Kejsaren från favelan

RIO DE JANEIRO/OFFSIDE

I Europa är Adriano fruktad avslutare och favorit till att bli VM:s skyttekung. I Brasilien diskuterar man fortfarande om “Michelingubben” har i laget att göra.

För två år sedan tog sig den brasilianske journalisten Tim Lopes in till Vila Cruzeiro för att färdigställa ett reportage om de »förbjudna funkfesterna«, och försvann spårlöst. Några månader senare identifierade polisen hans aska i en närliggande favela. Det styrande knarksyndikatet hade eldat upp honom.

– Det har blivit riktigt jävligt där nu, säger Adrianos manager. Favelan går tyvärr inte att besöka längre. Adrianos mamma var där för ett tag sedan. De siktade på henne när hon körde in med sin nya bil. De kände inte igen henne.

På det nedklottrade regionaltåget som trafikerar deltat av slumområden norr om Rio de Janeiro får jag kämpa för att hålla tankarna borta. Hur kommer min trolovade att beskriva mig för vår dotter när hon blir äldre?

»Pappa var en modig journalist. Han offrade livet för en grusplan.« Eller kommer hon att säga som det är: »Älskade dotter, din pappa var en snäll men trotsig sate som vägrade ta ansvar.«

Att åka till Vila Cruzeiro för att leta reda på grusplanen där Adriano spelade fram tills han såldes till Inter som nittonåring, är inte ett drömuppdrag för en fotbollsreporter.

Vid ingången till favelan delar några ynglingar på en joint. Rökstrimmorna ringlar fram under presenningen som täcker den provisoriska vaktkuren. En av killarna stegar fram. Han ställer sig framför oss med en kraftig revolver i högerhanden.

– Tudo bom? frågar han kaxigt.

Hans ögon är immiga.

– Bara bra. Är allt bra med dig? svarar Douglas och sträcker fram handen.

Omgivningen fryser till.

Ynglingen drar lugnt bak sin högerarm och låter revolvern byta hand bakom ryggen.

– Tudo bem, säger han och skakar hand med min fotografkollega.

Femton meter från ingången vågar jag öppna munnen.

– Varför i helvete gjorde du så?

– Det är bättre att vara vän än fiende, eller hur? svarar Douglas på sin släpiga amerikanska.

När vi gått en bit på gatan som leder in i kåkstaden med 25 000 invånare vänder jag mig mot vår ledsagare Bruno Lopes. Han är en av tränarna på fotbollsskolan i Vila Cruzeiro.

– Står de alltid där nere och kollar vem som kommer in?

Bruno håller inne med svaret.

– Här ligger planen. Ingen skönhet, precis. Lär du dig spela på denna klarar du det mesta.

Han ser sig om och sänker rösten:

– Såg du inte killarna som satt i baren? De ingår också. Du kan inte fråga en massa mitt framför dem. Okej?

Adriano Leite Ribeiro föddes i Vila Cruzeiro den sjuttonde februari 1982. Han var Rosilda och Almirs första barn.

Eftersom föräldrarna fick ligga i för att dra in pengar till hushållet uppfostrades han av sin mormor Dona Vanda. Hans pappa var en de mest omtyckta figurerna i favelan, som byggdes under den kraftiga arbetskraftsinvandringen från nordöstra Brasilien på 1970-talet.

Almir var lagkapten i Vila Cruzeiros bästa korplag, Hang Futebol Clube, döpt efter lagets målvakt. Från ovanvåningen kunde Adriano följa pappans anfall på grusplanen några hundra meter från det enkla huset. En dag när Almir kom hem sent efter att sparkat boll halva kvällen knackade han på sin sons rum. I händerna bar han Hang FC:s blågulrandiga tröja.

»Han sa att han att hade samlat ihop några pojkar för att spela. Det var där jag födde som fotbollsspelare«, har Adriano berättat för Brasiliens största fotbollstidning Placar.

Almir blev tränare för det nybildade pojklaget.

»Adriano klagade mycket över att hans pappa gärna petade honom som straff för något han gjort«, sade Adrianos morbror Pedro Paulo i samma artikel.

