Drömmen inom räckhåll

PORT OF SPAIN/VAGABOND

Trinidad och Tobago. Resan börjar i pappas barskåp och slutar på den perfekta stranden. Längs vägen hänger vi i uteserveringar, tappar bort Visakortet och råkar säga «fuckin’» vid fel tillfälle.

— Satan! Vi måste ha missat skylten.

Solen glänser över Northside Road och radiostationen «Power FM 102» bjuder på mysig reggae. Klockan är halv elva på förmiddagen och det finns mycket annat att göra än titta efter vägskyltar. Inte ett moln på den karibiska himlen. Vi fortsätter längs kusten tills vi kommer upp på ett backkrön. En träbarack med en simpel uteservering breder ut sig.

Jag vevar ned rutan.

— Ursäkta. Vi letar efter «Englishman’s bay».

Två kunder och ägaren slappar på varsin pall och följer BBC-utsändningen från cup-mötet i cricket på Antigua. Zimbabwe har knappat in på Västindiens VM-lag. I morgon ska den sju dagar långa matchen avslutas. En tung kreolsk engelska stöter ur rastafarins mun. Sedan slänger han blicken över räcket.

— It´s down there.

När påkostade Hollywoodproduktioner letar platser att spela in strandscenen på skickar de ut dyra «location managers» för att söka upp den perfekta stranden. Den har vi precis hittat. Sällan har jag möts av en sådan fulländad strand. Fyra nyanser av turkos leder upp till den vita sanden. I varje ända markeras stranden av vassa klippor. I bakgrunden hänger regnskogen med lutande palmer.

Två segelbåtar ligger förtöjda i bukten.

— Åk ni ner och ta er ett dopp. Det är skönt. Vill ni ha lunch snacka med Eula. Hon har en barack i skuggan och tillagar öns bästa fisk. Hälsa från mig, säger han.

I flera dagar har vi kryssat runt på den lilla ön och letat bland Tobagos lömska stränder. Prickat av tips vi fått. Nästan hamnat i slagsmål. Glömt kvar ett visakort på en restaurang. Käkat hummer. Fått tillbaka visakortet. Druckit «rom punch» med en hajharpunist och blivit förförda av en kreolsk skollärarinna.

Men nu. Nu ligger stranden vi drömt inom räckhåll.

— Kör tillbaks samma väg som ni kom. Efter ett tag ser ni en liten tecknad träskylt på vänster sida. Sväng till höger. Stigen leder er till stranden, säger mannen och återgår till cricketmatchen.

Trinidad och Tobago är en ovanlig karibisk önation. Huvudön Trinidad ligger endast tjugo kilometer utanför Venezuelas kust och var tidigare en del av det sydamerikanska fastlandet – Anderna har sin sista bergstopp på ön. Ändå skiljer sig samhället skarpt från Latinamerika. Av tvillingöarnas befolkning på 1,3 miljoner är 42 procent ättlingar från Afrika, 38 procent av indisk härkomst, sex procent araber och resten en skön blandning av portugiser, venezolaner och skottar.

På få andra platser i världen har så många olika folkslag lyckats skapa ett gemensamt och någorlunda likvärdigt samhälle. T&T är faktiskt det enda land i världen som garanterar helgdagar för de tre olika religionerna kristendom, hinduism och islam i sin konstitution. Det kvittar vilken tro du har, när ramadan är över är «Eid Ul Fitr» nationell helgdag för alla. Även «Indian Arrival Day», hinduernas högtid på Trinidad, firas varje år av hela nationen.

De kristna högtiderna, långfredagen och juldagen, samt baptisternas högtid «Spiritual Liberation Day» är också röda dagar i Trinidad och Tobagos kalender.

— Det är bara vi rastafaris som inte fått våran, skrattar Keith Zen som driver «Zero Effect Pub» på Fredrick Street i huvudstaden Port of Spain.

Han skruvar upp volymen.

— Det här är riktig «soca». Det ska svänga, svänga, ler han.

Zero Effect Pub ligger på en gata som få rekommenderar man ska besöka om kvällen. Ärligt talat, om man lyssnar på alla råd ska man helst inte lämna sitt hotell i Port of Spain. «Risken för att resenärer skall bli rånade är stor om man rör sig till fots utanför hotellområdena efter mörkrets inbrott», lyder UD:s uppmaning.

