16
apr
2009

Copacabana är bara en dröm

RIO DE JANEIRO/SDS

Det finns få namn som smakar lika gott i munnen som Copacabana. Helst ska det uttalas långsamt. Co-pa-ca-ba-na. Man känner rytmen. Det svänger. Bilder av palmer, vit sand, blått hav och brunbrända kroppar sköljer över. Kokosnötter, solstolar och caipirinhas. Den gröngula brasilianska flaggan vajar. Någon spelar samba. Kroppar svajar i soldiset.

Första gången jag satte min fot på Copacabana hade jag varit i Rio några timmar. Jag var fortfarande groggy efter flygresan. Det hindrade inte mig. Det första jag gjorde var att springa över den klassiska strandavenyn Avenida Atlântica och hoppa i vågorna. Det var ljuvligt. Miljonstadens vrål hördes inte längre.

Co-pa-ca-ba-na.

I dag vet jag bättre.

Efter sex år i Rio är mitt första dopp på Copacabana forfarande mitt enda. Jag visste det inte då, men vet det nu. Copacabana är inte en av Rio de Janeiros bästa stränder. Framför allt inte för en gringo. Försäljare lämnar dig inte i fred en sekund. Ficktjuvar gömmer sina rostiga knivar i sanden och plockar upp dem mitt framför dig. Prostituerade tjejer och killar gör överraskande framryckningar. Du kan inte koppla av.

Till och med Barry Manilows hit «Copacabana» är ett missförstånd. De flesta nyanlända turister sitter i baren, efter sitt första dopp och sjunger: «Her name was Lola. She was a showgirl». Och sedan kommer refrängen: «At the Copa, Copacabana. The hottest spot north of Havana.
At the Copa, Copacabaaaaana.
Music and passion were always the fashion. At the Copaaaaaaa… they fell in love.»

Discohiten handlar inte om världens mest berömda strand. Den är en hyllning till «Copacabana Nightclub» på 34:e gatan i New York, Manhattans klassiska latinklubb.

En annan myt som sprids om Copacabana är alla de unga läckra männen och kvinnorna som lever det flärdiga livet längs strandpromenaden. Saken är den att de är svåra att finna. Stadsdelen Copacabana är den mest pensionärstäta i hela Brasilien. Tanter och gubbar rullar fram med sin rullators. De lever på minnet från femtiotalet, då pensionärerna var unga och kåta och gjorde Copacabana till världens sexigaste strand.

Förra året när den brittiska tidskriften The Economist presenterade åldersstatistiken passade de på att göra en travesti av Tom Jobims heta bossanova-hit «The girl from Ipanema». Tidskriften föreslog en ny titel: «The granny from Copacabana».

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Copacabana är bara en dröm.

Ändå lyssnar ingen.

— Jag förstår det inte. Det första turisterna gör är att rusa ned till Copacabana. Med hela sin packning. Medan de slänger sig i vågorna länsas allt de lämnat kvar på stranden. Pass, pengar, kreditkort, sa den svenska konsuln i Rio en gång efter att ha skött sitt femteelfte ärende av nyrånade svenskar.

— Varför åker de inte till Ipanema i stället. Den ligger tio minuter bort. Och är allt det som de tror att Copacabana ska vara.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2009-04-16

1 Svar

Kommentera