När Adriano fyllde sju ringde Dona Vanda till Brasiliens största fotbollsklubb för att höra om hennes barnbarn fick provspela. Rekryteringschefen för pojksektionen gav klartecken och Adriano fick efter några provspel sitt medlemskort och en plats i Flamengos futsallag för pojkar under nio år.

Luiz Antônio Torres var hans första tränare.

– Ärligt talat såg jag inte någon speciell talang i honom. Han spelade bra, men inte bättre än någon av de andra fjorton pojkarna jag hade. En annan pojke var mycket, mycket bättre. Honom trodde jag på.

När Adriano fyllde tio flyttades han upp till de stora gräsplanerna. Han spelade med »Mirim« och »Infantil« och efter att han fyllt femton väntade den svåra peneiran till »Juvenil«.

– Han gjorde inte speciellt bra ifrån sig. Jag vet att hans tränare var tveksam. Adriano fick en sista chans innan han tvingades lämna klubben. Tränaren tog upp honom från vänsterkanten och testade honom i anfallet.

Torres ler ursäktande.

– Han hade förändrats så mycket under tonåren. När han spelade med mig var han lång och mager. En perfekt kantspringare. Sedan växte han och växte. Det var tur att han testades i anfallet. Annars hade vi missat honom.

Luiz Antônio Torres är nu chef för futsalsektionen i Flamengo och följer noga sina lärjungars internationella framgångar. Utöver Adriano har han fostrat Juan, back i Bayer Leverkusen, och Inters målvakt Júlio César. Alla tre ingår de i den landslagstrupp som tar in på Park Hotel Weggis i Schweiz ett par veckor före VM i Tyskland.

– Det är klart att jag känner mig nöjd. Det har gått bra för killarna. Men det är de som är duktiga. De har varit väldigt målmedvetna.

Torres ser Adrianos matcher så ofta det brasilianska kabeltevenätet tillåter. Extra glad blir han när han ser Inters storväxte anfallare göra det lilla tillslaget på bollen förbi motspelaren och sedan springer i kapp bollen. Och skjuter mot mål.

– Många av hans mål är sådana. Det var något han fick med sig från futsal.

Torres visar med fötterna.

– Det lilla tillslaget, förbi. Ta bollen igen. Och skott. Det övade vi mycket på, skrattar Torres.

Hösten 1999 var Adriano sexton år och ordinarie anfallare i sitt lag. Han var en av de utmärkande spelarna när Flamengo vann Copa Macaé, en U17-turnering med Brasiliens största klubbar och ett par inbjudna internationella klubbar. Samma år blev han uttagen till det brasilianska landslaget.

Adriano åkte till Nya Zeeland för att medverka i U17-VM. Brasilien blev världsmästare efter avgörande på straffar mot Australien. Adriano gjorde inga mål. Det enda han lyckades med var att signera sitt första sponsorkontrakt.

– Spelarna hade ledigt en dag och vi åkte upp i den där linbanan i Christchurch. Av en slump hamnade vi i samma kabin. Kontraktet var redan skrivet och vi började prata om livet hemma i Rio. Hur två killar som han och jag behövde åka till andra sidan jordklotet för att träffas. Adriano, som ju är väldigt blyg, öppnade sig för första gången. Där blev vi vänner.

Flávio Pinto arbetade för Nike och var med i Nya Zeeland för att säkra nya reklampelare åt sin arbetsgivare. I dag har han sagt upp sig för att arbeta heltid som Adrianos manager. Han fixar sponsoravtal, håller i presskontakter och sköter familjens ekonomi i Brasilien. Just nu är Flávio lite besviken på sin klient.

De spanska affärsbankerna Santander och Banespa har slagits ihop och håller på att lansera sig som den stora familjebanken i Brasilien. De har just spenderat hundra miljoner dollar på en av de dyraste reklamkampanjerna någonsin i Brasilien.

Världens största reklamföretag McCann-Erickson filmade i två dagar på en hyrd stadion i Madrid. Första dagen med Ronaldo, Ronaldinho, Robinho och Roberto Carlos. Andra dagen flögs Cafu och Kaká in från Milano i ett privat jetplan. Det är första gången en brasiliansk reklamkampanj lyckats samla så många av dagens landslagsstjärnorna privat.

Den enda som saknades var Adriano.

