Byråkrati är bra för självförtroendet

RIO DE JANEIRO/SDS

Första steget mot ett lyckat lägenhetsköp i Rio är att lära sig tyda vad som döljer sig bakom ord som «excellent skick», «nyrenoverad» och «underbar utsikt». Vid en visning av en lägenhet som utannonserades som «oemotståndlig» råkade jag öppna dörren till gästtoaletten. Ett hundratal kackerlackor låg spräckta på rygg.

— Ingen fara. De är döda, sa mäklaren.

I en annan lägenhet satt sovrumsfönstret i skottgluggen till en skjutglad favela.

— Inga problem. Sätt sängen vid andra sidan väggen bara, sa mäklaren.

Vid en tredje lägenhetsvisning började två mäklare bråka om mig.

— Han är min.

— Nej, han är min.

När det gick upp för dem att «gringon» pratade portugisiska log de snällt i kör:

— Tycker herrn om lägenheten?

Jag känner en skånsk mäklare som undvek att sälja en villa i Kungshälla i Malmö till en invandrarfamilj med motiveringen att det inte var bra för grannskapet.

I Rio de Janeiro vill alla sälja till invandrare.

Efter att ha vallats runt av energiska mäklare i ett halvår kom jag till slut till en bostad jag tyckte om.

Ägarinnan och mäklaren mös.

— Tror du ni skulle kunna betala kontant. I dollar, frågade ägarinnan försiktigt.

— Hur menar du då? Ska jag lägga 150 000 dollar i en hockeybag till dig?

— Ja, så undviker vi banktransaktionsskatten på 0,38 procent, sa den fiffige mäklaren.

Efter det cyklade jag själv runt och pratade med portvakterna i de hus jag gillade. Sex månader senare hittade jag en lägenhet som låg helt perfekt, i ett kulturminnesmärkt art décohus, med en palmallé utanför. Gården var en tropisk trädgård och entrén smyckad i italiensk marmor. Det saknades bara en Panamahatt för att vara tillbaka på den tid då Rio de Janeiro var världens vackraste huvudstad.

Jag slog till direkt.

Det var i mars.

Min advokat har skämts varje gång han ringt sedan dess.

— Ursäkta, Henrique. Det behövs ett dokument till.

Fem gånger har vi varit på säljarens bankkontor och stampat i golvet. Fem gånger har vi fått komma tillbaka. Fyra gånger har vi suttit hos notarius publicus för att få köpet godkänt. Fyra gånger har vi fått återkomma med nya dokument. Tre gånger har vi varit på kommunens registreringskontor. Tre gånger har vi fått komma tillbaka.

I förra veckan ringde min hoppfulle advokat.

— Jag tror lagfarten kan bli klar till i slutet av månaden.

I fyra år kämpade jag för att få mitt visum. I snart två år har jag kämpat för att få köpa en lägenhet.

Till vilket pris ska jag envisas med att bo kvar i tropikerna?

— Ta det bara lugnt. Detta här är sista steget innan du kan sätta dig ned på terrassen och andas ut, säger mina vänner.

Jo, visst. Och sen då?

Jag känner på mig redan nu att jag kommer att sakna kampen. Att slåss mot en idiotisk byråkrati är åtminstone bra för självförtroendet. Det får mig att känna mig normal.

HENRIK JÖNSSON

2007-09-26