El Comandante Chávez intar världsscenen

RIO DE JANEIRO/POLITIKEN

Han vill vara Latinamerikas nye Fidel Castro och har precis lyckats sabotera George W. Bushs charmoffensiv på kontinenten. Bush möttes av protester, medan Hugo Chávez hyllades som de fattigas frälsare. Venezuelas president blir mer och mer populär. Även i Europa och i Mellanöstern vinner den hetsige ledaren respekt.

Festen ville inte ta slut.

— Chávez! Chávez! Chávez!

Tusentals invånare i Latinamerikas största kåkstadsgetto «Petare», i östra Caracas, sprang ned från kullarna och tågade in mot presidentpalatset. Deras man, «El Comandante Chávez», hade vunnit ännu en jordskredsseger i Venezuela.

— Gud ske lov, han kommer aldrig att försvinna. Han är vår man, skrek Aida Espinoza, hårfrisörska i Petare.

Hon hade lindat en röd skarfs runt håret och kramade sina väninnor som hon lärt känna på «Misión: Sucre», ett nytt, statligt projekt som ger gymnasieutbildning åt alla de hundratusentals som under de nyliberala åren i Venezuela inte hade råd att fullfölja sin skolutbildning.

— Vi kommer nu. Ingen kan hålla oss tillbaka, log hennes väninna Gipsy Camero och blinkade med ögonen.

Vid det vitmålade presidentpalatset Miraflores stod den återvalde presidenten Hugo Chávez på «Balcón del Pueblo», Folkets balkong, och höll sitt segertal i regnet.

— Det här är ännu ett nederlag för «Mister Danger». I dag börjar en ny etapp i det nationella bolivarianska projektet, hojtade Chávez och tog emot det blöta folkets jubel.

I början av december förra året fick den före detta fallskärmsjägaren Hugo Chávez förnyat förtroende av den venezolanska befolkningen. Han valdes med bred majoritet, över 62 procent, till ett nytt mandat, som han genom en ändring av konstitutionen fått att sträcka sig ända fram till 2013. En av de första åtgärder han genomförde var att ge sig själv ett dekret i present.

Han fick kongressen att ge honom fullmakt att styra landet efter eget huvud. Inga av hans reformer behöver längre passera den lagstiftande församlingen eller någon annan instans. Hugo Chávez har all makt själv. Han har blivit Venezuelas kejsare. Landets diktator. Latinamerikas nya Fidel Castro. Världens mest frispråkiga president.

Han säger sig säga sådant som ingen annan vågar yttra.

Han säger sig säga det som folket tänker.

När Condoleezza Rice blev utnämnd till USA:s utrikesminister kallade han henne «analfabet». När Israel bombade sönder Libanon förra sommaren kallade han handlingarna för «Adolf Hitler-takter« och tog hem sin ambassadör från Tel Aviv. När John Negroponte, amerikansk ambassadör i Honduras under Contraskriget, blev utsedd till chef för USA:s nationella underrättelsetjänst, DNI, kallade han honom för «lejd mördare».

Hans mest omtalade uttalande kom i FN:s generalförsamling i september i fjol. Precis som hans mentor Fidel Castro gjorde under sextiotalet, tog den venezolanske presidenten tillfället i akt och öste ur sig «sanningar» om världen från pulpeten.

— Djävulen var här i går, precis här, sa han och tog en konstpaus.

— Det luktar fortfarande av svavel.

När jag träffade Hugo Chávez på en presskonferens inför presidentvalet i december förra året frågade en brittisk kollega från CNN International vad det var som fick honom att kalla George W. Bush för djävulen. Var uttalandet impulsivt eller strategisk uttänkt?

Chávez sträckte på sig i läderfåtöljen. Bakom honom stod strama generaler från Venezuelas tre vapenslag. Sedan lutade han sig fram och riktade mikrofonen.

— Det finns de som säger att jag är ett varmhuvud. Andra säger att jag är kall. När jag var i FN var jag ljummen. Det kom spontant över mig. Det kom från hjärtat. Någon måste säga det alla tycker, sa Chávez och såg stolt ut.

Hugo Rafael Chávez Frías föddes den 28 juli 1954 i den dammiga småstaden Sabaneta, åtta timmars bussresa sydväst om huvudstaden Caracas. Hans föräldrar var lärare och hade för många barn. Det fanns inte plats för en till. «Huguito», lille Hugo, som han kallades, fick flytta tvärs över gatan till mormor. För att dra in pengar till familjen samlade han bollar på den lokala baseballplanen.

Han tjänade en krona om dagen.

Baseball blev hans passion och han hade talang. Hans vänsterkast var stenhårt och han slog långt. En dag tog hans tränare, som var militär, med honom till sitt regemente. Han hade fixat ett kontrakt med en klubb i Caracas. Huguito behövde endast träna lite till sedan skulle de åka till huvudstaden.

Chávez lämnade aldrig förläggningen. Som så många andra exkluderade latinamerikanska pojkar blev militären hans familj. Efter tio år var han en respekterad officer som konspirerade om att genomföra en militärkupp mot det korrumperade styret som krackelerat i slutet av åttiotalet. Kuppen misslyckades och Chávez hamnade i fängelse.

I stället för hans död blev den misslyckade kuppen början på hans politiska karriär. En kort tid senare släpptes han ur fängelse och kunde inledda sin kamp om att på demokratisk väg ta makten i landet. 1998 lyckades han och har sedan dess vunnit alla val och folkomröstningar som kommit i hans väg. Han är ohotad på hemmaplan. Nu gör han allt för att bli stor på bortaplan.

Under den senaste veckan har han rest Latinamerika runt och jagat den amerikanske presidenten hack i häl. När Bush försökt förbättra relationerna till Brasilien, Uruguay, Colombia, Guatemala och Mexiko har Chávez anordnat massmöten i Argentina, Bolivia, Nicaragua, Jamaica och Haiti. Bush har möts av våldsamma protester. Chávez har hyllats som de fattigas frälsare.

Den venezolanske diktatorn, som bygger sin poularitet på populism och ett högt oljepris, har även blivit en stor ledare i övriga världen. Under hans valturné i Venezuela förra året sände Storbritannien, Irland, Sverige och Österrike brigader av unga vänsteranhängare till stöd för den «bolivarianska revolution».

Även i Mellanöstern är han populär. I de palestinska flyktinglägren i Libanon hänger i dag hans porträtt bredvid Hisbollahledaren Hassan Nasrallah.

Det som är paradoxalt i hans växande popularitet är att han, förutom sina många uttalanden, inte fått mycket gjort på de tio år som han snart suttit på makten. När jag var i Petare, Latinamerikas största favela med 250 000 invånare, stod jag i timmar och intervjuade invånarna. Jag försökte hitta en konkret handling som blivit bättre sedan Chávez blev landets president.

Till slut kom en man fram.

— Du ser skolan här.

En tragisk betongbyggnad visade sig bakom en hög mur med krossat glas på toppen.

— Tidigare var den endast öppen för morgon och eftermiddagslektioner. Nu är den öppen om kvällarna också. Vi har vuxenstudier här, sa mannen glatt.

Inte mycket av revolution.

Ändå är det mer än vad de flesta tidigare venezolanska presidenterna uträttat för landets fattiga hälft.

HENRIK JÖNSSON

2007-03-18