— Det var farligt förr. Nu är det lugnt. Det är bara Henry Street och Charlotte Street, här bakom, som man kan undvika, om man vill, säger Keith och häller upp ett glas mörk rom.

Själv tycker jag att Port of Spain är oerhört gullig. Nästan lite bykänsla över huvudstaden. Vackra trävillor mitt i downtown målade i rosa, grönt eller lila. Skolbarnen har picknick i parken. Någon kliver upp på en stol och läser poesi på Woodford Square. Självaste regeringsbyggnaden är byggd i trä och rödmålad. Inte ens på Independence Square där gängen hänger verkar det farligt.

Jag går in på «Mangos» som receptionisten på hostlet tipsat om. Det ryker om grytorna. Feta karibiska kycklinglår i barbeque-sås serveras med makaroner. I baren häckar några dagsavlönade byggnadsarbetare i värsta gangsta rap-uniformer. De jobbar med den nya piren som ska ta emot de karibiska kryssningsfartygen som återigen börjat trafikera Trinidad.

— Jag föreslår att du börjar med «Caribe». Gillar du den, tar du en till. Annars rekommenderar jag «Stag». Den är vår öl. Det är den vi dricker, säger killen och tittar på sina arbetskamrater.

Jag beställer in en Stag.

Första gången jag kom i kontakt med Trinidad och Tobago var i farsans barskåp. Jag gick i gymnasiet och tappade flaskorna i vardagsrummet på värdefulla droppar inför helgerna. Ett tag hade jag nallat så mycket att risken var stor att mitt tonårsfylleri skulle uppdagas. Det var dags att ge sig på flaskan längst in i barskåpet. Den såg konstig ut. Som en medicinflaska med en något för stor etikett. Alkoholhalten lovade gott. 44,7 procent.

Det var Angostura. De beskaste droppar jag någonsin fått i mig. Lurad på min helgfylla läste jag genom produktförklaringen. Vem i helsike kan ha tillverkat denna sörjan? Det stod «Product of Trinidad & Tobago – Made with the same ingredients since 1824». Usch, vad det smakade unket.

I dag vet jag bättre. Fyra stänk angostura ingår i min favoritdrink «Horse’s neck».

Klockan går mot sen eftermiddag och vi vandrar uppför Western Main Road som löper genom den livliga stadsdelen S:t James. Affärerna börja stänga och en trinidadisk köpman bär in fläktar och annat prål som stått på gatan till försäljning. Ägarinnan härstammar från en indisk familj som anlände till Trinidad när slaveriet förbjöds 1834 och de engelska kolonialherrarna tvingades importera arbetskraft från fjärran östern.

— Kom här ska ni få varsin «Soca Warriors» vimpel. Ni ser svenska ut, skrattar hon.

Flaggan är vacker. Röd, vit och svart.

Den får mig ändå att tänka på den pinsamma 0-0-matchen i VM i Tyskland 2006.

— Så ja, ta det inte personligt, säger indiskan.

Vi fortsätter några kvarter upp tills vi kommer till baren jag hört talas om. På «Smokey & Banty’s» sker den bästa «limin’» i hela Port of Spain tipsade en färgad «trinny» som jag träffade på flyget hit. Nu går jag in på hans favoritbar, beställer in en rom punch och sätter mig på uteserveringen. Folklivet myllrar framför mig.

Längre bort blinkar en neonskylt «Jamaican jerk food«. En annan restaurang lockar med indisk kryddad kyckling. Tvärs över gatan lägger jag märke till en kvinna med svart slöja. Hon säljer halalslaktad kohälssoppa för en «ti-ti dollar», lite mer än en svensk krona.

— Jag har åtta barn. Vi bor på landet. Varje eftermiddag måste jag ta mig till den här hörnan och sälja mat. Jag vet inte hur länge till jag orkar, säger hon och slevar upp en skål till en kund.

Mariam de Freitas är en av Trinidads politiskt engagerade muslimer. Hon är irriterad över hur landets enorma gas- och oljefyndigheter inte kommer alla medborgarna till del. Hon menar att det är den kristna eliten och de rika hinduerna som lägger beslag på allt i Karibiens rikaste och mest utvecklade land.