– Jag försökte och försökte. Reklamföretaget var på mig hela tiden. De ville tvunget ha med Adriano. Alla i den »Magiska kvartetten« skulle vara med. Men det gick inte att övertyga honom.

38-årige Flávio suckar där vi sitter på Zuka – en av de dyraste lunchrestaurangerna i Leblon, Rio de Janeiros mest exklusiva stadsdel.

– Jag försökte på alla sätt. »Du behöver inte säga något, det räcker att du står där och trixar med bollen.« »Det är ingen fara. Det är bra pengar för dig. Lätta pengar.« Men det kvittade vad jag sa. Han ville inte.

Flávio lägger från sig besticken för att ta en klunk Coca Cola light med två limeklyftor i.

– Förra året gjorde Adriano en kul grej hos Luciano Huck. Du vet, talkshowen på TVGlobo. Det var han, Ronaldo, Roberto Carlos och några andra. De ingick i det där inslaget där olika kändisar spelar med i ett påhittat avsnitt av en såpopera. Adriano hade en fet peruk på sig. Efteråt skämtade folk om hans framträdande. Till och med Huck gjorde sig rolig över honom. Adriano blev väldigt ledsen. Det brände honom.

Efter det inslaget har Adriano tackat nej till alla reklamuppdrag utanför fotbollen. Flávio försöker nu långsamt få honom att mjukna till igen.

– Du vet, han kan bli VM:s skyttekung. Vi måste använda det. Han är het nu. Men det måste vara något som passar hans personlighet.

– Sätt honom i en fet stadsjeep och låt honom köra runt, föreslår jag.

– Exakt vad jag tänkt på! Vad är Adriano känd för? Sin styrka. Det ska vi använda. Det ska vi använda.

Adrianos manager lyser upp och tar en stor tugga av den sofistikerade rätten av fint skuren oxfilé och potatiskrisp. Köttbiten ligger i en reduktion gjord av dragonstjälkar, runt rätten har kocken stänkt gula prickar av apelsingelé.

– Vet du vad jag också har tänkt på? säger Flávio mellan tuggorna. Mobiltelefoner. Adriano älskar mobiltelefoner. Jag vet inte hur många han har. Han har alltid den senaste. Kanske skulle han gå med på det. Han behöver ju bara sitta där och snacka i telefon.

– Och le in i kameran, invänder jag.

– Du har rätt. Vi ska ta det lugnt. Vår tid kommer. Adriano kommer att mogna.

Hösten 2000 fick Wanderlei Luxemburgo sparken efter en rad svaga resultat i inledningen av kvalet till VM i Japan och Korea. Emerson Leão, guldmedaljör från Mexiko 1970, tog över. I sin första match petade han Rivaldo, Jardel, Elber och Roberto Carlos. Den nya förbundskaptenen valde att istället satsa på en av Flamengos nykomlingar.

Fotbollsnationen slet sitt hår av ilska.

Vid denna tid var artonårige Adriano inte ens ordinarie i Flamengos startelva. Den gamle förbundskaptenen Mário Zagallo, som kommit tillbaka som tränare i klubben efter misslyckandet i VM-finalen i Frankrike, trodde inte på honom. Emerson Leão tvingades motivera sitt beslut. Bakom en skog av mikrofoner sade han: »Adriano är framtiden.«

Pressuppbådet ville veta mer om anfallaren som inte ens var ordinarie i sin moderklubb.

»Han är en storväxt anfallare«, sade Leão. »Den typ av spelare vi inte sett sedan Serginho Chulapa.«

Brasilien stannade upp.

Var det någon förbundsrepubliken inte ville bli påmind om var det den »klumpige« Serginho, som stod i vägen för ett av Zicos skott i den legendariska kvartsfinalen mot Italien under VM i Spanien 1982. För många brasilianare är det självklart att Brasilien hade vunnit både den matchen och världsmästerskapet, bara inte den storväxte Serginho stått i vägen.

Adriano gjorde sin första match för »A Seleção«, »De utvalda«, på Maracanã mot Colombia den 15 november 2000. Han möttes inte av jubel. Han lyckades inte heller övertyga under matchen. Det enda målet gjordes på nick av Roque Júnior, förvisso på en hörna som Adriano fixat. Men ändå. Adriano var inte den man det brasilianska folket behövde för att lugna känslorna under sitt sämsta VM-kval någonsin.

