Proffsdrömmen krossades i Malmö

SALVADOR/SDS

En vit lokalbuss kommer farande längs strandvägen norr om miljonstaden Salvador i den färgstarka delstaten Bahia. Vågorna slår in från den klarblå Atlanten och kokospalmerna böjer sig för vinden. Bakom ratten sitter Édson Rodrigues Monteiro.

– Hoppa upp, säger den idag 46-åriga före detta vänsteryttern och fortsätter sitt arbetspass längs kusten.

Malmö FF:s mytomspunna fotbollsproffs från Brasilien är idag busschaufför och delägare till buss 23 som dagligen trafikerar stränderna mellan badorterna Vila de Abrantes och Farol de Itapuã. När Sydsvenskan kliver på hans buss är det på dagen tjugofem år sedan Monteiro anlände till Malmö FF inför säsongen 1979.

– Det var som fan. Det här är inte klokt! Jag har inte träffat någon från Malmö på åratal. En gång kom en familj och hälsade på. Annars har jag inte hört av någon sedan jag åkte därifrån. Hur är det? Hur går det för klubben?

Han blir entusiatisk när han får höra att Malmö FF kontrakterat en ny brasse, Afonso Alves från Atlético Mineiro.

– Vilka nyheter! Hoppas bara han har bättre tur och att det inte kommer någon Bobby Houghton och korsar hans väg, säger Monteiro och skrattar.

Det är ingen hemlighet att Malmö FF:s engelske tränare gjorde livet surt för Brasiliens första utlandsproffs i Sverige.

– Han var inte klok. När han bänkade mig hos juniorerna fick det vara nog. Då tog jag av mig tröjan och stack, berätta Monteiro som var Malmö FF:s mest omdiskuterade nyförvärv inför klubbens genom tiderna viktigaste säsong.

– Jag kunde inte heller med hans trista spel. Målvakten sköt ut bollarna högt över plan mot motståndarens mål och hoppades att någon skulle ta ner och göra mål. Vad är det för en typ av fotboll? Spelar de så fortfarande, undrar Monteiro medan han stannar för att plocka upp fler passagerare.

Det är het eftermiddag och sakta väcks Monteiros minne till liv under färden. Han försöker komma ihåg några ord på svenska. Han kommer bara på de värsta imperativen. Sedan minns han.

– Vill du folja mig hem på dricka kaffe, säger han och smäller upp ett brett leende.

Sedan svänger bussen in vid strandkanten. Det är dags för lunchrast. Svetten rinner längs halsen på honom. Det före detta fotbollsproffset är inte lika slank och vältränad som när han kom till MFF. Då vägde han 63 kilo.

– Som jag brukar säga. Bollen har flytta hit istället, säger han och tar sig för magen.

Idag väger han 110 kilo.

När Monteiro kom tillbaka till Brasilien efter sitt halvår i Malmö var han både vältränad och förbannad. Trots att han hade haft en av de högsta lönerna i 1979 års trupp, 1 500 dollar i månaden, hade han endast fått spela femton minuter med A-laget. Han var sugen på revansch. I Sverige  han hade bara fått träna och spela med B-laget. Inte en enda match i Allsvenskan.

I Brasilien gick vänsteryttern direkt in i startelvan till sin gamla klubb EC Vitória i Salvador.

– Det var slutspel i delstatsmästerskapet och jag tog oss till finalen. Det var skönt. Men sedan gjorde vår målvakt en tavla i slutminuterna och Bahia vann, berättar Monteiro under lunchen på restaurangen vid havet.

Det var tredje året på raken som Vitória förlorade mot ärkerivalen och klubbledningen bestämde sig för att upplösa laget. Monteiro köptes av Fortaleza i norra Brasilien och tog klubben till en andra plats i deras delstatsmästerskap. Året efter gick han till Ceará och gav klubben en av deras få segrar i mästerskapet.

– Det var skönt att äntligen få en titel. Och framför allt var det skönt att få spela brasiliansk fotboll igen. Inget sådant där jävla tjongande i luften som Bobby Houghton sysslade med.

Säsongen 1982 var Monteiro åter tillbaka i startelvan hos sin moderklubb Vitória. Laget spelade i den högsta divisionen i den brasilianska ligan. Sedan kom smällen. Monteiro kavlar upp det ena byxbenet och visar. Tjugofem stygn över knäet.

– Hela knäskålen vreds ur. Samma sak som hände Ronaldo i Italien. Det fanns inget att göra. På min tid var läkarna inte lika skickliga som de är idag.

Fotbollskarriären var över och Monteiro återvände till sina universitetsstudier som han hade påbörjat när han blev profesionell i Vitória som nittonåring. Nu tog han sin examen och fick jobb som systemoperatör vid det statliga verket Sipro i Salvador.

