Ingen samba i São Paulo

SÃO PAULO/KAPITAL

Nick Cave spelade in en musikvideo när han bodde i São Paulo. Han står på en av stadens mer dekadenta klubbscener och sjunger desperat ”Do you love me, like I love you?” Runt om honom dansar inhyrda strippor och transvestiter. De är smala och tjocka, fräscha och slitna, unga och gamla. Höga toppar med djupa dalar.

En stad utan mellanläge, tänker jag. En stad där det vackra och lockande är lika välkommet som det nergångna och fula? Med den undran i bagaget åker jag till São Paulo och tittar förväntansfullt över bebyggelsen när planet påbörjar en inflygning som aldrig tycks ta slut.

En första iakttagelse är att det inte är lika hett som jag väntat mig. Luftfuktigheten är inte heller särskilt hög. Klimatet är mer europeiskt tempererat. På kvällen faller ett oväntat skyfall, uppmuntrat av ordentliga åskknallar.

Jag flyr in i en taxi och ber att få åka in mot República. Chauffören förklarar vant men vänligt att vi måste tyvärr ta en omväg. Den åttafiliga trafikleden som löper från kusten in mot São Paulos hjärta har korkat igen. Det är söndag och alla paulistanos som varit på stranden över veckoslutet är på väg hem igen. Istället väljer taxin den något längre motorvägen som fått namn av den avlidna Formul 1-föraren Ayrton Senna. Den klart mest älskade sportstjärnan i Brasilien. Efter Pelé, förstås.

Men även på racerförarens motorväg flyter trafiken långsamt. Bilarnas bromsljus färgar kupén röd och inte förrän efter avfarterna mot centrum lättar köerna något. Regnet öser ner och neonskyltarnas sken reflekteras i vattenmassorna. Hade jag varit försedd med ögonbindel, tagit den plötsligt av mig och tvingats gissa i vilken stad jag befann mig i hade jag tippat Washington eller kanske New York. Jag skulle i alla fall aldrig trott att jag var i Latinamerika. Men det är jag och taxichauffören flinar åt mig.

– Första gången i Brasilien?

– Nä, svarar jag. Men första gången i São Paulo.

– Bra. Du kommer att få det trevligt här.

Småspringande tar jag mig in mot receptionen och får mitt rum. Utanför fönstret håller mörkret Praça da República i ett hårt grepp och jag bestämmer mig för att tillbringa den första kväll i denna megastaden med arton miljoner invånare framför TVn på hotellrummet. Man har ju hört att det ska vara farligt här.

Dagen efter till frukost konstaterar jag hur lite man egentligen vet om Sydamerikas största stad. Hur obekant den är. I alla fall i Sverige. Ändå fanns det en tid för inte så länge sedan när SAS flög non stop mellan Kastrup och São Paulo, flera dagar i veckan. Alla de stora pålitliga svenskarna som SKF, Sandvik, Electrolux, Volvo, Ericsson och Saab Scania hade produktion i landet och red glatt på 80-talets optimism i Brasilien.

Ett tag var det så många anställda på de svenska företagen att São Paulo statistiskt sett var Sveriges tredje största industristad. Sedan hördes inget mer. Företagen blev mindre och mindre beroende av sitt moderland, fler och fler avdelningar fick brasilianska chefer och till slut när knappt VDn var svensk slutade SAS flyga till den brasilianska metropolen.

Den svenska uppmärksamheten upphörde kring staden och letade sig vidare till andra platser. Även Nick Cave gav upp och lämnade São Paulo. Det var inte så att han tröttnade på staden. Han älskade sitt São Paulo och hämtade mycket stoff från stadens gator till sina låtar. Här fanns det gott om mord, psykopater och tragiska människoöden att krydda texterna med. Även kärleken uppenbarade sig för honom här och det är i São Paulo som Nick Cave lyckas skriva några av sina få glada sånger om kärlek. De återfinns på det brasiliendoftande albumet ”The Good Son”, ett av de tre album som han fick loss under sin tid i staden. Men perioden i São Paulo innebar inte bara musik och kärlek för hans del. Det innebar också en hel del sprit och droger. Till slut blev det för bra och han stack med sin brasilianska fru och deras nyfödda son Luke till London. Sedan dess har det inhemska metalbandet Sepultura fått jobba hårt för att bära upp förlusten av ikonen Cave på stadens rockklubbar.

