13
feb
2006

«Höften, Henrique. Du måste svinga med höften»

RIO DE JANEIRO/SDS

Så stod jag där igen med utsmetad trycktsvärta på mina tio fingrar.

– Du kan tvätta av dig där, pekade kommissarien.

Handfatet såg ut som om det blivit kvarlämnat av de brittiska handelsmännen som försökte få ordning på Rio de Janeiro i början av 1900-talet. Gulnat kalk i gropar under kranen och svarta smutsränder som årsringar i vasken. Jag kunde inte hålla tyst.

– Vilket århundrade befinner vi oss egentligen i, frågade jag medan jag skrubbade mina fingrar rena.

– Jag vet, vi borde gått över till digital teknik. Men så här är det, sa kommisarien och ryckte på axlarna.

Återigen hade jag blivit skickad till den federala polisens  emigrationsmyndighet i de nedgångna hamnkvarteren för att ta fingeravtryck. Återigen hade något blivit fel med mitt visum.

– Din far heter PER-OLOF ROLAND, eller hur? Här står PER-OLOF ROLANO.

Emigrationspolisen stirrade på mig som om de hade tagit mig på bar gärning.

– Nå, vad gäller. Vem är vem?

Lugnt försökte jag förklara att det var samma person. Någon hade skrivit in fel. Ett D hade blivit ett O.

– Inte blev det till ett ”RONALDO” i alla fall, försökte jag.

Är det något man som utlänning ska akta sig för i Brasilien är det att skämta om deras landslag, en av de få saker som fungerar i landet. Den civilklädde polismannen blängde ilsket på mig.

– Du får ta och lämna in en ny ansökan. Gå in där och fyll i en ny blankett, sa han och stängde sin lucka.

Tillbaks på ruta ett.

Ett års visumansökan förgäves.

Att åka till Rio de Janeiro på semester är något av det bästa man kan unna sig. Att bosätta sig här är något av det sämsta. Jag vet fortfarande inte hur många effektiva arbetstimmar jag lagt ned på att få ett visum. Ett visum som jag är berättigad till enligt brasiliansk lag. Lägger man samman alla besök och tankar jag ägnat frågan rör det sig om veckor, kanske månader.

Det känns som år.

Att få sitt visum utan att anlita advokat är nästintill omöjligt.

Den enda person jag träffat som lyckats är en fransman som fortfarande inte kan förklara hur. Han om någon borde haft problem. I VM-finalen 1998 utklassade det franska landslaget den brasilianska stoltheten. Sverige har alltid förlorat ödmjukt. Det borde hjälpa, tycker man.

I 36 månader har jag nu väntat på mitt visum och min legitimation. Något som krävs för att kunna öppna bankkonto, hyra lägenhet, registrera fordon och annat väsentligt för att kunna leva ett vanligt oberoende medelklassliv. När det svartnat som mest för mina ögon har jag ställt mig på argentinarnas sida som brukar fördöma Brasilien som ett verk av apor.

Det är inte rätt taktik.

Min terapeut blir lika besviken varje gång.

– Höften, Henrique. Du måste svinga med höften. Annars kommer du ingenstans här.

HENRIK JÖNSSON

2006-02-13

Kommentera