1
mar
2006

Spelarfabriken

RIO DE JANEIRO/OFFSIDE

De senaste fyra åren har Brasilien exporterat 3 087 professionella spelare. De dominerar i Champions League och värvas för att vara stjärnor i klubbar världen över. Offside besöker fotbollsskolan där VM-favoritens råvaror förädlas.

Det ljusnar. Morgontrafiken som varje dag korkar igen trafiken på Rio de Janeiros breda genomfartsled Avenida das Américas har ännu inte kommit igång. Endast de vita Volkswagensbussarna med fattiga hembiträden pilar fram och tillbaka från favelorna i norr till deras arbetsgivare i söder. Den annars vrålande miljonstaden vilar tyst.

Klockan är 06:55 när 19 nykammade tonåringar stiger på en skranglig buss som ska ta dem ut på den brasilianska landsbygden. Några av killarna pratar försiktigt med varandra. Andra sitter tysta.

– Första gången är hemsk. Du spänner dig. Vågar inte spela ut. Det funkar aldrig. Det här är min femte. Jag vet vad som gäller.

Paulo Sérgio är en finnig sextonåring som spelat med Flamengos ungdomslag sedan han var tio år. Ändå tvingas han varje år genomgå den mardröm som numera är rutin för varje brasiliansk spelare. Det kvittar hur bra Paulo Sérgio spelade förra året. Klarar han inte säsongens första veckolånga gallring – peneira – tvingas han lämna klubben.

– Cafu gick genom fjorton olika peneiras innan han fick en plats. Kolla var han är i dag. Det gäller att vara envis.

Bussen stannar till för att släppa på fler pojkar vid Rua Jaime Silvado 8, Flamengos ungdomskasern för spelare som kommer från andra delar av Brasilien. Flamengoflaggan är redan hissad i trädgården.

En av spelarna somnar, hans huvud följer med bussens rörelser. Några stirrar tomt ut. Andra lyssnar på sina iPods. De här killarna är några av Brasiliens bäst betalda tonåringar, de tjänar till och med mer än de jämnåriga hororna på Copacabana som säljer sig till vita turister.

Flamengos nybyggda träningsanläggning i Vargem Grande ligger tre mil utanför Rio. Bussresan dit tar en timme på morgonen när trafiken flyter. Tillbaka tar den två.

Solen höjer sig snabbt över de gröna bergen. Termometern visar redan på 28 grader. Den inhyrda bussen från Rio de Janeiros kollektivtrafik kör in på det inhägnade området och de unga talangerna kliver ut i den fågelkvittrande grönskan.  De försvinner in i en trång betongbarrack för att byta om.

– Förser ni oss med benskydd eller ska vi använda våra egna?

Sextonåriga Elton kommer från Natal i nordöstra Brasilien och har rest i tre dagar för att komma hit. Förra året genomförde han en peneira hos Nova Iguaçu FC, en av Rio de Janerios många farmarklubbar i förorterna. Av fyrtio förväntansfulla talanger var han en av två som klarade sig genom hela gallringsprocessen.

Nu har Eltons agent fixat en plats åt honom i Brasiliens mest eftersökta peneira.

– Klarar jag detta är jag grön. Jag flyttar hit. Min morsa har en vän till en vän som jag säkert kan bo hos, säger Elton och knyter sina skor.

Sydamerikas största fotbollsklubb har kallat femtio ungdomar mellan femton och sexton år till detta årets första peneira. De flesta av spelarna kommer från klubbens U15-grupp och ska nu testas för att se om de håller måttet för att gå upp i U17-truppen. En tredjedel av de medverkande kommer från andra klubbar runtom i det väldiga landet. Elton, som fått ett par nya Nike Total 90 i julklapp av sin agent, lunkar långsamt ned mot träningsplanerna tillsammans med sina konkurrenter.

I testspelarnas släptåg kommer materialaren, fystränaren, den assisterande fystränaren, målvaktstränaren, massören, läkaren, den assisterande tränaren och huvudtränaren. Alla Flamengos pojklag drillas av en åttamannastab, från det att de fyllt tio år. Anthony Santoro, huvudtränare, för Flamengos U17-lag anländer sist av alla till träningsplanen.

Han ställer sig i skuggan av några träd.

– Titta, säger 36-åringen och sveper med armen över de femtio svettiga tonåringarna som joggar runt i värmen som en svärm rädda rekryter.

– På fredag är de bara tjugo.

Brasilien är världens femte största land och har världens elfte största ekonomi. Brasilianska Embraer utanför São Paulo är i dag världens tredje största tillverkare av flygplan. Brasilien är världens största exportör av järnmalm, sojabönor, socker, djupfryst kött och apelsinkoncentrat. Förra året slog landet exportrekord med 22 procent. Valutan stärktes rejält och för första gången i Brasiliens historia översteg den årliga exporten 100 miljarder dollar.

Ekonomin boomar i södra halvklotets största land. Det underliga är att pengarna inte sipprar igenom.

Av Brasilien 184 miljoner invånare lever hälften i fattigdom. De arbetar på gatan och har ingen sjukförsäkring, ingen fast inkomst, inget hyreskontrakt. De putsar skor, säljer jordnötter, jonglerar med apelsiner, tvättar andras kläder, kör svarttaxi. Hälften av dem lever på mindre än åtta kronor om dagen.

I FN:s senaste årliga undersökning om inkomstfördelningen i världens länder hamnade Brasilien återigen som tredje sämsta land. Endast i diamantländerna Sierra Leone och Centralafrikanska republiken är gapet större mellan fattig och rik.

Tio procent av landets befolkning äger allt – och resten inget. Brasiliens samhällsklasser lever som i vattentäta skott.