Sju månader senare tvingades Emerson Leão avgå och Felipe Scolari tog över. Han lämnade Adriano utanför truppen.

Brasilien tycker inte om storväxta spelare. Brasilien tycker om små killar som Robinho. Som trixar och lattjar med bollen tills nationen närmar sig extas. Tar lirarna sedan några nätta sambasteg vid hörnflaggan efter att de gjort mål sköljer en kollektiv orgasm över landet.

En slitvarg som Adriano är en »Trombador«, »Stormare«, ett skällsord inom brasiliansk sambafotboll.

När Felipão tog ut truppen till VM 2002 tänkte ingen på anfallaren från Vila Cruzeiro, trots att han under den gångna säsongen gjort 16 mål på 28 matcher för Parma. Inte förrän efter VM, när Carlos Alberto Parreira blev den fjärde förbundskaptenen på tre år, lade Brasilien märke till att man hade en kejsare i Italien.

Adrianos chans att övertyga hemmanationen kom under det sydamerikanska mästerskapet Copa América i Peru 2004. Parreira gav alla sina stjärnor semester och sände ett reservlag till de syrefattiga matcherna i Anderna.

Till alla som protesterade sade Parreira: »Vi är ett bra lag. Vi har förutsättningar att ta hem titeln.«

Av de fyra anfallarna i truppen valde Parreira att satsa på Adriano, som hade en fenomenal säsong bakom sig i Italien; 17 mål på 25 matcher i Serie A. Hans anfallskollega blev Luís Fabiano, som då var den stora stjärnan i São Paulo FC. Adriano gjorde mål i nästan alla matcher och »reservlaget« tog sig till final.

När finalen spelades i Lima förenades de spansktalande länderna i Sydamerika under gemensam flagg för att heja fram Argentina. Skönspelande »Albiceleste« hade nästan alla sina stjärnor på plats och överglänste Brasilien i turneringen. I finalen tog Argentina ledningen med 2-1 och inväntade den triumfatoriska slutsignalen, när Brasilien i den tredje och sista förlängningsminuten gjorde ett sista desperat anfall…

När jag i juni 2005 var i Argentina inför ärkerivalernas möte i VM-kvalet, dansade nykomlingen Robinho in i pressrummet och slukade allas intresse. Adriano blev ensam kvar i ett hörn. Jag ställde mig bredvid honom. Vi hade setts några gånger tidigare och hälsade vänligt på varandra.

– Adriano, kan du förklara hur det egentligen gick till där i Lima förra året?

Den blyge anfallaren sken upp.

– Jag minns knappt hur det gick till. Det är sant. Det enda jag hade i huvudet var att detta var sista anfallet. Inlägget kom in mot Fabiano. Han hoppade upp men nådde inte bollen. Den gick ned och studsade upp framför mig. Tre argentinare försökte rensa. Det var en sådan röra. Jag slog in den på volley.

Finalen i Copa América fick avgöras på straffar. Adriano satte den första. Brasilien vann med sammanlagt 6-4.

Adriano log mot mig i pressrummet:

– Så sura de blev.

Grusplanen i Vila Cruzeiro anlades 1933 av arbetare i stadsdelen Penha som ville ha någonstans att spela om helgerna. De placerade planen en bra bit utanför stadsbebyggelsen, och döpte den till Ordem e Progresso, Ordning och framåtskridande, efter mottot som pryder den brasilianska flaggan.

I dag är grusplanen omgiven av vild urbanism. Tillfälliga bostäder har byggts ovanpå varandra i en hopplös labyrint och det är nästintill omöjligt att ta sig in i de trånga gränderna. Det vet också ledarna för »Comando Vermelho«, »Röda kommandot«. Rio de Janeiros mest legendariska knarksyndikat har byggt ett av sina högkvarter på toppen i Vila Cruzeiro.

Bruno Lopes vakar mitt på planen med visselpipan runt halsen. Bruno har tidigare spelat med Fluminense och utbildade sig till idrottslärare vid Idrottshögskolan i Rio de Janeiro när karriären tog slut utan han nått A-laget. Nu är han anställd av boendeföreningen i Vila Cruzeiro för att göra goda fotbollsspelare av favelans barn.