– Att sitta bakom ett skrivbord är inte bra för en före detta fotbollsspelare, säger han skrattande och tittar ned mot sin mage igen.

Hans 20-åriga son Ricardo anländer till lunchen. Han är konduktör till en av Monteiros kollegor på busskooperativet. Innan dess hjälpte han pappa på restaurangen som han försökte starta efter att han tröttnat på att sitta framför en data dagarna i ända. Men att starta restaurang visade sig vara svårare än Monteiro tänkt sig.

– Det gick helt enkelt inte. Etableringen längs kusten var för stor. Det fanns inte plats för fler, förklarar han.

Monteiro förlorade mycket pengar i satsningen på att bli krögare. Nu har han börjat hämta sig och är delägare i kooperativet. Varje dag betalar han en fast hyra för bussen och står själv för bränsle och lön till konduktören. Allt som blir över går till honom själv.

– Nu under högsäsong är det inga problem. En bra dag kan jag ha 400 passagerare. Allt som blir över går till mig. Det svåra är lågsäsongen. Då måste jag ibland köra långt in på nätterna för att få det att gå ihop.

Klockan elva på kvällen plockar han upp oss utanför hotellet under sin sista tur för dagen. Det blev inte mer än 302 passagerare idag. Precis över det snitt han måste komma upp i för att det ska gå jämt ut. Vi svänger av från kustvägen och åker till hans hem i den lilla byn Itinga i närheten av Salvadors internationella flygplats.

Hans fru Rosalia har väntat på honom sedan sju på kvällen. Maten är undanplockad. I stället serverar hon honom en iskall öl efter han kommit ut från duschen. Monteiro plockar ned ett slitet fotoalbum från bokhyllan och sätter sig på terrassen till det enkla huset. Det märks att han blir känslosam när minnena väcks till liv.

På bilderna syns han stå på sittsplatssektionen på Malmö stadion i toppluva och snö upp till vaderna. På en annan bild kramar  fotbollspromotern Börje Lantz om honom efter en presskonferens. Några blad längre fram sitter han med delar av MFF:s B-lag på Dragörfärjans caféteria och festar.

– Det var jag, Ralf och Grynbom. Vi brukade gå ut och festa. Antingen var det Erikslust eller Azalee. Det var de som lärde mig de svenska fraserna, säger han och ler igen.

När han kommer till bilderna från München i slutet av maj 1979 börjar det ta emot för Monteiro. På bilderna sitter han och försöker le med ett tyskt ölkrus i handen på en bayersk timmerrestaurang. På nästa bild ser man MFF:s startelva springa ut på plan för att möta Nottingham Forest i Europacupfinalen. Han tog fotot från läktarplats.

– Det var tufft att sitta där och kolla matchen. Jag ville ju vara med och spela. Men det gick inte. Jag hade blivit inskriven för sent.

För Monteiro var ändå det värsta att han inte ens fick spela i Allsvenskan. Det var ju därför Malmö FF hade lånat in honom för dyra pengar.

– Jag hamnade i någon slags politisk strid mellan klubbledningen och tränaren. Bobby Houghton hade inte blivit informerad om mig och gjorde därför allt för att sabotera affären. Han ville visa vem det var som bestämde i klubben.

Vad känner du inför honom idag?

– Jag har tänkt mycket på det. Vad skulle jag göra om jag stött på honom idag? Ärligt talat, jag vet inte.

Monteiro blir lågmäld och börjar svälja. Minnen kommer tillbaka och hans breda leende försvinner. Han gråter.

– Den där engelsmannen förändrade mitt liv. Hade det inte varit för att han korsat min väg hade jag kanske haft en annan framtid idag. Det han gjorde mot mig hoppas jag hans barn eller någon annan i hans närhet får uppleva. Först då kanske han förstår vad han gjorde mot mig.

Bob Houghton nöjde sig inte med att bänka Monteiro i A-laget. Han flyttade över honom till juniorlaget med motiveringen att han var för ung.

– Jag var för fan 21 år och professionell fotbollsspelare i Brasilien. Det var liksom ingen idé för mig att spela med killar som höll på att lära sig att slå passningar.

Monteiro reagerade och bad att få prata med Bob Houghton. Det blev ett kort samtal. Sedan bänkades Monteiro även hos juniorerna.

– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kom ihåg att några journalister på Kvällsposten började skriva och anklaga Bobby för rasism. Det var droppen. Veckan efter fick jag åka hem.

Det sista Monteiro hade att göra med Malmö FF var en tennismatch som Börje Lantz bjudit in honom på för att släta över saken. De två skulle spela en dubbel mot Hans Cavalli Björkman och Bob Houghton.

– Jag hade bara en sak i huvudet. Jag ska försöka smasha bollen i nyllet på honom. Men det gick inte. Jag hade inte spelat tennis förr.

HENRIK JÖNSSON

2004-02-14