Enligt färska uppgifter från IBGE, det statliga brasilianska statistikinstitutet, går fördelningen även att läsa av i landets färgskala. 86 procent av Brasiliens rikaste personer är vita. 12,6 procent är mulatter. Endast 1,4 procent är färgade – som totalt utgör nästan halva landets befolkning.

Oförmågan att fördela resurserna är så djupt rotad att den gjort den brasilianska förbundsrepubliken till ett av världens tuffaste länder att växa upp i. Föds du fattig dör du med all sannolikhet lika fattig.

Den snabbaste vägen ur detta brasilianska kastsystem stavas talang; sjunga, dansa, spela teater eller fotboll. Av pojkarna väljer de flesta fotbollen.

Det första hindret för miljoner brasilianska fotbollsben är en peneira, vilket betyder sil på portugisiska. I den hälls landets alla fattiga talanger. Ut kommer ett koncentrat av det bästa världens största fotbollsnation har att erbjuda. Man kan kalla processen för filtrering. Alla oönskade, svaga, element rensas bort. Bara den starke överlever.

Peneiran är Darwins arv till brasiliansk fotboll.

Den första peneiran utfördes inte lång efter att engelsmännen presenterade fotboll i Brasilien i början av 1900-talet. Fotbollen var redan från början en sport som de engelska handelsmännen och de rika brasilianarna ville titta på, inte utöva. För att få fram de mest njutbara spelarna var talangerna tvungna att samlas i olika grupper och genomgå en filtreringsprocess.

I dag är peneiran en industri i Brasilien. Många klubbar tar betalt av de fattiga lycksökarna. Farmarklubben São Cristovão i Rio de Janeiro arrangerar ett av de populäraste provspelen. På stålporten som leder in till deras taskiga gräsplan står det sprayat »Aqui naceu o Fenômeno« – »Här föddes Fenomenet«.

Ronaldo Luiz Nazario Lima hade bara spelat några år med sin kvartersklubb när han som trettonåring klarade sig genom gallringsprocessen hos São Cristovão. Uppmuntrad av sin pappa, som alltid varit en sann flamenguista, åkte han två år senare till stadsdelen Gávea i Rio de Janeiro för att genomföra den nödvändiga processen för att bli en av spelarna i klubben med de klassiska rödsvarta tröjorna.

Ungdomstränaren såg inte Ronaldos talang.

Två år senare debuterade den lille ettrige anfallaren från Bento Ribeiro i U17-landslaget.

Flamengo har lärt sig mycket på sitt ödesdigra misstag. I dag missar klubben, som utvecklats till en av Sydamerikas främsta spelarfabriker, inte en enda talang. Hellre testar klubben fler än färre.

Flamengos huvudkontor ligger i den lummiga stadsdelen Gávea i södra Rio de Janeiro. Varje dag mellan klockan 09:00 och 17:00 arrangeras guidade turer genom anläggningen, där färgen på väggarna har flagnat och ogräset vuxit över gångarna så att man inte längre ser var man ska gå någonstans. Hålet efter en riven byggnad gapar tomt. Där skulle det ha byggts ett gym, om inte pengarna redan runnit ut ur klubbens kassa. De flesta anklagar styrelsen för att berikat sig på klubbens bekostnad.

Merparten av besökarna är inhemska turister från någon av landets 27 delstater. Flamengo är den enda brasilianska klubb som har sina supporters utspridda över hela landet. Det kvittar var Flamengo spelar sina matcher i Brasilien, deras bortaklack är alltid så stor att det känns som att spela på hemmaplan.

Den senaste undersökningen visar att Flamengo har 25,6 miljoner trogna supportrar i landet, nästan dubbelt så många som alla de andra klassiska Rioklubbarna har tillsammans. Därför kallar fansen sin klubb för »Nação Rubro-Negro«, »Rödsvarta nationen«. De är tillräckligt många för att utropa en egen nationalstat.

På muren som omger en av planerna inne på anläggning i Gávea står ett berömt uttryck målat: »Craque, o Flamengo faz em casa.« »Lirare, föder Flamengo upp själva.« Denna kaxiga slogan föddes ur 1981-års mästarlag. Med Zico i spetsen vann Flamengo världsmästartiteln för klubblag och det klassiska klubbemblemet med ankaret utökades med en guldstjärna.

Sju av de ordinarie spelarna i startelvan var egna produkter. Nu, tjugofem år senare, är det till den tiden Flamengo vill återvända. Därför har klubben startat en av kontinentens största spelarfabriker.

Flamengos viktigaste person i det arbetet heter Tito Araújo. Han är 52 år och chef över klubbens rekryteringskontor. Han väljer ut vilka spelare som ska ingå i de fem åldersgrupper det brasilianska utbildningssystemet är indelat i: Pré-Mirim (U11), Mirim (U13), Infantil (U15), Juvenil (U17) och Juniores (U20).

Araújo sitter i en administrationsbyggnad bortom träningsplanens enorma betongläktare. Rak i ryggen styr han bakom ett skrivbord som många andra har haft före honom. För två år sedan kom han tillbaka från Quatar, där han var fystränare i fem år. Slaskiga vimplar och lagbilder sitter utspridda över väggarna. Mellan dem har fuktfläckar tecknat egna världskartor. Luftkonditioneringen rosslar i bakgrunden.

Framför Tito Araújo ligger två mobiltelefoner. Den ena burrar till.

– Futebol, svarar han som det mest självklara i världen och lutar sig tillbaka i stolen.

Följdfrågorna kommer automatiskt.

– Har han spelat i klubb förr?

– I vilken?

– Vilken position?