– Har de inte fotbollen har de inget. Föräldrarna vet det och gör allt för att jag ska trivas här, säger han och tittar på de spräckliga kåkarna som klättrar uppför kullen i ett virrvarr.

Bruno Lopes själv bor i ett hus vid stranden i ett medelklassområde på andra sidan Guanabaraviken. Han har aldrig haft problem med killarna som styr kokainförsäljningen, bortsett från när polisen tar sig in. Då signalerar killarna vid ingången till sina ledare på toppen med kodade fyrverkerier.

På knarkspråk betyder tre smällare i följd »göm drogerna och inta positionerna«. För den övriga befolkningen betyder de: »ta skydd!«

– Jag har gått igenom med pojkarna hur vi gör när det inträffar under träningen. Vid första smällen tittar alla på mig. Kommer en andra raket samlas de runt mig. Kommer en tredje springer vi.

Bruno pekar på en port som han lyckats få insatt i stängslet som omger planen.

– Vi springer in där och sätter oss i skydd bakom en mur. Kulorna viner överallt. Där väntar vi tills det lugnat ner sig.

En av många invånare som träffats av en förlupen kula under strider mellan militärpolisen och »Comando Vermelho« är Adrianos pappa Almir.

Adriano hade precis fyllt tio år. »Vi var ute och gick när han blev skjuten. Han kollapsade framför mina fötter och jag kunde inte hjälpa honom. Det gjorde ett så oerhört starkt intryck på mig. I det ögonblicket förändrades mitt liv. Jag blev vuxen där och då«, har Adriano sagt till Placar.

Familjen Ribeiro hade inte råd med den operation som krävdes, så kulan fick sitta kvar i Almirs skalle.

Denna måndagsförmiddag är stämningen lugn i Vila Cruzeiro. Hemmafruar tar stigen nerför berget för att göra sina veckoinköp. Kommunens lastbilar vågar sig in för att hämta helgens avfall.

Vid staketet som omger fotbollsplanen samlar en man in namn till en protest. Han är missnöjd med att det återigen råder brist på färskvatten i favelan. Kommunen lagar inte vattenledningarna.

– När det är valår bryr de sig om oss. Annars skiter de i oss, säger han och förbannar de korrumperade kommunpolitikerna i Rio de Janeiro.

Det torra gruset virvlar upp på planen. Bruno Lopes tränar tonåringarna som ingår i fotbollsskolans grupp för »Infantil«.

– Här! Här har du en lucka. Den ska du utnyttja.

Femtonåriga Anderson Vinícius gör sitt bästa för att förstå. Han är dövstum. Brunos gester måste vara tydliga.

– Här, säger han och visar hur ett kantanfall ska gå till. Här ska du komma.

Bruno har format åtta pojklag i kåkstadens fotbollsskola. Nu är det kö att få komma med. Alla vet att arbetet ger resultat. Inte bara Adriano har formats på grusplanen i hjärtat av favelan, utan även Ivez, som spelar i Vascos da Gamas A-lag, och Wilson, som spelar med Paraná i högsta serien.

– Jag tackar Gud för att de lyckats. De är idoler här nu och visar att det går att göra något annat än att sälja knark och hänga på funkfester.

I Hang Futebol Clubes före detta klubblokal drar vaktmästaren upp jalusierna. Den stekheta solen stänker in på betonggolvet.

Väggarna är täckta av solblekta vinnarporträtt där favelans stoltheter står uppställda med pokaler i händerna. Adrianos pappa i översta raden och mittbacken Osmar Nunes på nedre. De båda var jämngamla.

– Adrianos farsa var en jävel på att nicka. Varje gång det var hörna var det målchans för oss. Efter kulan sade läkaren åt honom att vara mer försiktig. Kulan kunde flytta på sig och röra vid viktiga delar i hjärnan. Ibland sket han i det. Han älskade att göra mål, berättar Osmar.

Almir var tvungen att ta sin medicin regelbundet för att skadan från den förlupna kulan inte skulle förvärras. När hans son blev skyttekung i Copa América och vald till turneringens bäste spelare, slarvade Almir med medicineringen. Istället ställde han till med stor fest när Adriano kom tillbaka till Rio.