— Hade vi använt rikedomen från våra naturtillgångar på ett bättre sätt hade ingen behövt vara fattig här. Som det är nu blir den rike bara rikare och den fattige allt fattigare, säger hon.

Jag går tillbaka och sätter mig igen på uteserveringen Två färgade systrar hänger över bardisken. Den ena bor i New Yersey och är hemma på semester.

— Muslimerna är några riktiga terrorister. Du vet väl att en muslimsk sekt gjorde statskupp här på nittiotalet?

Dagen efter tränger vi oss ned på färjeterminalen. En lastbil har vält och kycklingar springer fram längs marken. Några irriterade indier står på ett bilflak och gormar. I mitten försöker en karibisk polis få ordning på trafiken genom sin visselpipa. Inne på terminalen är kaoset än värre. Det är omöjligt att urskilja var kön börjar och var den slutar. Klungan trycker på.

— Hey, hey. Women and children first!

— All luggage on this side!

Färjan visar sig vara en jättekatamaran byggd i Tasmanien. Tre våningar hög och gott om plats för både lastbilar och personbilar. Tidigare trafikerade katamaranen Saint Lawrence-sundet i Kanada. Nu förenar «Lynx»  de två öarna i den mångkulturella republiken som kallas «T’N’T» av sin befolkning. På sätet bredvid mig sitter Julie. Hon är en australisk backpacker som hört talas om de vackra männen på Tobago.

Förra året var hennes väninnor från Manchester där.

— Jag vill bara koppla av och dansa, ler hon och lägger benen över sin gigantiska ryggsäck.

Jag somnar in i de sköna fåtöljerna.

Efter tre timmar anländer vi hamnen i Scarborough. Ingen indisk matos, inga tutande bilar. Inga metalldetektorer. Endast ett stor reklamplakat med en gangsta rappare som lägger armen om en kvinna: «Pimpjuice – let it loose!» Vi hyr en bil och kör norrut. Knappt någon trafik, vilket är tur. På Tobago kör man precis som den forne kolonialherren – på fel sida vägen.

De gröna kullarna rullar ut mot Atlanten och jag känner att det är detta jag längtat efter. Karibien som det ser ut i broschyrerna. Fast snällare. Enklare. På hotellet vid dykcentret i Speyside står hotellpersonalen på rad och väntar på oss. Vårt rum ligger precis ovanför stranden. Vi badar. Det är vackert. Min respolare Anders föreslår att vi hyr tuber i morgon och undersöker korallrevet som ligger precis utanför.

Jag backar. Imorgon vill jag sova tills jag vaknar och slöa.

Efter några dagar tar vi vår hyrbil och kör en tur längs stränderna på ön. Vi stannar till en eftermiddag i Charlotteville som vetter ut mot karibiska havet. En rastafari vill ha betalt för att Anders fotat honom. Jag råkar använda ett brittiskt «fuckin’» för att förstärka min argumentation och genast det blir bråk.

Karibien kan vara världens snällaste ställe, men attityden som finns på dessa öar ska man ta det lugnt med. Större delen av befolkningen på Tobago är stolta slavättlingar som inte kryper för några vita turister. Här handlar det om att visa respekt för att få respekt. Vi löser bråket med en «Stag» och våra knutna nävar möts i den karibiska hälsningen där det just är knogarna som utgör handslaget.

Regnskogen reser sig på mitten av ön och vägen ringlar sig fram genom de berömda kakaoplantagerna. På andra sidan ska «Bloody Bay» och «Englishman’s Bay» finnas. Några av öns bästa stränder. Vi missar den första och vi missar den andra. När vi kommer upp på backkrönet och får vägbeskrivningen av rastafarin som lyssnar på utsändningen av cricketmatchen är däremot drömstranden lätt att hitta.

Vi slänger av oss kläderna som några ungar och hoppar i.

— Caribbean Sea!!!!

Jag tar några simtag och känner att detta måste banne mig vara en av de vackraste bukter jag någonsin simmat i. Stranden är inte mer än 750 meter lång och så gott som folktom. Ett venezolanskt par hånglar i ena hörna, två franska pensionärspar vilar i den andra. I mitten hänger några lokala rastamän som bolmar i skuggan. Bakom dem ligger Eulas barrack.

Vi beställer in friterad fisk och ljus karibisk öl. Till fördrink väljer vi som vanligt en rom punsch.