– Okej, ta med honom till en klinik och gör ett EKG och en vanlig hälsoundersökning. Skicka papprena till mig med FedEx. Adressen kan du. Clube de Regatas do Flamengo. Avenida Borges de Medeiros 997, Gávea, Rio de Janeiro. Skriv mitt namn överst så kommer pappren hit direkt.

Klubbens pojkverksamhet är i gång sedan några veckor tillbaka och telefonerna går varma.

– Oftast är det mammorna som ringer. De säger att deras lille son är bäst i kvarteret. Vad vet vi? Flamengo har inte råd att missa någon. Det är bara att bjuda in honom för provspel. Bakom ett sådant här enkelt samtal kan det dölja sig en guldklimp.

Tito drar fram sin översta skrivbordslåda.

– Titta här!

Han slänger upp ett gäng medlemskort på skrivbordet. Från det översta blickar en generad, spinkig åttaåring. Adriano Leite Ribeiro. Medlemsnummer 24 047. Sydamerikas största klubb må ha missat förra VM:s skyttekung, men han som lär bli årets fann Flamengo tidigt.

– Det var hans mormor som ringde. Vi skrev in honom direkt efter första provspelet. Han fick busspengar och gratis sjukvård.

Tito fingrar stolt på Adrianos första medlemskort.

– Kolla namnteckningen. Gullig va?

Varje år dammsuger Tito södra halvklotets största land i jakt på nya, unga talanger. Till sin hjälp har han 27 fotbollsskolor utspridda på strategiska platser i Brasilien. Han har också ett antal »olheiros«, »ögon« som på hans uppdrag besöker grusplaner runtom om i storstädernas trånga favelor.

I Rio har Flamengo monterat upp 23 fotbollsskolor. Klubben har också daglig kontakt med sina farmarklubbar som årligen levererar lovande pojkar till barn- och ungdomsverksamheten. Den som tror att dribblingslekar och strandfotboll är förklaringen till att Brasilien de senaste fyra åren exporterat 3 087 professionella spelare bär på fördomar.

Den brasilianska spelarexporten är resultatet av ett medvetet arbete och en militärisk disciplin som saknar motstycke i världen.

– Jag blir sur på alla dem som tror att spelare växer på träd här, säger Tito. Det är klart att vi har många fördelar, som ett klimat som gör att man kan spela året runt och en historia som lockar unga. Men i grunden är det vårt ihärdiga barn- och ungdomsarbete som gör det möjligt.

Tito lutar sig fram över skrivbordet.

– Ta vilken spelare du vill i det brasilianska landslaget. Alla har börjat från grunden. I fotbollsskola. Som åttaåringar. De är professionella redan innan de blivit tonåringar.

Den andra mobiltelefonen burrar till på skrivbordet.

– Futebol, svarar Tito och sträcker på sig.

Han lyssnar noga och gör några anteckningar.

– Ta hit honom på måndag. Vi tittar gärna på honom. Han ska ha egna skor med sig. Kläder förser vi honom med här.

Ett av Flamengos berömda »olheiros« har fått syn på en nioårig talang i delstaten Espírito Santo, åtta timmars bussresa från Rio de Janeiro.

– När han ringer bådar det gott. Vi har fått in många bra pojkar därifrån, säger Tito.

Han går fram till väggen där spelarbilderna för kategorin Pré-Mirim sitter uppklistrade.

– Låt se. Vi har fortfarande ett par platser kvar. Jag brukar se till att ha minst fyra, fem spelare på varje position. Alla utvecklas ju inte. Får jag så bara två eller tre spelare som går hela vägen från Pré-Mirim till A-laget eller ut till Europa betalar det hela vårt arbete.

Inkörsporten till den professionella fotbollen i Brasilien stavas futsal. Den är en brasiliansk och uruguayansk uppfinning som började sprida sig på kontinenten under 1930-talet. Den spelas oftast inomhus på basketplaner med fyra utespelare och en målvakt i varje lag. I Brasilien kallas den yngsta kategorin inom futsal för »chupetinha«, »nappen«. Den samlar pojkar under sju år.

River FC är en av Rio de Janeiros mest framgångsrika futsalklubbar. Här började Zico – Flamengos största spelare genom tiderna.

– Jaga bollen killar. Jaga.

39-årige ungdomstränaren Racinha kommenderar sina sjuåringar. Klockan är nio på morgonen. Pojkarna far fram över det blankslitna trägolvet och lägger upp det ena anfallet efter det andra. Det här är inte på lek, de här småpojkarna följer ett noga utstuderat sätt att spela fotboll på. De är redan drillade i klassisk fotbollsstrategi och kysser emblemet på tröjan när de gjort mål.

– Det ska börjas i tid, säger Racinha och skrattar.

Hallen är ett tvåvånings betongbygge från sextiotalet som på den tiden måste ha imponerat på den sjaviga omgivningen. Ett sterilt ljus faller från taket. Över sargen hänger mammor och pappor och väntar på sina småttingar.

River FC bildades 1914 i stadsdelen Piedade av ett gäng studenter som tyckte att Rio lät mycket fräckare på engelska. Klubben spelade i flera decennier i det klassiska Riomästerskapet »Carioca«, men sedan ett antal år tillbaka sysslar River enbart med futsal. Det har blivit för dyrt att hålla sig med egen gräsplan.

Rivers utvecklingsarbete påminner mycket om Kinas och Kubas talangfabriker. Det ska börjas i tid. Gärna redan i sex-sju årsåldern. Först när barnen drillats klart och lärt sig alla tekniska detaljer kan de släppas ut på de stora gräsplanerna.