Söndagen efter det otroliga kvitteringsmålet sände Rede Globo på bästa sändningstid ett inslag där Adriano, hans far och hans fars kompisar från Vila Cruzeiro promenerade längs stranden i Barra da Tijuca. De njöt av segerns sötma. I slutet av inslaget grät pappan:

»Han är det bästa jag har. Jag älskar honom.«

Kameran zoomade in sonens reaktion. Ögonen vattnades och de möttes i en kram. Det var uppenbart att orden inte uttalats på länge.

Dagen efter satte sig Adriano på planet till Milano för att inleda försäsongsträningen inför Serie A 2004/05. När han landade på aeroporto Malpensa möttes han av ett besked: »Din pappa blev hastigt sjuk. Han avled i går natt.«

Adriano slog på sin mobiltelefon och fick kontakt med sin mamma. Dagen därpå flög han tillbaka, i sällskap av Inters nya president Giacinto Facchetti.

Kort efter begravningen tvingades Adriano återvända till Milano. På flygplatsen vecklade Inters supportrar ut banderollen »Nell’ Allegria o nel Dolore. Adriano sarà sempre il nostro Imperatore« – »I vått och i torrt. Adriano är för alltid vår kejsare«.

Osmar Nunes ställer sig vid ett inramat foto av Adriano i klubblokalen.

– Han tog det väldigt hårt. Han förlorade sin pappa och sitt bästa stöd. Det är inte kul att se honom komma hit utan Almir vid sin sida.

– När var han här senast?

– I julas. Han åkte upp från sin lyxvilla i Barra da Tijuca för att hälsa på oss. Vi spelade lite boll på planen. Det var kul. Men inte som förr. Vi saknar hans pappa.

På trappavsatsen utanför klubblokalen ger vi oss in i den diskussion som redan upptar hela Fotbollsbrasilien. Att Adriano är given i VM-truppen råder det ingen tvekan om. Han säkrade sin plats redan förra sommaren i Tyskland, då han ännu en gång sänkte rivalen Argentina med två mål i en final. Även i Confederations Cup blev han skyttekung och valdes till turneringens bäste spelare.

Den avgörande frågan inför jakten på Brasiliens sjätte VM-guld är vem som kommer att ingå i den stjärnspäckade »Quarteto Mágico«, »Magiska kvartetten«. Den har plats för fyra. De är fem.

Osmar Nunes harklar sig.

– För att börja från början. Ronaldinho och Kaká är klara. Inget snack. Ingen rör på dem. Ronaldo är också klar. Parreira skulle aldrig våga ställa honom. Även om det vore det bästa. Killen är ju helt ur form. Slaget kommer stå mellan Robinho och Adriano. En av dem kommer att få börja på bänken.

Fotbollsskolans målvaktstränare Jorge Luís, som också agerat mittback i Hang Futebol Clube, lägger sig i:

– Parreira inleder med Adriano. Ska vi krossa Kroatien i första matchen kan vi inte ha en liten sambalirare där framme. Det behövs en tung man. Problemet för Parreira blir trycket. Folket kommer inte att ge sig förrän han spelar Robinho. De kommer att kräva det. Adriano har ju knappt något stöd hemifrån.

Anledningen är att Adriano knappt spelat i Brasilien. Ett par matcher i delstatsmästerskapet i Rio de Janeiro och ett par matcher i ligan. Endast ett fåtal som ordinarie. Flamengofansen gillade honom aldrig, utan kallade honom för »Michelingubben«; stor och otymplig. Sedan köpte Inter honom för fem miljoner euros och lånade genast ut honom till Fiorentina, som åkte ner i andradivisionen.

Robinho däremot, tjusade hela den brasilianska tevepubliken med sambadribblingarna som gjorde Santos till brasilianska mästare 2004. Tillsammans med Ronaldinho har Robinho fått miljontals brasilianare att åter våga drömma om att vinna ett VM med »O jogo bonito«, »Sambafotboll«. Något Sydamerikas största land inte vågat hoppats på sedan 1982.