Jag lutar mig över bardisken för att till slut lära mig hur den görs.

— It´s easy, son, säger Eula. One sour. Two sweet. Three strong and four weak!

Limen är det sura, den lömska sockerblandning det söta. Det starka är den mörka romen och det svaga är de fyra isbitarna.

— And then you add six to eigth dashes of Angostura.

Hon stöter ur de beska dropparna som sjunker ned som lila balsam i den friska drinken.

Hade jag vetat detta som tonåring hade mina tonårsfyllor varit behagligare upplevelser. Nu tar jag drinken och lägger mig ned i den kritvita sanden. Lukten av de lokala killarnas bolmande stryker förbi och för första gången känner jag att om man någon gång i livet ska unna sig en fet joint och flyga bort i fantasin bortom tid och rum så är det exakt nu och här.

HENRIK JÖNSSON

2007-04-01

GUIDE

Resa dit

Det billigaste sättet att ta sig till Trinidad och Tobago är Martinairs flight från Amsterdam till Tobago. En tur och retur kostar cirka 6 000 kr. Bokas på +31-20-601 17 67. Mellanlandning på Isla de Margarita. Andra möjligheter är American Airlines från Arlanda eller Kastrup via Miami. En tur och retur kostar från 7 800 kr. Svenska charterbolag som arbetar med Trinidad och Tobago är Apollo och Vingflex som erbjuder resor till Crown Point på Tobago från 9 395 kr per person för en vecka på tvåstjärnigt hotell.

Resa runt

Flyg mellan öarna är väldigt billigt. Tobago Express flyger varje heltimme från flygplatsen i Crown Point till Port of Spain för 170 kr, enkel. Resan tar femton minuter. www.tobagoexpress.com. Katamaranen «Lynx» är billigare och kostar endast 60 kr, enkel. Överfarten är tre timmar. Det vanligaste sättet att ta sig runt på öarna är med bussar (maxi-taxi) eller vanliga personbilar (taxi) som stannar och tar upp passagerare längs med bestämda rutter. Det är däremot svårt att veta var hållplatserna finns. Fråga. På flygplatsen utanför Port of Spain går det att få tag på en vanlig taxi som kör in till stan enligt en fastställd prislista som sitter uppsatt i ankomstterminalen, typ 140 kr. Hyrbil är ett roligt alternativ, kostar cirka 300 kr per dag. www.skyviews.com/tobago/car.html

Bo

I Port of Spain finns det många hostel som är hyfsat billiga, men väldigt enkla. Abercromby Inn är ett av de bättre. Ett dubbelrum kostar 300 kr per natt. 101 Abercromby Street, tel: +623 5259. Kapok Hotel är ett bättre hotell med trådlös Internet och internationell service. Kostar 900 kr per natt i dubbelrum. Cotton Hill 16-18, www.kapokhotel.com. På Tobago finns det många bra hotell. I Speyside är Blue Waters Inn ett av de bättre. Hotellet ligger vid en egen strand och har ett eget dykcenter. Rum från 800 kr natten under lågsäsong. Under högsäsong i december och januari kostar ett rum 1 200 kr. www.bluewatersinn.com. På den andra sidan av ön, mellan Scarborough och charterorten Crown Point, ligger lyxvillorna «The Palm Villa Resort». Ett underbart ställe där varje hus i viktoriansk stil har egen pool. En villa för fyra till sex personer kostar från 3 400 kr per natt. Städning ingår. www.thepalmstobago.com.

Äta

Bästa lunchstället i Port of Spain är «Breakfast Shed» nere vid hamnen. En slags öppen saluhall som säljer trinidadisk husmanskost för en billig peng. Längs med Western Main Road i Port of Spain finns den mest varierade gatumaten i hela Karibien – indiskt, karibiskt, arabiskt och latinamerikanskt. Rätter kring 20 kr. Vill man däremot satsa på en ordentlig restaurang ska man uppsöka «Apsara» – det bästa indiska köket på TT med rätter från 70 kr. Queens Park East 13. Vill man äta karibisk fisk och hummer ska man gå till «Rafters» på Warner Street 6. En middag kostar från 150 kr. På Tobago äter man gärna «roti», en slags karibisk kebab som säljs vid stånd på gatan. Vill man ha en klassisk hummermåltid ska man uppsöka «Jemma’s» i Speyside. Ägarinnan är sjundedagsadventist och har därför inte alkohol till försäljning, men man får gärna ta med sig eget vin eller öl som hon ställer in i kylen.

