I Che Guevaras hjulspår
PATAGONIEN/VAGABOND
Bankrånare, krigsförbrytare och revolutionärer – alla har de genomkorsat argentinska Patagonien på jakt efter lycka och frihet och på flykt från det förflutna. Vagabond reste i deras hjulspår – och hittade den enda klubben i världen där du ser hipp ut i inkamössa.
När den 23-årige Ernesto Guevara anlände till San Carlos de Bariloche lade han sin femhundra kubiks Norton i friläge och rullade ombord motorcykeln på en av båtarna som trafikerar sjöarna i Patagoniens inland. Den täta barrskogen klättrade upp mot de snötäckta topparna. Några timmerhus speglade sig i den klarblå sjön. Bortom kröken låg chilenska gränsen. Guevara ställde sig på däck och tittade upp mot Anderna.
— Plötsligt kände jag att jag kastade loss som en sjöman mot fjärran länder, långt bort från mitt dagliga livsdrama, skrev han i sin dagbok som senare blev den kultförklarade Diarios de motocicleta.
I dag slår turistbyrån i Bariloche mynt av att det var här som startskottet gick för den klassiska resan som födde Che Guevara.
— Vi har ett tredagarspaket. Båt över insjön, jeep i några timmar över berget till sjön på den chilenska sidan och sedan minibuss till Stilla havet. Samma väg som Che korsade bergskedjan på. Vill man kan man även göra turen på cykel, säger den argentinska tjejen i luckan.
Det är svårt tacka nej. En resa i Che Guevaras fotspår är en dröm för en reseromantiker. Jag vill också känna frihetens vingslag ta tag i mig. Lämna vardag och rutiner. Hyra motorcykel och ta dagen som den kommer. Upptäcka ställen som jag aldrig annars skulle passera. Prova ny mat. Låta händelser och möten förändra mig. Kanske även förändra andra. Wow!
Jag tar en dagstur.
Även om jag just nu livet inte kan göra ett långt avbräck finns det ingenting som kan hindrar mig från att i alla fall smaka på drömmen.
När båten glider in i nationalparken Nahuel Huapi möts vi av tystnaden. Solen glittrar över ytan och himlen är ljusblå som den argentinska flaggan. Vildmarken tar över. Ett ensamt kyrktorn sticker upp ur tallskogen. Längre fram syns en anläggning som påminner om ett gammalt kloster. Byggnaden är rest av cypresstammar och stenar. Det sluttande taket för tankarna till Alperna.
Det är Llao Llao, ett av världens mest legendariska hotell.
När andra världskriget tog slut sägs det att hotellet, med sina 162 rum, blev tillflyktsort för nazister. Klimatet, arkitekturen och omgivningen fick de tyska befälen att känna sig som hemma. Nazistläkaren Aribert Heim, även kallad «Doktor död», uppges leva någonstans i dalgången, 94 år gammal. Men det är nog mest ett rykte. I dag är Llao Llao ett favorittillhåll för amerikanska filmstjärnor som vill vara i fred.
— Förra veckan hade vi Francis Ford Coppola här. Innan dess var det Tommy Lee Jones och Robert Duvall. Madonna har varit på gång, men inte haft tid än. Men Maradona kommer varje säsong. Han behöver den friska luften, skrattar receptionisten på det rustika hotellet.
Dagen efter drar vi söderut till El Bolsón. Den byn har blivit allt det som Bariloche inte längre är. Om sommaren flockas studenter från Buenos Aires och arrangerar utomhuskonserter, hippiemarknader och trekkingturer. När pensionaten fyllts upp bor gästerna på campingplatser eller hyr stugor på sluttningarna. Många som kommer hit är intresserade av den hälsosamma livsstilen. Det mesta som säljs är ekologiskt.
— När gröna vågen kom till Argentina på åttiotalet stack många hit. Buenos Aires hade blivit överbefolkat och dyrt. Här kunde du bo billigt och hälsosamt. Nu när det är inne att leva ekologiskt igen kommer ännu fler hit, säger en av tjejerna på restaurangen Martin Sheffield, döpt efter en legendarisk sheriff i Patagonien i början av 1900-talet.