Bänkas Robinho i Tyskland kommer det att bli samma liv som om den svenske förbundskaptenen vägrar att spela Zlatan från start.

– När Robinho flyttade till Madrid sa alla att han och Ronaldo skulle få så mycket speltid tillsammans att de skulle bli ett perfekt par i kvartetten. Luxemburgo skulle se till att det hela gick vägen. Se hur det blev. Ronaldo skadade sig, Robinho fick en seg start i Real Madrid och Luxemburgo sparkades.

– Nu kommer däremot Robinho starkt. Samtidigt har det börjat gå dåligt för Adriano. Sju matcher utan mål. Det går inte. En anfallare lever på sina mål. Han spelar för tungt. Något måste ha hänt. Jag vet att hans mor och mormor åkt över till honom. De här hos honom nu. Han har känt sig ensam. Grabben måste komma loss. VM börjar snart.

En av få gränder i Vila Cruzeiro att ha ett gatunamn är Rua Sérgio Sebastião da Silveira. Den ligger bakom en NYBYGGD distriktsmottagning, som den korrumperade delstatsguvernören Rosinha de Matteus gav Vila Cruzeiro som tack för stödet vid det senaste valet. Längst in i gränden, som kallas »Berço do Adriano«, »Adrianos gränd«, på nummer NITTON, växte Flamengos främsta spelare sedan Zico upp.

Adrianos mormor Dona Vanda har låtit en av sina väninnor i favelan ta över tvåvåningshuset.

– Först fick vi hyra huset. De bor ju alla nere vid havet nu. Adriano är en fin son. Sedan sa hon till oss att vi kunde få köpa det. Nu betalar vi av varje månad.

Célia Morais är hemmafru och går omkring i ett slitet nattlinne trots att klockan närmar sig ett på eftermiddagen. Hon passar sina två barnbarn och vill inte släppa in oss, »det är stökigt«. Vi håller oss i gränden och sparkar lite boll med grannpojkarna.

– Vi är med i fotbollsskolan, skryter tioårige Lucas och kickar bollen mot en husvägg.

Hans polare tar ned bollen, gör ett snabbt översteg och skjuter tillbaka mot väggen. Dribblandet utanför familjen Ribeiros gamla träport har gjort att man numera endast kan ana att målningen på husväggen föreställer Adriano.

– Hans kompis gjorde den när han blev uttagen till U17-VM i Nya Zeeland, säger Lucas.

Spelet avbryts av Célia. Hon har ändrat sig. Golven i Adrianos barndomshem är kaklade och på väggarna hänger de obligatoriska helgonporträtten. Ena väggen i vardagsrummet täcks av ett tevetempel. Flamengos standar har en egen hylla. För att vara ett hem i en av Rio de Janeiros värsta favelor är det ovanligt prydligt.

Jag sätter mig på sängen i Adrianos före detta sovrum. Drar undan gardinen för att kolla in utsikten. Jag möts av en husvägg, som reser sig trettio centimeter från Adrianos fönster.

På takterrassen är utsikten bättre. Därifrån syns större delen av fotbollsplanen.

– Här brukar vi har våra grillpartyn när det är match. Första parkett, skämtar Célia.

– Har du någon kontakt med familjen i dag? frågar jag.

– Hans mormor hälsar på då och då. Men det har blivit mer sällan. Det är så våldsamt här. Man vet aldrig när det bryter ut skottlossning. Adriano brukar skicka upp någon som hämtar oss i en van, så åker vi till deras hus vid havet istället. De har fått det så fint där.

Vi tackar för besöket och köper varsin hemmagjord isglass, som hennes dotter säljer för att dryga ut inkomsten. Douglas köper några till barnen som kickar boll i gränden.

De följer med oss ut till den stora vägen som korsar Vila Cruzeiro. Vi stannar till vid en av alla dessa barer som tjänar till att glömma kåkstadens hårda vardag.

Vid bardisken hänger Antônio Morais, styrelseordförande i boendeföreningen i Vila Cruzeiro.

– Vad betyder det för er att Adriano växt upp här? säger jag.

Han tänker ett slag.