– Jag förstår inte vad ni håller på med i Europa. Det är ju maratonlöpare ni utbildar pojkarna till. Era stora planer knäcker all spelglädje. Fotboll ska börja i det lilla formatet. Mycket bollkontakt och mycket teknik, på liten yta.

Racinha, som i flera år spelat för det brasilianska futsal-landslaget, lutar sig över sargen.

– Kolla Zico eller Ronaldinho. Vilka fantastiska spelare! Eller Ronaldo, Robinho eller Adriano. Alla har de börjat med futsal. Hela den satans »Magiska kvartetten« är formad här, säger pojktränaren och pekar på sjuåringarna som springer över planen som mäter 25 gånger 18 meter.

– Kolla vilken snabbhet! Här vilar hemligheten till det brasilianska fotbollsundret.

När nappkategorin spelat klart är det dags för »fraldinha«, »blöjorna«. Tio åttaåringarna springer in på plan och kollar att båda handbollsmålen står stadigt, gör några tricks med bollen och slår sina handflator mot medspelarnas innan domaren blåser igång matchen. Denna dag är det träningsmatch. Två veckor senare börjar Riomästerskapet för åttaåringar.

– Kolla in Lenny, säger Racinha. Han i långa håret. Fluminense har redan erbjudit honom ett kontrakt. Är han inte bra?

Jag inspekterar ynglingen så gott jag kan. Ser att killen har lätthet för spelet, slår genomtänkta passningar och har en bollkontroll som sträcker sig långt över genomsnittet. Att bedöma om han är ett framtida proffs kan jag knappast göra.

– Jag vet inte vad de ska betala. Det får Fluminense ta med hans pappa. Men de är verkligen sugna på honom.

– Är det verkligen tillåtet att kontraktera åttaåringar? frågar jag försiktigt.

– Det är klart det inte är. Men vad ska vi göra? säger pojktränaren och ryker på axlarna. Om inte de kontrakterar dem gör någon annan klubb det.

River FC har trettio spelare i varje pojkgrupp. En tredjedel av dem brukar sugas upp av någon av Rio de Janeiros tre största klubbar innan de fyllt nio. Tidigare i år rök Vasco da Gama och Flamengo ihop om åttaårige Fábinho från Pavuna, en eländig förort längst ut på norra tunnelbanelinjen. Vasco erbjöd killens pappa 500 reais i månaden. Det är mer än en statlig minimilön och täcker gott och väl hyran för en trerummare i förorten.

Flamengo, som redan hade Fábinho i sin fotbollskola, gjorde allt för att få den fattige pappan att tacka nej till frestelsen. Flamengo erbjöd sig att ge sonen privat skolgång, sjukförsäkring och gratis tandvård om pappan behöll honom i klubben. Fábinhos arbetslösa pappa tänkte ett slag och bestämde sig. Han har varit flamenguista hela sitt liv och tackade nej till kontanterna.

Egentligen ska händelsen inte vara möjlig.

En av de få sakerna Pelé fick infört under sin tid som idrottsminister under slutet av 90-talet var ett förbud mot det så kallade »slaveriet« inom den brasilianska fotbollen. Tidigare behövde klubbarna inte betala en krona i ersättning till sina ungdomsspelare, utan ägde automatiskt spelarens »pass« om han var inskriven i klubben.

Den 24 mars 1998 undertecknades »Lei n° 9 615«, som i folkmun döptes om till »Lei Pelé«, »Pelés lag«. Enligt lagen ska spelarna vara fria i utvecklingsserien till dess att de fyllt sexton år, då klubben ska upprätta ett kontrakt med spelaren.

Problemet är att en småklubb som fostrar en duktig spelare från det att han är åtta år riskerar att gå lottlös om spelaren byter klubb när han blir junior.

Och istället för att vara knutna till sina klubbar är spelarna numera knutna till sina agenter.

I hallen tar Racinhas hjälptränare Helcio de Souza över. Han är fystränare för den fruktade brasilianska marinkåren, som har sitt högkvarter fem kilometer från Piedade. Helcio är snaggad och bär samma visselpipa runt halsen som när han tränar rekryterna.

Han vakar över spelarna med militärisk blick.

– Har ni Futsal i Sverige? Behöver ni tränare? Jag och Racinha lär gärna ut. Sverige hade varit intressant. Där är ni säkert vana vid att spela inomhus, säger han och ler.

Fotografparet Olívia och Ney följer spelet från sidan. De är båda i närheten av sextioårsåldern och klarade aldrig av att lämna fotbollen efter att deras son slutade spela för tio år sedan. I dag driver de företaget Ney & Olívia – Artes Fotográficas tillsammans. De arbetar för delstaten Rio de Janeiros futsalförbund och tar de obligatoriska laguppställningsbilderna under pojkmästerskapen.

– Frågar du mig om en spelare så hittar jag honom här, säger Olívia och bläddrar i sin enorma fotokatalag.

I dag är Olívia och hennes man på besök hos River FC för att lämna över en tavla från förra årets mästerskap. River vann i blöjkategorin och Racinha vill ha ett inramat foto i klubbens prisskåp.

En pappa går förbi med sin åttaårige son i handen.

– Olívia, betalar klubbarna sina pojkar för att spela? frågar jag.

– Om de betalar? Det ska du ge dig fan på. Inte de seriösa klubbarna, Flamengo och Fluminense betalar aldrig. Agenterna och Vasco betalar. De skriver kontrakt med föräldrarna och knyter tidigt pojkarna till sig.

– Är det verkligen tillåtet?

– Var sa du att du kom ifrån? Sverige? Du, det här är Brasilien. Här är allt möjligt.

Olívia lutar sig fram. Svetten rinner från hennes panna. Det är 36 grader varmt och vindstilla.

