Fotboll och politik är samma sak i Latinamerika

RIO DE JANEIRO/GP

Tidigare i år var Brasiliens president på rekordlångt statsbesök i England. President Lula skulle träffa Tony Blair för att diskutera fattigdomsbekämpningen i världen, frihandelsavtalet mellan Sydamerika och EU, samt reda ut vad som egentligen hände när Scotland Yard sköt ihjäl en brasiliansk elektriker i Londons tunnelbana förra sommaren.

Den första presskonferensen var fullproppad av brittiska journalister och brasilianska europakorrespondenter. Alla förväntade sig bitska kommentarer kring förväxlingen som världens mest kända poliskår gjorde mellan en terroristmisstänkt självmordsbombare och en oskyldig immigrant. Första frågan gick till en brasiliansk journalist.

— Herr president, vad tycker du om Platini och Pelés kritik av Ronaldo? Att han skulle vara ur form inför VM?

De brittiska reportrarna tittade på varandra. Vad är det för fråga att inleda en presskonferens med?

Lula närmade sig micken.

— Jag har precis skickat ett brev till Ronaldo där jag ger honom mitt fulla stöd. Ronaldo är en grabb utöver det vanliga. Jag beslöt mig för att skriva dessa rader nästan som om det vore en pappa som gav goda råd till sin son.

De brasilianska reportrarna antecknade för fullt när Rede Globo, Brasiliens största tevekanal, fick ordet. Landets mest kände korrespondent Marcos Uchôa, som bevakat de flesta stora utrikespolitiska händelserna de senaste femton åren, sträckte över sin mobiltelefon till presidenten.

— Det är Parreira. Vill du prata med honom?

Lula tog tag i mobilen och började prata med sitt lands förbundskapten i fotboll angående kritiken som Frankrikes och Brasiliens två fotbollsgudar riktat mot Ronaldo den senaste tiden.

— Visst, jag såg också hur utbuad han blev i senaste matchen med Real Madrid. Jag blev illa tillmods. Det är i dåliga tider vi måste ställa upp, framför allt eftersom detta kan bli hans VM. Ge han en stor kram från mig, kompis, sa Brasiliens president och lämnade över telefonen.

De brittiska journalisterna stod med öppen mun. Var detta verkligen frågor som presidenten för världens femte största land skulle behandla i London? Förvisso vet brittiska reportrar alltför väl hur det är att arbeta i ett fotbollstokigt land. Men ändå. Det är i vart fall inte troligt att deras egen premiärminister skulle avbryta en presskonferens, mitt under ett statsbesök, för att prata med Sven-Göran Eriksson angående, låt oss säga, Beckhams form inför VM.

Händelsen som utspelades i mars i år sätter fingret på vad det är som gör fotbollskulturen så speciell i Latinamerika. På ingen annan kontinent i världen är gränsen mellan fotboll och politik så tunn som här. Luiz Inácio Lula da Silva lyckas knappt hålla ett tal utan att han drar in en fotbollsliknelse. Han döljer heller aldrig sin kärlek för Corinthians, São Paulos arbetarlag, vilket gör att han ständigt riskerar att tappa röster från supporters till rivalklubbarna Palmeiras och FC São Paulo.

Argentinas president Néstor Kirchner är likadan.

En av gåvorna som han brukar dela ut till statsledare på besök är fotbollsklubben Racings klubbtröja, presidentens favoritlag i Argentina.

Även den lilla republiken Uruguay styrs av en fotbollstokig president. Vänsterledaren Tabaré Vazquez var klubbordförande i Progresso i Montevideo, i tio år, innan han tvingades överge fotbollen för att satsa på politiken på heltid.

Ibland är gränsen så suddig mellan fotboll och politik i Latinamerika att fotbollsspelare blir politiker. I Brasilien har landets två största levande fotbollslegender varit politiker. Flamengos stjärna Zico, som frälste det brasilianska landslaget under åttiotalet, var i början av nittiotalet idrottsminister under Fernando Collor de Mellos regering. En mandatperiod senare var Pelé idrottsminister.

