Fyra års väntan värt lite bubbel

RIO DE JANEIRO/SDS

I förra veckan ringde jag den federala polismyndigheten i Brasília. Tänkte höra om något nytt hänt med mitt försenade visum. Var lamineringsmaskinen möjligen lagad? Hade personalen kommit tillbaka från semestern? Kunde möjligen mitt visum bli klart i år?

— Det är färdigt.

Beskedet ekade i luren. Jag fick sätta mig ned.

I fyra år har jag tvingast leva som en turist i Rio de Janeiro. Jag har inte kunnat öppna ett bankkonto, inte fått teckna ett mobiltelefonabonnemang, inte kunnat konvertera mitt svenska körkort, inte tillåtits teckna ett hyreskontrakt. Ibland har jag inte ens kunnat beställa varor över internet. Konstapeln i Brasília fortsatte.

— Ditt kort ligger hos migrationsbyrån i Rio de Janeiro. Det är bara att gå och hämta.

Ett misstag många utlänningar gör med den brasilianska byråkratin är att ta ut segern i förskott. Inget är klart förrän du har pappren i handen. Det har jag lärt mig. Med hjärtat bankande tog jag på mig finbyxorna och beställde en taxi till den solkiga migrationsbyggnaden i hamnkvarteren där jag redan tillbringat alldeles får många timmar av mitt liv. Kön var som vanligt, en till två timmar lång. Jag insåg att det här kommer jag inte klara utan mat i magen. Det gäller att ha energi kvar till när man väl kommer fram till luckan. Jag bad en angolan hålla min plats i kön och sprang i väg till en känd hamburgerkedja. På vägen upp till andra våningen smällde jag i stortån i trappsteget. Den sprack. Jag skrek ut smärtan i kepsen, intryckt i munnen. Haltande tillbaka kom jag tillbaka, fick jag min plats i kön och var framme en halvtimme senare.

— Jo, det stämmer. Ditt visum är klart. Men vi har inte hunnit registrera det än. Ditt kort finns i alla fall inte här, svarade kommissarien i luckan.

— Snälla, titta igen. Enligt era chefer i huvudstaden ska kortet ha anlänt.

Den statsanställde mannen var borta i tio minuter.

— Sorry. Inget kort. Kom tillbaka på måndag.

Den frasen har jag hört förr och kände hur krafterna samlades. Jag bad honom än en gång titta i de rostiga arkivskåpen. Efter en stund kom kommissarien tillbaka med ett kuvert i handen.

— Jo, här var det, visst, sa han och sprättade upp.

Hela taxiresan hem satt jag leende. Kysste kortet som en mexikansk textilarbetare i Kalifornien. Nu har jag fått mitt permanenta uppehållstillstånd i Brasilien. Nu kan jag äntligen röra mig fritt och fungera som vilken brasiliansk medborgare som helst, förutom då att rösta eller bli president. Vilket jag ödmjukt överlåter åt andra. Att enbart försöka förstå, tolka och skriva om Brasilien räcker för mig.

På kvällen öppnade vi champagnen. Jag grät. Aldrig förr har jag känt ett sådant utanförskap. Att inte kunna legitimera sig är förlamande. Men jag har i alla fall lärt mig något nytt som få vita, europeiska, medelklasskillar får uppleva. Jag vet hur det känns att vara papperslös. Nu kan jag prata med invandrarna i Sverige på deras språk. Ändå hade jag tur. Det var jag och min sambo som drack champagnen.

På migrationsverket i Norrköping har jag hört att det är tvärtom.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2007-03-05