– Det finns agenter och klubbar som betalar upp till tusen reais i månaden. Det är mycket pengar för en tioåring. Mer än vad en sjuksköterska tjänar. Den här jakten på talanger har blivit helt tokig. Agenterna slåss om pojkarna. Lyckas de få i väg en kille på export har de tjänat hundra gånger mer än vad de lagt ut.

Hon beställer en Coca Cola light.

– Jag är förbannad på föräldrarna. Vad händer om pojken slutar utvecklas? Om han inte klarar av nästa peneira? Vad gör familjen då? Helt plötsligt är familjen beroende av sonens pengar. Det är ingen börda ett barn ska bära.

Olívas man Ney kommer och sätter sig ned. Han beställer in en sextiocentiliters kall Brahma som han stoppar i ett frigolitfodral.

– Agenterna kallar det för bidrag. Ersättning för resekostnader, mat, fotbollsskor och annat som pojkar med fattiga föräldrar behöver. Bråkar någon säger agenten bara att han är vän till familjen. Att alla har rätt att hjälpa sina vänner. Det går sällan att bevisa motsatsen, säger han.

Tillbaka i Vargem Grande. Flamengos legendariske ungdomstränare, den färgade Liminha, skriker åt U20-spelarna. Hans snaggade hår har börjat gråna som på en gammal kapten inom den amerikanska marinkåren.

– Grabbar! Jag vill inte se er springa omkring utanför omklädningsrummen i sandaler och tröjan hängandes utanför. Ni är inga pojkar längre. Ni tillhör Flamengo! När ni är här jobbar ni. Är det uppfattat? Är det uppfattat!? vrålar 62-åringen.

Tito Araújo tar över:

– I dag har vi en svensk fotbollstidning på besök. Jag vill att ni uppträder därefter. Inget jävla springande i sandaler! Ingen jävla tröja som hänger utanför! Tänk på att ni representerar Flamengo!

Killarna skäms som ett gäng rädda rekryter.

Flamengos träningsanläggning är anlagd på mark som köptes av klubbens dåvarande president efter världsmästartiteln 1981. Bortsett från en vaktkur, med tillhörande vakt som pöser över hela stolen med sin kropp, låg marken outnyttjad i över tjugo år tills dagens president bestämde sig för att satsa på en ordentlig spelarfabrik.

Ritningarna innehåller restaurang och övernattningshotell för både A-laget och U20-laget, swimmingpool, ett litet stadion med läktare och fem fotbollsplaner – en för varje ungdomskategori.

Än så länge är bara U20-planen och U17-planen täckt av grönt, frodigt gräs. Två av de andra är anlagda men endast täckta av jord. A-lagets plan är än så länge en grop. Planen ska ligga bredvid poolen, som inte ens börjat projekteras än. Istället för hotell och restaurang finns en tvåvåningsbyggnad som fungerar som övernattningslokal och samlingslokal.

– Som du vet har Flamengo ont om pengar. Just nu ligger vi 213 miljoner reais back. Vi klarar det inte om vi inte får in en utländsk investerare, säger Tito Araújo, som kört ut för att inspektera dag två i den pågående peneiran.

Brasiliens största klubb har lyckats försnilla de 40 miljoner dollar den schweiziska investeraren ISL satsade för bara fyra år sedan. Vart de pengarna tog vägen kan bara den sittande presidenten, sportchefen och några kända brasilianska spelaragenter svara på. Att de inte gick till Flamengo går att se både i de senaste årens usla ligaresultat och på den slitna anläggningen i Gávea.

– Det här ska bli början på något nytt. Vi måste få detta projekt i hamn för att komma på rätt köl igen. Här kan vi fostra talangerna, säger Tito och pekar ut var planerna ska ligga.

– U11-planen ska ligga här. De följande planerna lägger vi nedanför. Vi vill att spelarna redan från början ska ha ett mål. De börjar här uppe, och vandrar sedan nedåt. Längst ned ska A-laget träna. Det är bra för motivationen. De unga killarna ska se att de hela tiden är nära sitt mål samtidigt som proffsen ständigt påminns om att det är nya sugna spelare på väg upp.

Solen steker. Vi håller hos under allén som leder till U17-planen. Ungdomstränaren Anthony Santoro är i full gång med sina femtio förväntansfulla talanger. Än har han inte gallrat bort någon.

– Jag vill ge dem en rejäl chans först. Till på fredag ska jag ha bestämt mig. Vi ska köra igång med några träningsmatcher nu. Det kommer att ge sig inom kort.

Anthony ropar upp namnen på spelarna i de första två lagen. Fystränaren och andretränaren slänger ut västar. Jag sitter i slänten med Elton, killen från Natal. Han blev inte tilldelad en väst.

– Det blir min tur i andra rundan, säger han.

Rafael från Além Paraíba i delstaten Minas Gerias, tjugo mil norr om Rio, försöker ta en plats som högerytter.

– Det gick inte så bra i går. I dag hoppas jag att jag får chansen att visa upp mig ordentligt.

I handen har han och Elton likadana vita inskrivningskort med de obligatoriska uppgifterna: Namn, längd, vikt, position och före detta klubb. På baksidan finns sju rader, en för varje dag peneiran pågår. Varje dag måste ungdomstränaren Anthony godkänna spelarnas insats med en namnteckning. I dag hoppas Rafael och Elton på tränarens namnteckning på rad två. Får de inte den inträffar det som fått ett eget uttryck i den brasilianska portugisiskan: »A barca passou.« Båten kom och tog.

Sextonårige Elton, som kämpar om en plats som anfallare, har sett båten passera flera gånger.