Vid färjeterminalen på torget Praça XV i Rio de Janeiro ligger ALERJ, delstaten Rio de Janeiros lagstiftande församling. På tredje våningen i skyskrapan av tonat glas sitter en av landets mest legendariska anfallare och tittar på teve. Roberto Dinamite är ledamot i kongressen som styr över delstatens fjorton miljoner invånare.

Under tjugo år spelade han 1 108 matcher med Vasco da Gama, en av Brasiliens största klubbar, och gjorde totalt 708 mål. Två gånger var han uttagen till VM. Första gången var i Argentina 1978 och andra gången i Spanien 1982. När han som 39-åring lade skorna på hyllan blev han politiker.

— Vad skulle jag annars göra? Jag hade blivit lovad en position i Vasco. Men styret var så struligt då. Jag bestämde mig för att satsa på en egen politisk karriär. Jag har alltid tyckt om att glädja folket, säger Roberto Dinamite när GP hälsar på i hans kabinett.

Han första folkvalda uppdrag fick han som ledamot i Rio de Janeiros kommunfullmäktige 1993, samma år som han slutade med fotboll. Vasco da Gamas mest populära spelare genom tiderna – större än Romário – hade inga problem att hitta väljare. Året efter lyckades fansen rösta in honom i delstatens kongress. Det har de gjort sedan dess. I dag är Roberto Dinamite inne på sin tredje mandatperiod som ledamot i kongressen.

— Jag trivs med politiken. Det är som fotboll. Du tjänar folket. De vill ha mål av dig som spelare och lagar av dig som politiker. Jag har gjort många lagar, säger han stolt och ber sin presschef leta reda på hans bok från 2001.

Den heter «Sociala löften» och sammanfattar de 44 lagar han fått genom i kongressen på tio år.

— När du ska köpa ett årskort till ett gym måste du först gå genom en hälsoundersökning. Den lagen har jag skapat.

Han bläddrar i sin bok och kommer fram till en annan lag han är stolt över.

— Om du får tuberkulos har du rätt till ett matpaket med baslivsmedel varje vecka i sex månader för att kunna kurera dig. Det missbrukades. Många hämtade bara ut matpaket i fyra månader och lätt sedan viruset komma tillbaka för att åter få rätt till en ny sex månaders period. Det har jag stoppat. Kuren går inte att avbryta längre. Folk måste äta ordentligt sex månader i streck.

Bakom skrivbordet visar teven en av semifinalerna i Champions League. Roberto Dinamite missar inte en match när Barcelona spelar. Klubben är hans stora trauma i livet. 1980 köpte den katalanska klubben honom. Det blev fyra matcher. Sedan skickades han hem till Vasco da Gama igen. 56-åriga Dinamite är en av få brasilianska stjärnor som aldrig lyckats utomlands. Han blev brasiliansk fotboll trogen.

Hur länge ska han vara brasiliansk politik trogen?

— Det är val i oktober. Jag satsar på att bli återvald för en fjärde omgång. Förra gången fick jag över 54 000 röster. Går det bra för Vasco i år kan det bli ännu fler, säger Roberto Dinamite, vars högsta dröm är att bli klubbdirektör för sin gamla klubb.

Det senaste försöket, för tre år sedan, resulterade i knytnävar med den sittande klubbdirektören Eurico Miranda som blev återvald. I förhållande till Dinamite har Miranda, som styr Vasco med järnhand, gjort en omvänd resa. Han började som senator i den brasilianska nationalkongressen och har nu kopplat om till fotbollsdirektör.

— Vi får se om jag ställer upp till klubbvalet i december. Eurico är inte lätt. Han har mycket makt, säger Dinamite och höjer ljudet på teven.

