveckling att hållas i São Paulo. Generalsekreteraren för UNCTAD, FN-organet för handel och utveckling, är den brasilianske toppdiplomaten Rubens Ricupero. Det bäddar för att det brasilianska förslaget att G20-länderna ska bilda en gemensam frihandelsmarknad får en tydlig placering på dagordningen. Det mest intressanta är däremot att se om Lula menar allvar med det som han bemötte Jacques Chiracs utspel med när denne efterlyste att G20 skulle tänka ”lite mer globalt”.

Lula förklarade att en av grundidéerna med G20 är att alla Syd-länderna, det vill säga, alla fattiga länder på södra halvklotet, ska beredas plats i handelsunionen. Det kommer i så fall innebära att Brasilien erbjuder att öppna sin enorma inhemska marknad för världens fattiga länder.

Om denna tanke blir verklighet är det ett mycket tydligt bevis för brasilianskt ledarskap för samtliga utvecklingsländer. Det kommer att göra Brasilien till en mer trovärdig företrädare för tredje världen och betydligt underlätta för landet att bli en betydelsefull aktör i världspolitiken. Men framför allt kommer det att göra den före detta fackförbundsledaren Luiz Inácio Lula da Silva till en historisk person även globalt.

HENRIK JÖNSSON

Publicerad i Världspolitikens dagsfrågor nr 1/2004

Faktaruta:

G20 består av de åtta latinamerikanska länderna Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Kuba, Mexiko, Paraguay och Venezuela, av de fem afrikanska staterna Egypten, Nigeria, Sydafrika, Tanzania och Zimbabwe, och av de fem asiatiska länderna Kina, Indien, Indonesien, Pakistan och Filippinerna. Trots att två länder hoppat av, Colombia och Thailand, behåller gruppen namnet G20.