– Nu ska jag klara det. Jag är trött på min klubb i Natal. Aldrig några pengar, dålig träning. Att spela med Flamengo är som att spela i Europa.

Vid nästa upprop får Elton och Rafael inte heller sin chans. Tiden i slänten börjar ticka och nervöst fingrar de på sina inskrivningskort. Sextonåringarna som spelade det första passet vräker glatt i sig kallt vatten från plastbringarna. De häller lite i skorna också. Fötterna bränner. Andra klagar på skoskav. Sextonåringarnas julklappar från deras agenter har inte format sig än kring fötterna.

– Vi får säkert spela nästa omgång. Det är ju så många spelare. Jag måste bara visa att jag är bättre än dem, säger Elton och tar sig för smalbenen.

Skuggan krymper under träden och Rafael makar på sig för att undvika den brännheta solen. Jag ser osäkerheten i hans ögon.

Samma osäkerhet såg jag i Quirinos ögon dagen innan han åkte till Kanarieöarna för att provspela med Djurgården. Vi åkte runt i Belo Horizonte i hans sprillans nya Citroën C3 och han spelade pagode så att högtalaranläggningen höll på att sprängas.

Att Quirino blev kontrakterad av de svenska mästarna efter 26 minuters spel är en händelse som inte skulle ha inträffat i Brasilien. Lämnar provspelaren planen skadad vet de brasilianska spelarna vad som gäller. Båten kommer och hämtar dem.

Quirino blev allsvenskans dyrast utländska värvning någonsin.

Jag berättar om händelsen för Rafael. Han lyser upp.

– Vilket flyt! Han måste älska Sverige. Du ser själv. Livet som fotbollsspelare är inte lätt, säger han och tittar ut över massan av talanger som kämpar om varandras platser i truppen.

En kvart senare blir det Elton och Rafaels tur. Snabbt kränger de på sig de gröna västarna. Inskrivningskorten stoppar de ömt ned i strumporna bakom benskydden.

En traditionell peneira består av sex lag. Alla spelar mot alla tills tränaren skapat sig en uppfattning. Sedan börjar gallringen. Tränaren möblerar om i lagen tills ingen längre vet varken in eller ut. Alla förstår att han försöker forma det bästa laget. Men om det är laget i de gula västarna, i de gröna, i de blå eller i Flamengos rödasvarta klubbtröja, vet bara tränaren.

Massören Jorge står vid vattentanken.

– Stackars satar att spela i denna värme. De kommer att få blåsor halva bunten.

Uttagningen till U17-kategorin är tuffast av alla. »Lei Pelé« tvingar klubbarna att anställa spelare som fyllt sexton år, eftersom U17-lag i Brasilien tränar lika mycket och lika ofta som U20- och A-laget. Det innebär att Flamengo måste betala lön, sociala avgifter, arbetsgivaravgifter, semesterersättning och sjukförsäkring för spelaren.  Det gör klubben endast för dem som de tror att de kan få tillbaka pengar på.

Vissa signaler tyder på att den finnige anfallaren Paulo Sérgio, som jag pratade med på bussen på väg till den första samlingen, kan vara en av dem som erbjuds ett kontrakt och en lön på några tusen reais i månaden. Det är ungefär vad en universitetsutbildad historielärarinna tjänar på en privat gymnasieskola.

När klockan blir elva har alla de sex lagen fått spela och värmen gör det omöjligt att fortsätta. Spelarna går in i en halvfärdig betongbarack för att göra sig beredda för hemfärd. Duschrummet är så litet att spelarna bildar kö.

Utanför ligger tegelpannor staplade och grus som blivit över från en cementblanding. Jag hamnar bredvid Paulo Sérgios polare Wellington. Han kommer från Novo Friburgo i bergen norr om Rio de Janeiro och har ingått i Flamengos utvecklingsgrupp sedan han var tio år.

I början bodde han i Rio på veckorna och åkte hem till sin mamma om helgerna. Det går inte längre. Oftast har han match på helgen. För några år sedan flyttade han in på Rua Jaime Silvado 8 i São Conrado, södra Rio de Janeiro.

– Det är helt okej. Det finns en kvinna som gör mat till oss och hjälper oss med att tvätta kläderna. När vi är som flest bor det tolv killar i varje rum. I våningssängar.

Tvåvåningshuset ägs av Flamengo som gjort om det till ett övernattningshem för ungdomsspelare som kommer utifrån.

När det är dags för en peneira är kåken smockfylld av förväntansfulla ungdomar.

– Det kan bli livligt ibland. Men vi måste skötta oss. Ledningen vill gärna att vi går i skolan på eftermiddagarna. Det är svårt. Vi brukar kommer hem från träningen lite efter ett. Ska vi gå i skolan får vi välja. Duscha eller luncha. Vi hinner inte med båda. Skolan börjar klockan två.

– I början av säsongen bestämmer jag mig alltid för att nu ska jag bruka allvar. Nu ska jag minsann gå i skolan. Första dan är det inga problem. Inte den andra heller. Tredje dagen börjar det ta emot. Det är svårt att både hinna med att spela och gå i skolan. Mamma är på mig. Hon ringer varje dag och frågar hur det gick i skolan. »Bra«, brukar jag svara.

Klockan 16:00 spelar Wellingtons kamrater i U20-laget mot Fluminense på Flamengos träningsanläggning i Gávea. Hela kåken på Rua Jaime Silvado töms. Alla vill se sina äldre klubbkamrater spela skiten av ärkerivalen på hemmaplan.

Den självklare idolen är 19-åriga Zélio Júnior. Han har redan ett fett kontrakt med Flamengo och tjänar en bra bit över 3 000 reais i månaden. Han är på god väg att lyfta sin familj från fattigdomen i kåkstaden São Gonçalo på andra sidan Guanabaraviken.

