De slavar så att vi ska kunna köra miljövänligt

PALMARES PAULISTA/SDS

På Brasiliens sockerplantager pågår skörden av sockerrör för att framställa etanol. De jobbar på samma sätt som slavarna på 1800-talet, men de lever inte lika länge. Det mänskliga priset för att bromsa klimathotet är högt.

Ett hjärtskärande skrik stannar upp den nästan ljudlösa mänskliga maskinen som tuggat sig fram över sockerrörsfälten under dagen. En arbetare studsar omkring bland sockerrören. Det ser ut som om han blivit biten av en skallerorm. En kollega rusar till undsättning och tar ned honom på marken.

— Helvete, inte nu igen, skriker kollegan och försöker lugna grabben.

En 18-årig gästarbetare, med ring i örat, har fått kramp i armen på grund av de upprepade slagen med macheten och måste hålla sig så stilla som möjligt. Muskelsammandragningarna får inte gå mot hjärtat. Då kan han få en infarkt.

— Han fick kramp för några veckor sedan också. Han hamnade på sjukhus. Usch, det var nära ögat. Han var helt lila i ansiktet när han kom in, säger kollegan och skakar på huvudet.

Den utmattade killen vacklar in i det obrända sockerfältet och sätter sig i skuggan av blasten. Han heter Evanilson Nascimento Chavez och kommer från Santa Inês i Maranhão, en av Brasiliens fattigaste delstater, vid Amazonasregionen. Han slutade skola när han var tio år och har arbetat inom jordbruket sedan dess. När torkan slog till i Maranhão i år, på grund av skövlingen av Amazonas, gjorde Evanilson som hans bröder gjort.

Lånade pengar till bussresan och reste i tre dagar genom inlandet för att komma till den förmögna delstaten São Paulo och hugga sockerrör.

Nu skakar han av rädsla i skuggan.

— Jag känner på mig att jag kommer att dö här. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte.

Han torkar tårarna.

— Jag vill bara härifrån.

Han börjar gråta igen.

— Hade jag inte haft några skulder skulle jag slutat i dag. Och aldrig mer kommit tillbaka. Men jag måste betala mitt rum och maten från förra månaden. Förmannen kommer dra det på lönen, säger han och tittar ned i marken.

— Och så måste jag ha till bussresan hem.

Evanilson behöver minst två månader till på fältet, sex dagar i veckan, tolv ton sockerrör om dagen, om han ska lyckas ta sig härifrån.

Vad känner han inför president Lulas tal om «Brasiliens gröna

arbetare» som hjälper världen att minska den globala uppvärmningen genom att producera miljövänlig etanol av sockerrör.

— Etanol? Vad då? Det är väl socker de gör av det här, säger han och tittar undrande på sockerrören.

Maria Aparecida de Moraes Silva är professor i sociologi vid delstatsuniversitetet i São Paulo, UNESP. Hon har ägnat större delen av sin forskning till att undersöka förhållandena för landets 400 000 sockerrörsarbetare. Den snart sextioåriga professorn tar emot i sitt arbetsrum i universitetsstaden São Carlos, sexton mil norr om mångmiljonstaden São Paulo.

— Titta här, säger hon och sträcker över ny statistik hon tagit fram.

Produktion per person: 12 ton per dag

Antal slag med macheten: 9 700 per dag

Antal rygg- och knäböjningar: 6 630 per dag

Vattenförlust: Åtta liter om dagen

Lön: 410 reais i månaden (en sjättedel av vad förmannen tjänar)

— Förstår du? Det är slavarbete. Etanolbolagen utnyttjar den sociala orättvisan i landet. De anställer folk som inte har något val och låter de hugga sockerrör tills de stupar, säger hon och rafsar efter någon artikel som ligger på hennes överfyllda skrivbord.

Maria Moraes senaste forskning visar att en slav på 1800-talet hade längre arbetslivslängd än vad en sockerrörsarbetare har i dag.

— Under kolonialtiden skötte plantageägarna om sina slavar bättre än vad man gör i dag med sockerrörsarbetarna. Plantageägarna hade investerat i slavarna. De skulle hålla hela vägen. I genomsnitt överlevde en slav tjugo år på fältet. En sockerrörsarbetare på 2000-talet klarar max 12 år, sedan är han eller hon helt utsliten, berättar forskaren.

Sedan 2004 har nitton personer dött av hjärtinfarkter på sockerrörsfälten enbart i delstaten São Paulo. En tjugoårig kille dog i förra månaden. Lourenço Paulino de Souza var gästarbetare från delstaten Tocantins i norra Brasilien. Under sin första dag som ackordarbetare på sockerplantaget «Santa Elisa» i delstaten São Paulo fick han hjärtinfarkt och dog.

En vecka senare avled ytterligare en man på fältet.

— Kommer det ut under vilka villkor som den brasilianska etanolen tillverkas på kommer exporten att minska. Inga länder i Europa vill köra på etanol som orsakar dödsoffer, säger hon.

HENRIK JÖNSSON

2007-07-15

FAKTA

Sockerrörsfälten i Brasilien sträcker sig över en yta stor som Holland och Belgien, 63 000 kvadratkilometer. På grund av världens ökade intresse för den brasilianska etanolen uppskattar Unica att ytterligare en yta stor som Holland är uppodlad av sockerrör inom fem år.

Förra året producerade Brasilien 18 miljarder liter etanol. 4 miljarder liter exporterades. Inför skörden 2013 hoppas Unica att den brasilianska etanoltillverkningen fördubblats.