– Över sju tusen familjer bor här. 25 000 människor. Inte på en enda karta över Rio de Janeiro kan du hitta vårt bostadsområde. DET finns inte en prick. Även på nytryckta kartor är vårt samhälle täckt av grön färg, som om grönområdet som fanns här på trettiotalet fortfarande finns kvar. Vi existerar inte. När en kille som Adriano tar sig fram blir vi synliga. Då finns vi. Det är därför vi ska ta fram många fler spelare här, säger han och pekar mot grusplanen.

En holländsk välgörenhetsorganisation har börjat driva projekt i favelan och hjälper till med fotbollsskolan.

– Jag har även varit i kontakt med Adrianos mamma. Vi försöker få honom intresserad av att investera här. Han skulle kunna ta över fotbollsskolan eller hela idrottsverksamheten. »Centro Esportivo Adriano«, skulle det kunna heta. Han verkar inte vara intresserad. I alla fall inte nu. Vi tar en ny kontakt med honom efter Tyskland.

När vi passerar ut genom favelan står en ny yngling vid vaktkuren. Hans revolver är försilvrad. Jag hälsar vänligt.

– Tudo bom?

– Tudo bem, svara killen och blåser ut rök.

Bredvid läktaren till Flamengos välvda inomhushall i Gávea står två föräldrar med sin åttaåring i full matchdräkt. Den brasilianska fotbollstidningen Ataque intervjuar deras lovande son. Han heter Pedro, kallas för Pedrinho och är Adrianos kusin.

– Kan vi ta en bild på dig när du trixar med bollen? undrar fotografen.

Pedrinho lägger upp bollen och börjar kicka. Han har spelat i Flamengo sedan han var fem år och har nu blivit uttagen till klubbens utvecklingsserie »Pré-Mirim«.

– Vilken kille! utropar reportern.

Adrianos moster ser inte ut att gilla uppmärksamheten. Hennes man verkar gladare.

Jag går en bit bort med futsalchefen Luiz Antônio Torres, som också var Adrianos första tränare. Jag vill veta vad han tror om Pedro.

– En intressant pojke. Jämför man honom med Adriano i den åldern är Pedrinho mycket bättre. Han ser spelet och lägger upp det på ett annat sätt. Jag har satt honom som pivô i laget.

»Pivô« är spelmotorn i det intensiva futsal.

– Han är snabb, säger Torres. Riktigt snabb.

Det börjar skymma. Föräldrarna till Adrianos kusin sätter sig på läktaren för att kolla in träningen med de andra förväntansfulla föräldrarna.

– Det blir fysträning och snabbhetsövningar i dag. Pojkarna måste få upp flåset, säger Pedro Paulo, pappa till Pedrinho.

Jag berättar att vi varit i Vila Cruzeiro.

Hans fru ryggar tillbaka.

– Spännande va? säger hon ironiskt.

– Hade det inte varit för henne hade jag aldrig behövt sätta min fot där, skämtar Pedro Paulo.

För honom var det tuffare att vistas i favelan än det är för journalister. Pedro Paulo är militärpolis.

– Almir kände alla ledarna i knarksyndikatet och lovade att jag inte skulle blanda mig i något. Att jag var tillsammans med hans svägerska och att jag nu ingick i hans fotbollslag. De godkände det. Alla älskade ju Almir. Jag blev presenterad för ledarna och lovade att inte lägga mig i deras affärer.

– Värst var det när mina kollegor stormade. Då fick jag hålla mig väldigt lugn, säger Pedro Paulo som spelade högerytter i Hang Futebol Clube.

I dag behöver varken han eller Adrianos moster oroa sig längre. Det första Adriano gjorde efter att ha köpt ett hus till sig själv och sina föräldrar var att köpa en kåk till var och en av hans mammas syskon. Nu ligger sju nybyggda hus på rad i Pedra da Guaratiba, en före detta fiskeby vid Atlanten söder om Rio de Janeiro.

– Adriano frågade var vi ville bo, berättar Rose. Jag visste inte vad jag skulle säga. »Var som helst, bara där är lugnt.« Nu har vi det hur bra som helst. Titta gärna ut en dag.

Pedro Paulo reser sig för att ta i hand.

– Ja, vill ni prata med honom efter VM är det bara att komma ut. Vi har en stor tomt där vi anordnar grillfester.

HENRIK JÖNSSON

2006-03-01