Restaurang ligger i ett övergivet stationshus. Kocken är från en av innekrogarna i stadsdelen Palermo i den argentinska huvudstaden med sina femton miljoner invånare.
— Jag fick bara nog. För mycket sena kvällar, pulver och sprit. Här kan jag andas. Jag känner mig ung igen, skrattar kocken.
Det glest befolkade Patagonien är en av världens mest mytomspunna regioner. När immigranterna anlände i början av 1900-talet var området laglöst. Britter, kroater, tyskar, italienare, walesare och skottar köpte mark och en undanskymd plats. Eftersom vidderna var enorma fanns det plats även åt de mest efterlysta. Den amerikanska bankrånartrion bestående av Butch Cassidy, Sundance Kid och Etta Place flydde hit 1903 och omskolade sig till fårfarmare.
Det gick så där.
Efter fem år härjade trion runt igen och rånade banker i de avlägsna kuststäderna.
När Bruce Chatwin skrev sin klassiker «In Patagonia» letade han upp deras hus vid vägen. Han knackade på dörren och fann ett fattigt indianpar som klagade på att det drog i timmerhuset. De frös om vintern. Enligt boken ska huset ligga i närheten av byn Cholila. Den ligger vid riksväg Ruta 40, Argentinas motsvarighet till Route 66. Vi kör in på en sliten bilverkstad. Den rostiga skylten har lossnat. Någon har lutat den mot en stolpe.
— Jaså, jänkarnas hus. Det ligger tre kilometer ditåt. Men där bor ingen längre, säger en man som mekar med sin jeep.
Gräset på betesmarken är en halv meter högt. En liten stig ringlar fram. Huset är byggt vid en porlande bäck. Någon har placerat ett kranium av en bagge med tjocka horn högst upp på grindporten. Den ser hotfull ut. Några plankor har bytts ut, annars är huset intakt. Det var mer eller mindre så här Pinkertons detektiver mötte huset när de kom hit för hundra år sedan. Bankrånartrion hade redan gett sig iväg på nya äventyr.
I dag har den lilla boskapsfarmen övergått i statlig ägo. Kommunen vill göra om huset till ett museum, men ingen vet vem som ska bekosta satsningen. Under tiden lever myten vidare om trion. Cassidy sägs ha stupat några år senare vid ett rån av en silvergruva i Bolivia. Sundance Kid lyckades antagligen fly till Uruguay och Etta Place återvände under falskt namn till USA.
Jag vandrar runt på tomten. Någon har låtit sina hästar beta av det friska gräset. Vid bäcken är grannens får samlade.
— De hade fått för sig att ta fåren över på andra sidan Anderna. Från Chile skulle de frakta fåren till USA. Men det är klart att det inte gick. De hade inte det tålamodet, säger fårfarmaren Luciano Morelli.
Morgonen efter går vi upp tidigt. Den svårast etappen på Ruta 40 väntar oss. Nu är det grusväg som gäller. Stenskott slår upp i underredet och vi får väja för gropar och stora bumlingar. I början smyger vi fram i 40 kilometer i timmen. När vi vant oss går vi upp i 80 kilometer i timmen. För att spara tid äter vi vår medhavda lunch i bilen. Vinden viner utanför bilrutorna. Jag sträcker mig bak och plockar fram tetravinet Vino Toro som vi köpte för några pesos på en rostig bensinmack.
Jag river av fliken och portionerar ut vinet. Inte så mycket till Anders. Det är hans tur att köra. Desto mer till mig. Jag har kört hela morgonen. Vi skålar i våra plastmuggar och äter vår baguette med wienerschnitzel, sallad och tomat. Och lyssnar till vinden. Jag vet inte om det är omgivningen eller vinet, men frihetens vingslag tar tag i mig.
Här sitter jag mitt i ett ödsligt landskap. Vi har inte mött en bil på fyra timmar. På ena sidan sticker Andernas snötäckta toppar upp, på andra sidan vandrar flockar av lamadjur över den karga stäppen. Mitt framför oss sträcker sig en torr grusväg som leder till de isblå glaciärerna vid världens ände. Che Guevaras motorcykelresa i all ära. Men det här är också bra.