Hans mamma skriker med de andra mammorna på läktaren.

– Jag missar inte en match. Jag behövs här. Livet är tufft som spelare i Flamengo. De får aldrig förlora, säger hon.

Bredvid henne sitter Margarethe, mamma till Marlon, mittback och lagkapten i U20-laget.

– TIRA! TIRA!

Hon skriker så det ekar över anläggningen så fort en boll närmar sig straffområdet som hennes son är satt att bevaka.

– RENSA! RENSA!

Marlon får inte en lugn stund. När han gör en avgörande tabbe och bollen slinker in ser det ut som hans mamma vill försvinna upp i rök.

– Sonen min, sonen min, suckar hon och gömmer ansiktet i händerna.

Adriana Lacerda är en vacker 28-årig brasilianska med långt kolsvart hår, varma bruna ögon och stora silverringar i öronen. Hon är chefspsykolog för Flamengos barn- och ungdomssektioner.

Alla spelarkategorier i Flamengo har sin egen heltidsanställda psykolog. Psykologen är den nionde medlemmen i den tränarstab som följer spelarna i Flamengo från det att de fyllt tio år, och ytterligare en av de detaljer som skiljer brasiliansk fotboll från övriga världen.

– Minst åttio procent av våra spelare kommer från fattiga förhållanden. Ingen har sjukförsäkring. Många har aldrig ens varit hos en tandläkare, säger Adriana.

Hennes spartanska mottagningsrum ligger vägg i vägg med Tito Araújos rekryteringskontor. Vid ett runt bord som upptar nästan hela rummet har hon enskilda samtal med pojkarna under säsongen.

– Det första jag gör med en spelare som blivit antagen är en ordentlig djupintervju. Jag måste få veta allt om spelaren och hans familj för att kunna hjälpa honom. Oftast ställer problem inom familjen till det. Mamman och pappan bråkar. Pappan kräver att sonen spelar bättre för att han ska dra in mer pengar, medan mamman vill att sonen ska försöka studera mer. Trycket blir enormt.

Adriana reser sig upp och går fram till sin anslagstavla.

– Föräldrarna tror att deras situation är löst bara för att deras barn blivit antagna att spela i Flamengo. Gång på gång försöker jag förklara för dem att bara ett fåtal går hela vägen. Endast ett fåtal. Gallringsprocessen är grym. De måste se till att deras barn även går i skolan.

För att dämpa förväntningarna kallar hon spelarföräldrarna till en föreläsning två gånger per år.

– Vi måste få ned pressen på pojkarna. Annars klarar de det inte.

Förra säsongen samlade Adriana på fraser från pojkarna, saker de sagt till henne vid de enskilda samtalen.

– Jag skrev ned dem och visade på tavlan med en power point-presentation. Utan att ange namn. »När jag kommer hem frågar alltid min pappa hur det gått på träningen i dag. När jag säger att det gick ›så där‹ blir han förbannad och vänder ryggen till. Det är så jobbigt.« Många förstod vad de höll på med då.

Dörren till Adrianas mottagningsrum öppnas. Erick Conde, psykolog för »Juvenil«, är bekymrad över en av spelarna i truppen som just nu genomgår peneiran i Vargem Grande.

– Skulle vi kunna prata lite ostört om honom senare? säger han och går ut igen.

Jag undrar vad Adriana säger till en sextonåring som spelat med Flamengos ända sedan han var åtta år, och plötsligt tvingas lämna klubben.

– Det är han som tar hand om det, säger Adriana och pekar mot väggen till Titos kontor.

– Oftast kallar han föräldrarna och spelaren till ett möte och berättar hur det ligger till. Att spelaren inte utvecklats i den grad klubben hoppats på och att han nu är fri att söka sig till en annan klubb.

– Fri?

– Vad ska vi annars säga? Det är ett tufft besked att ge. Många tårar. Det positiva är att spelaren lättare får en plats i någon av de mindre klubbarna om han varit med oss först. Men det är klart. Pojkarna går härifrån mycket ledsna.

Att de flesta av spelarna kommer från extrema sociala förhållanden där det ibland inte finns mat på bordet är något som Adriana tvingats vänja sig vid. Av Flamengos 150 spelare i utvecklingskategorierna kommer bara tio procent från medelklassen eller övre medelklassen.

– Det är underligt, jag vet. Fotboll är för den fattige. Inte för den rike. Vi har nästan inga utespelare från medelklassen. Har vi några är de alltid målvakter.

– Varför har det blivit så? undrar jag.

– De har en annan status. De tränar alltid för sig själva.

– Vill inte medelklassens barn spela fotboll?

– Det är klart de vill. Men det är mer som en hobby på fritiden. Ett gäng polare träffas en gång i veckan och spelar korpfotboll. Vill de gå vidare sätter föräldrarna stopp. De vill att deras söner ska bli läkare, advokater eller ingenjörer. Inte fotbollsspelare.

I landslaget är uppdelningen likadan, med lysande undantag för den frireligiöse Kaká. Han och Sócrates är de enda medelklasskillarna som spelat i det brasilianska landslaget.

Den beryktade favelan Tavares Bastos klistrar sig fast på bergväggen som reser sig upp från stadsdelen Flamengo. För fem år sedan var den här kåkstaden mest känd som försäljningsplats av kokain och marijuana. Nere i gränderna i det välbärgade Flamengo stod unga »motoqueros« beredda att köra upp medelklassen så att den skulle kunna handla sina varor. På fredagseftermiddagarna ringlade köerna långa. En »vit« kö för kokain, en »brun« kö för marijuana.