Nöjen

Bästa stället att starta kvällen på Tobago är jazzbaren «Café Iguana» i Crown Point. Bartendern blandar ljuva romdrinkar med angostura i. Stället har även ett hyfsat kök. Den mest eftersökta nattklubben är utomshusdiskot «The Shades» i byn Bon Accord som har ön fräckaste djs. Ligger på Mount Pleasant Boulevard. Att besöka Tobago utan att uppleva en riktig söndags limin’ är synd. Den mest populära ligger i Buccoo Bay där steel pans-banden börjar trumma redan på eftermiddagen. Bästa klubben att dansa på efteråt är «Hendrix».

I Port of Spain finns det bästa utelivet i stadsdelen S:t James längs med Western Main Road. Sportsbaren «Smokey & Bantys» stänger först när solen gått upp igen.

Stränder

De bästa stränderna finns på Tobago. Kring «Pigeon´s Point» hänger charterturisterna. Ett läckert korallrev ligger inom bekvämt avstånd. Hyr man bil kan man besöka de riktiga pärlorna «Englishman´s Bay», «Bloody Bay» och «Castara Bay» som ligger utmed Karibiska havet. Det finns bra ständer på Trinidad också. Blanchisseusse och stränderna kring seglarnas favorithamn Chaguaramas är att rekommendera.

Sevärdheter

På Trinidad finns naturreservat «Caroni Bird Sanctuary» där den svenske naturfilmaren Jan Lindblad räddade den röda ibisfågeln från utrotning på 1970-talet. Reservatet utgörs av ett enormt mangroveträsk där man åker in med en guide i kanot för att se när den vackra ibisfågeln landar inför solnedgången. Att besöka calypsoskolan «Renegades» är en annan sevärdhet, eller rättare sagt, upplevelse. Festerna inför karnevalen i februari börjar redan i december.

Internet

I Port of Spain är det lättast att hitta Internetcaféer under dagtid på Fredrick Street i Port of Spain. De som har egen laptop kan däremot beställa en glass på Häagen-Dazs vid Ellerslie Plaza i stadsdelen Maraval i Port of Spain och utnyttja deras trådlösauppkoppling.

Guider

Lonley Planets «Eastern Caribbean» har ett hyfsat kapitel som täcker in det mesta på Trinidad och Tobago. Bästa webguiden för TT är turistmyndighetens egen sida www.visittnt.com. Den bästa enbart för Tobago är www.skyviews.com

Litteratur:

Två av Trinidad och Tobagos mest kända personer är de båda nobelpristagarna i litteratur, VS Naipaul och Derek Walcott. VS Naipaul övergav däremot Trinidad redan på 1950-talet och säger sig inte längta tillbaka. Derek Walcott bor på ön sedan 1950-talet men är född och uppvuxen i det karibiska öriket S:t Lucia. Båda har gjort sig kända för sin kosmopolitiska poesi och litteratur. En av Naipauls mest eftersökta romaner är «A House for Mr Biswas» (Ett hus åt herr Biswas, Bonniers) som handlar om hans uppväxt på Trinidad. Derek Walcott poesisamling «A Far Cry from Africa» är också att rekommendera.

Missa gärna: Dryga rastafaris som med tuff jargong försöker vinna cigaretter och öl av vilsna turister.

Missa inte: Las Vegas-enkelt att gifta sig på Tobago. Fria på studs och gå till kommunkontoret i Scarborough. Ta med passen – det är allt som behövs, förutom kärleken.

HENRIK JÖNSSON

FAKTA

Yta: 5 128 kvadratkilometer

Landsnummer: 1868

Invånarantal: 1 300 000

Visum: Nej

Regnperiod: Juni till december, låg orkanrisk i februari

Högsäsong: December till februari

Bäst tid att resa: januari, upptakten till en av världens bästa karnevaler som äger rum i februari varje år.

Valuta: 1 TT-dollar är 1.13 kr

Religion: Katolicism, hinduism, islam och protestantiska frikyrkor.

Tidsskillnad: 5 timmar på vintern, 6 timmar om sommaren.

Statsskick: Republik, självständigt från Storbritannien 1962.