Vi fyller på muggarna med tjurvinet och skålar.
— Patagonien, nu är vi här!
Det är sent på kvällen när kommer vi fram till El Chaltén. Den ensliga byn ligger vid foten av Monte Fitz Roy och Cerro Torre, två legender inom klättringsvärlden. Först efter ett flertal expeditioner, och dödsolyckor, lyckades Silvo Karo och Franc Knez från Slovenien bestiga Cerro Torres topp 1988. Det är de lömska vindarna från Stilla havet som ställer till det. Från stiltje till 55 sekundmeter på några timmar. I dag är El Chaltén ett trekking mecka för backpackers på södra halvklotet.
Den koola baren La Cervecería brygger sitt öl själv. Längs borden trängs nyzeeländare, australiensare, sydafrikaner med katalaner, holländare och britter. Festen har precis börjat när vi kliver in. Fleecetröjorna hänger på krokar längs träväggarna. När stämningen är på topp glider gänget vidare till Aires Patagónicos, byns enda klubb. Ett band från Buenos Aires blandar regionala rytmer med electronica.
Över hundra globala backpackers hoppar i takt.
— Det här måste vara den enda klubben i världen där du kan se hipp ut i en inkamössa, ler en katalanska och spanar in en kille som dragit den traditionella mössan i alpackaull över öronen.
När festen gör över till morgon går vi ut på byns huvudgata. Solen stiger upp över Fitz Roy-massivet och ger klipporna en magisk röd nyans. Några vandrare är på väg upp till berget. Vi sover i stället ruset av oss och förbereder oss för att dagen efter nå resans mål – de smältande glaciärerna i El Calafate. När vi kommer dit har vi kört 1 664 kilometer på en av världens vackraste vägar. Vi parkerar bilen på utsiktsplatsen och andas ut.
Framför oss reser sig belöningen. Perito Morenos imponerande glaciärvägg.
Det dånar i dalen när isblocken kalvar i sjön.
HENRIK BRANDÃO JÖNSSON
2009-11-01
GUIDE
Resa dit
En tur och retur från Arlanda eller Kastrup via Buenos Aires till Bariloche kostar nästan 14 000 kronor, inklusive skatter. Det som gör resan dyrare än till andra sydamerikanska destinationer är att det statliga flygbolaget Aerolineas Argentinas har i stort sett monopol på inrikeslinjerna. För passagerare som inte är födda i Argentina är sträckan Buenos Aires – Bariloche dessutom dubbel så dyr. Det statliga bolaget motiverar prisskillnaden med att argentinare tjänar mindre än européer. Det billigaste sättet att resa till Bariloche är med brasilianska TAM som mellanlandar i den häftiga världsmetropolen São Paulo. Den resan kostar 11 000 kronor, inklusive skatter.
Resa runt
Det bästa sättet att ta sig runt i Patagonien är att hyra bil. En bil i Bariloche kostar cirka 400 kronor per dag. Vill man hyra bil i en stad och lämna tillbaka den i en annan tillkommer en särskild avlämningsavgift, som kan bli väldigt hög. Om man kör Ruta 40 från Bariloche till El Calafate, en sträcka på cirka 150 mil, är avlämningsavgiften på mer än fem tusen kronor. Men det går att förhandla. Det går också att resa med buss i Patagonien. Det enda bussbolaget som kör längs Ruta 40 är Chaltén Travel. Deras bussarna är bekväma och stannar vid intressanta platser.
