“Den förödmjukande känslan att bli deporterad”

TIJUANA/SDS/HD

Jag vet inte om det beror på att det var min första jobbresa utomlands sedan pandemin bröt ut, men sällan har jag njutit så mycket som när jag nyligen var tre veckor i Mexiko. Jag började med att flyga till Tijuana – en mytomspunnen gränsstad som för två år sedan var världens farligaste stad. För att inte hamna i skottlossningarna mellan kartellerna – som slåss om att smuggla migranter och droger till USA – valde jag ett hotell på säkert avstånd från uppgörelserna.

En kväll tog jag taxi in till stan. Det pirrade i magen. När en prostituerade kvinna smög sig på mig bakifrån på huvudgatan och frågade om jag ville hitta på något kul i kväll hoppade jag till så kraftigt att omgivningen vek sig av skratt. Jag var för spänd. Först när jag hittat ett tacostånd på gatan, som visade sig vara fredligare än ett gatukök i Malmö, slappnade jag av. Jag fann rockpuben Dragon Rojo Bar som serverade mörk, mexikansk öl och hårdrock 24 timmar om dygnet, och blev omhändertagen som en hedersgäst.

På söndagen var jag ledig och tänkte dra in till San Diego för att käka skaldjur på Seaport Village. Kön mot gränsen var flera timmar lång och jag fick ett tips av en kollega att för elva dollar kunde jag ta en minibuss till en annan gränsövergång.

– Där har de inga köer, sa han.

Jag var den ende europén i minibussen. De andra var tatuerade mexikanare med mörka solglasögon som jobbade i USA eller bakfulla, amerikanska ungdomar som festat loss i Tijuana över helgen. Kön tog knappt tio minuter. Jag lämnade över mitt svenska pass till den amerikanska gränspolisen.

 – Is this all you have? undrade gränspolisen.

Vad mer förväntade han sig? Ett EU-pass bör väl gälla för inresa till USA?

Gränspolisen ville veta vad jag tänkte göra i USA och jag berättade att jag bara skulle in över dagen för att käka krabba i Seaport Village.

 – That’s not essential travelling. I can’t let you in.

För första gången i mitt liv blev jag nekad inresa till USA. Under pandemin släpps inte EU-medborgare in landvägen om man inte har särskilda skäl. Jag hänvisades till ett inhägnat bås, där polisen samlade alla andra som skulle deporteras. Bredvid mig satt en berusad mexikan med en halvtom back öl på en kärra och i andra hörnet hängde en äldre mexikan som tappat sitt amerikanska uppehållstillstånd.

De tatuerade mexarna, som suttit i samma minibuss som jag, stirrade på mig när de visat sina inresetillstånd och blivit insläppta i USA. Undrar vad de tänkte? Var den där vite svensken en ökänd, efterlyst kriminell som nu åkt fast?

När gränspolisen eskorterat mig till utgången och tvingat mig att gå motströms förbi kön in till USA upplevde jag hur det känns att bli deporterad. Det måste vara en av de mest förödmjukande känslorna som finns. Att på grund av sitt pass inte bli insläppt i ett annat land. Det är inte så ofta man som blond och blåögd svensk råkar ut för det. Därför kändes erfarenheten desto viktigare.

Jag tog en taxi till stranden i Tijuana och tröstade mig med ostron, heta chiliräkor, grillad bläckfisk och tequila. Det blev bättre än att käka krabba i San Diego.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON