Överklassen betalar för att slippa de andra

RIO DE JANEIRO/SDS

Årets semester bokade vi in på Hotel Portobello Resort & Safari i skärgården Angra dos Reis, tio mil söder om Rio de Janeiro. Hårt injobbade och hopsparade pengar skulle spenderas på ett all included hotell som var barnvänligt och där vi inte behövde röra en fena. Priset avskräckte förstås. Tvåtusen femhundra kronor om dagen! Vi gjorde en snabb kalkyl och insåg att vi hade råd med fyra nätter. Möjligtvis en femte.

Det andra som gjorde oss fundersamma var att hotellets adress angavs i koordinater. Om man anlände i helikopter var adressen LAT: 22° 56’ 57” S. LONG: 44° 04’ 28” W. Om man landade med privatplan var det latitud 22° 55’ 39” S och longitud 44° 04’ 48” W som gällde. Ankom man med båt skulle man anropa hotellets hamn på kanal Eco 66. För oss vanliga dödliga som använder miljöbil fanns det ingen vägbeskrivning. Vi fick ringa och fråga efter vägen.

Ända sedan jag flyttade till Brasilien har jag skrivit att landet är världsmästare i inkomstklyftor. Förmögenheten är så koncentrerad att endast 0,7 procent av befolkningen har sammanlagda tillgångar som överstiger hälften av landets BNP. Men var håller alla miljardärerna hus? Jag har alltid undrat var de gömmer sig. Nu har jag hittat dem. De flyger helikopter till poolen på Hotel Portobello Resort & Safari.

Givetvis avslöjade vi oss direkt efter incheckning. Jag råkade hålla tallriken för nära munnen (såsen var så god) och min sambo överdrev intaget av efterrätter (dessertbuffén var så läcker). Dessutom hade vi ingen egen barnflicka med oss i vit tjänsteuniform. Det hade alla andra. En kväll satt jag i lobbybaren och pratade med en av gästerna. Han var statsåklagare i Brasília och uppbar en lön på 108 000 kronor i månaden, vilket i svensk köpkraft motsvarar en månadslön på ungefär 200 000 kronor. När jag poängterade de enorma klassklyftorna i utvecklingslandet vände han sig mot mig.

— Hur länge sa du att du bott här. Fyra år? Min vän, förbered dig. När du bott här i tio kommer du må dåligt av att inse att ingenting ens görs för att förändra det.

Han gav mig ett exempel. Den brasilianska lagstiftningen har ett progressivt inslag. All strandmark längs den 8 000 kilometer långa tropiska kusten är allmän badplats. Den går inte att äga. Det är därför man brukar säga att stranden är den mest demokratiska platsen i Brasilien. Hur har då Hotel Portobello löst det dilemmat? De har köpt upp all mark kring bukten. 2 500 hektar. Och placerat ett safari för barnen mitt i regnskogen. Med en vanlig brasiliansk lön på 1 380 kronor i månaden är det inte många fler än de 0,7 procenten som kan nå den allmänna badstranden eftersom det antingen krävs båt, helikopter eller fallskärm.

Snacka om vattentätt klassamhälle!

På den tredje dagen fick jag ett mejl från en väninna som jobbar på en resebyrå i Rio de Janeiro. Hon undrade varför vi inte hade bokat hotellet genom henne.

— Som utlänning har du trettio procents lägre pris.

Först fattade jag ingenting. Det brukar väl vara tvärtom. Utländska turister betalar alltid mer. Sedan insåg jag. Den brasilianska överklassen betalar gärna mer bara för att slippa se resten av landet checka in i deras värld.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2007-07-27