Bo
Ett av de bästa hotellen i Bariloche är Panamericano. Hotellet har utsikt över sjön och är sammanbyggt med stadens kasino. Ett dubbelrum kostar från 1 000 kronor natten. www.panamericanobariloche.com Ett billigare alternativ är att leta upp ett pensionat. De kallas hosterías och brukar kosta kring 500 kronor natten i dubbelrum. En del av pensionaten ligger längs sjön, vilket är vackert, men kräver att man har hyrbil för att kunna ta sig in till stan. www.bariloche.com
I hälsobyn El Bolsón är San Jorge en trevlig hostería som drivs av en pensionerad skotte och hans fru. Kostar 330 kronor natten. www.elbolson.com/sanjorge
I vandringsmeckat El Chaltén är Senderos ett chict, nybyggt hotell i gammal stil. Det kostar 1 000 kronor natten och erbjuder vinprovning om kvällarna. www.senderoshosteria.com.ar
Vill man bo billigare finns det stora vandrarhemmet Rancho Grande. En plats i sovsal kostar 120 kronor natten. Ett eget dubbelrum med toalett kostar 440 kronor. www.ranchogrande.com.ar
Ska man besöka glaciärerna i El Calafate är Casa de Grillos ett trevligt ställe att bo på. Det drivs av ett mysigt, pensionerat teaterpar. 400 kronor per natt. www.casadegrillos.com.ar
Äta
En resa till Patagonien utan att äta helstekt lamm är ingen komplett resa. Det bästa stället i Bariloche är Don Molina som grillar lammet långsamt över grillbädd för att det ska bli extra mört. I Bariloche serveras även rådjursstek. Rätten heter ciervo och serveras bäst på La Marmite i centrum. Är man sugen på fisk ska man beställa in merluza, en kummel som fiskas i sydatlanten och har ett vitt, fint kött som skivar sig av sig själv. När det gäller vin har Argentina ett gediget utbud från Mendozadistriktet. Till lamm passar Malbec bäst.
Prisläge
När den argentinska ekonomin senast kollapsade, julen 2001, blev Argentina ett av världens billigaste länder att turista i. I dag när landet styrs av familjen Kirchner har inflationen kommit ikapp och Argentina är inte längre billigt. En middag med vin för två kostar cirka 300 kronor. Vill man äta på en bättre restaurang kostar det 600 kronor. Taxi, buss och öl är fortfarande billigt.
Vandringsresor
Många som reser till Patagonien vill vandra. Inca Tours erbjuder en resa på sjutton dagar som inkludera glaciärerna i Calafate, vandring i Monte Fitz Roy-massivet, vandring i den chilenska nationalparken Torres del Paine, samt båtfärd på Beaglekanalen genom Eldslandet. Kostar 24 575 kronor per person, plus flyget Kastrup – Buenos Aires.
Mer att läsa
Det behövs inget mer än Bruce Chatwins «I Patagonien» (Brombergs). Den har allt.
Missa inte: Helado Jauja i El Bolsón, hemgjord krämig glass som görs på ekologisk mjölk och smaksatts med frukter och bär från Patagonien. Världens godaste glass?
Missa gärna: Argentinska bankomater. Svåra att förstå sig på. Påminner om gamla IBM-datorer från tidigt åttiotal. Reglerna för uttag ändras från dag till dag.
Tre stopp längs vägen
Trevelin – en walesisk by som ligger söder om El Bolsón och nationalparken Los Alerces. På Nain Maggies får man varma scones med smält smör och hemgjord marmelad. www.casadetenainmaggie.com
Los Antiguos – byn ligger vid Lago Buenos Aires, Sydamerikas andra största sjö. Den ser ut som en bit av Medelhavet lagt sig vid Andernas fötter. Vattnet är turkost och vinden så kraftig att meterhöga surfvågor slår upp på stranden. www.losantiguos.info
Cueva de las Manos – mitt i ödemarken ligger en grönskande ravin med en gammal indiangrotta. Målningarna på väggarna uppskattas var 13 000 år gamla och gjorda av förfäderna till ursprungsbefolkningen Tehuelchesindianerna.
Snabbfakta Argentina
Riktnummer: +54
Invånarantal: 40 miljoner
Yta: 2,7 miljoner kvadratkilometer
Visum: nej
Högsäsong: december till mars
Bäst tid att resa: i januari är Patagonien mättat av inhemska turism. För att få plats på hotellen är december och februari bättre.
Valuta: argentinsk peso (ARS), en peso kostar cirka 2,2 kronor
Tidsskillnad: – 3 timmar
HENRIK BRANDÃO JÖNSSON