I andra änden av den breda Avenida Presidente Vargas, som korsar Rio de Janeiros centrum, ligger tvärgatan Rua Irineu Marinho. På nummer 35 reser sig ett skottsäkert tidningshus. Här inne arbetar O Globos redaktion, en av Brasiliens största dagstidningar.

Trots att Fellipe Awi bara är 30 år är han en av tidningens mest renommerade reportrar. Tre år i följd har han blivit nominerade till Stora journalistpriset för sina fotbollsreportage om det brasilianska samhället. Den artikelserie som fått mest uppmärksamhet för var när han bevisade att militären under sextiotalet lät det brasilianska fotbollsförbundet arrangera gratis derbyn under första maj för att splittra oppositionen storstäderna.

— De var livrädda för en revolution. Folk var trötta på diktaturen och deras undantagslagar. Våren 1968 var det som värst. Militärregimen bad förbundet att sätta några riktigt polemiska domare till att döma derbyna. Det blev en konstig straff här och en konstig utvisning där. De politiska protesterna kom helt av sig, berättar Fellipe Awi.

I dag är Brasilien en demokrati och landets politiker har inte längre någon uttalad makt över fotbollsförbundet. Det hindrar inte politikerna att ändå försöka använda fotbollen som maktinstrument.

— Det är presidentval i år. Vinner Brasilien kommer Lula med all säkerhet att använda den yra som uppstår. Förr kom presidenterna alltid till landslagssamlingen och önskade spelarna lycka till inför VM. Det tror jag inte Lula vågar i år. Förlorar vi kommer oppositionen att använda det mot honom, skrattar Awi.

Under hela våren har den prisbelönte reportern läst tyska en gång i veckan tillsammans med de övriga på sportredaktionen. Alla förbereder sig för det som kan bli Brasiliens fjärde raka VM-finalplats.

— Hela sportsredaktionen är ackrediterad. Totalt blir vi 24 reportrar och fotografer som åker. Plus två av tidningens populäraste krönikörer. En från familjesidan och en från kulturredaktionen.

Det är lika många reportrar och fotografer som Sveriges sex största dags- och kvällstidningar sänder tillsammans till Tyskland. Även São Paulos två största dagstidningar har ackrediterat hela sina sportredaktioner. När VM nalkas saknas det inte pengar i Brasilien.

— VM är enda gången vi känner oss som ett riktigt i-land. Alla vill prata med oss, intervjua oss. Vi känner oss som amerikaner. Störst, bäst och vackrast. En gång vart fjärde år. I en månad, ler Fellipe.

Hur ser han på den tunna gränsen mellan fotboll och politik i Sydamerika?

— Ja, vad ska jag säga. När vi går in i VM flyttas presidentskapet över till förbundskaptenen. Tydligare än så kan det väl inte bli. Det är inget skämt. Det är så. Lula har själv sagt det och Parreira håller med. När det är VM är det Carlos Alberto Parreira som är president. Han bär hela nationen på sina axlar. Lula kan ta semester.

HENRIK JÖNSSON

2006-05-23

Fotboll och krig

Det var i Centralamerika som «Fotbollskriget» utspelades mellan två grannländer som råkat lottas i samma kvalgrupp till VM i Mexiko 1970. Det regelrätta kriget mellan Honduras och El Salvador, sommaren 1969, varade i en månad och kostade över fem tusen människor livet. Först i år har gränstvisten efter kriget reglerats.

Fotboll och våld

Den colombianske backen Andrés Escobar åstadkom självmålet som kastade ut det favorittippade landslaget ur VM 1994. Några dagar efter landslagets hemkomst tömde en supporter sitt pistolmagasin i Escobar. Enlig polisrapporten, skrek mördaren ”Mål!” efter varje avlossat skott.

Fotboll och politik

Inför VM 1978 i Argentina sände det statliga tevebolaget ATC dagligen ut militäregimens propaganda. «Argentina, freden och rikedomens land. Argentina, landet som omstörtande internationella krafter försöker försvaga för att ta över. Det hade blivit ett sorgligt kapitel som bara inneburit magra kossor».