Marknaden styrdes av den karismatiske knarkkungen Borel. Han älskade att spela fotboll och såg till att striderna mellan den lokala polisen och hans falang inom Brasiliens mest ökända kokainkartell aldrig kom i närheten av den lilla grusplan han anlagt.

Hans mannar var tillsagda att fly in regnskogen om polisen vågade sig uppför den slingriga vägen.

Här är Flamengos lovande anfallare, den finnige sextonåringen Paulo Sérgio da Souza, uppvuxen.

– Jag fick mina första fotbollskläder av Borel. Han ville att jag skulle bli målvakt. Han gav mig hela kitet, målvaktshandskar, byxor, tröja, allt.

Paulos mamma arbetar som hembiträde åt en gammal dam i stadsdelen nedanför. Paulos pappa arbetar i ett garage till ett av de ståtliga bostadshusen vid stranden. Han parkerar de boendes bilar i garaget. Som extra inkomst har han en taxi som han arrenderar ut till en vän.

Pappan har själv byggt familjens hus av de spröda, rödbruna tegelstenar alla favelor i Brasilien är byggda av. Till skillnad från de flesta andra hemmabyggare har han putsat fasaden i en klargul nyans som med tiden blivit creme. Familjen Souza har fått telefon indragen, men har tjuvkopplat elen. Även kabeltevenätet är en tjuvkoppling. De betalar 20 reais, cirka 60 kronor, i månaden för sextio olika kanaler, bland annat den privata fotbollskanalen SporTV och ESPN Brasil.

Bokhyllan i vardagsrummet är täckt av pokaler.

– Farsan var mittback. Han blev mästare flera gånger på grusplanerna i Flamengoparken.

Antônio de Souza nickar bakom sin son.

– Vi var det hårdaste gänget, säger han och kavlar upp byxbenen.

Skrovliga vader visar tjugo år av korpfotboll.

I Paulos rum hänger fler medaljer. De flesta är från hans futsalkarriär.

– Han var bäst, säger pappan. När han fyllde nio fick han sin första lön. 500 reais i månaden. Och den här datorn.

En gammal PC står inklämd mellan videokassetter och tidningar på skrivbordet. Vasco hade sett honom spela på en turnering och vill värva honom.

– Det var innan du fyllde tio, va?

Paulo nickar.

– Jag gick till hans klubb Hebraica i Laranjeiras och sa till klubbordföranden. »Du, jag vet inte vad jag ska göra. Vasco har kontaktat mig och vill ge Paulo 700 reais i månaden om han börjar spela med dem«. Han blev helt paff. »Okej, vi gör så här. Jag köper en dator till honom. Är det okej?«

Pappan skrattar högt.

När Paulo ett år senare gick över till Flamengo fick han ingen övergångsumma.

– Att ingå i Flamengos spelartrupp är det bästa för honom. Bra utbildning och han kan lätt gå vidare till en annan klubb senare. Men det är klart, nu när han fyller sexton måste de ju öppna plånboken. Han spelar inte gratis, skrattar 49-årige Antônio.

Livet i Tavares Bastos har förbättrats mycket sedan kommunen för snart fem år sedan beslöt att förlägga högkvarteret för militärpolisens insatsstyrka BOPE intill favelan. Borel och hans kumpaner flydde genom skogen till andra favelor.

I dag garanterar trevåningsbyggnaden »Palácio da Caveira« – »Dödsskallepalatset«, döpt efter insatsstyrkans fruktade emblem – att den organiserade brottsligheten hålls borta från berget.

– Jag har aldrig några problem. Vi lever lugnt här på kullen, säger Paulo och tittar ut över Sockertoppen och Flamengo som breder ut sig nedanför.

Vi går ned till fotbollsplanen där Paulo började sin karriär. Kommunen har sett till att Borels gamla grusplan fått konstgräs.

– Jag fick min plats, säger Paulo. Peneiran är över. Jag blir en av anfallarna i truppen. Wellington klarade sig också. Vi blir ett bra lag i år.

– Hur gick det för de andra? undrar jag.

– Jag vet inte. Anthony högg minst tio spelare i fredags. Kanske blir det tio till denna veckan. Han vill ju inte ha får många spelare.

– Hur gick det för Elton?

– Elton?

– Anfallaren…

– Jaså, han från Natal. Båten kom.

Några dagar senare åker jag tillbaka till Tito Araújos kontor. Juvenilgruppen är formad.

Titos mål är att Flamengo om några år ska ställa upp med ett A-lag där sju av spelarna i startelvan är egna produkter. Klubbens U20-lag har redan ett flertal spelare på väg upp, bland annat nittonårige Zélio Júnior som spås bli en het stjärna. De som blir över hoppas klubben kunna sälja utomlands.

– Håller du inte måttet åker du ut, säger Tito. Sånt är livet. För att du skulle ta dig fram som journalist var du också tvungen att kämpa dig förbi många andra.

– Inte från åtta års ålder, invänder jag.

Tito är tyst en sekund.

– Vad ska jag säga? Livets allvar börjar tidigare i Brasilien.

En av hans två mobiltelefoner burrar till på skrivbordet.

– Futebol, svarar han och lutar sig tillbaka i stolen.

– Har han spelat i klubb förr?

– I vilken?

– Vilken position?

– Okej, ta med honom till en klinik och gör ett EKG och en vanlig hälsoundersökning. Skicka sedan papprena till mig med FedEx. Adressen kan du. Clube de Regatas do Flamengo. Avenida Borges de Medeiros 997, Gávea, Rio de Janeiro. Skriv mitt namn överst så kommer pappren hit direkt.

HENRIK JÖNSSON

2006-03-01

Kommentera