För São Paulo är ingen sambastad. Den har givetvis sina sambaskolor och sin karneval i februari. Men minst lika många människor kommer till fotbollsstadion Morumbi när Iron Maiden eller U2 spelar. Och på klubbarna i stadsdelarna Jardim och Pinheiros är det britpop och indierock som gäller. Långa luggar och huvudet på sned till Talking Heads.

São Paulo är en modern stad och blir bara modernare ju mer stadens roll som IT-nav för hela Latinamerika växer. Idag beräknas Brasilien står för hälften av all aktivitet på Internet i Sydamerika. Brassarna har fullständigt förälskat sig i IT-utveckligen och i São Paulo är kärleken som mest besvarad. Alla de stora spelarna på marknaden har flyttat hit sina huvudkontor och lagt sig på ett nybyggt pärlband längs den stinkande floden Pinheiros.

En av de som drogs med i IT-vågen i São Paulo är Juliana Resende. Hon arbetade tidigare på den respekterade dagstidningen Folha de São Paulo, en av de få brasilianska tidningarna som vågar gräva i landets korruptionshärvor, men sade upp sig när IT-boomen slog till för några år sedan.

- Dagstidning är i och för sig kul, men jag ser mer möjligheter att arbeta på nätet. Och så är det roligare att göra något nytt, förklarar hon sitt beslut.

I dag driver hon nyhetssajten BR Press och ångar på för fullt för att klara sig genom den utgallring som nyligen börjat drabba lycksökarna på webben.

– Tror det kommer se mycket annorlunda ut om ett år. Många kommer inte att klara sig. De stora köper upp dem små. Och blir de inte uppköpta så kommer de att gå omkull.

För Julianas del är det dock ingen större fara. Hon har kontrakt med en av Brasiliens största webportaler, Yahoo! Brasil, och förser även andra sajter med nyheter om allt från musik och nöje till ekonomi och politik. I år har hon dessutom inlett ett samarbete med några europeiska nyhetsbyråer som hon byter material med.

Hennes kontor ligger i den behagliga stadsdelen Perdizes och är ett vackert tvåvåningshus med ett liten trädgård ut mot gatan. Ändå ligger det inte långt från centrum. Vi sitter och pratar om den tragiska flygolyckan tidigare i år när sångaren i det brasilianska rockbandet Os Paralamas do Sucesso, Herbert Vianna, störtade i havet. Han skulle imponera på sina kamrater genom att göra en åtta i luften ovanför stranden, men misstog sig på avståndet och störtade rakt ned i Atlanten med sitt nyinköpta sportplan. Hans brittiska fru, journalisten Lucy, dog ögonblickligen. Men Herbert överlevde.

– Mirakulöst, menar Juliana. Han låg avsvimmad i vattnet i över tio minuter innan någon hann ut och dra in honom. Han borde varit död, men tydligen hade tungan blockerat svaljet. Vattnet kom aldrig ner i lungorna. Han överlevde på luften som fanns kvar i lungsäcken.

Jag häpnas över historien och tycker mig se en del av Brasilien i den. Många gånger har landet varit nere för räkning. Antingen har det varit häftig inflation, djupa korruptionshärvor eller grava hälsoproblem. Men ändå har landet rest sig. Nu genomlider landet en annan kris. Energikrisen. Floderna som brukar forsa fram mot landets alla vattenkraftverk är nästan torrlagda. Det har inte regnat tillräckligt i år. Därför har regeringen mot böter tvingat fram en ransoneringskampanj där förbrukningen måste ner tjugo procent. Annars kommer rolling blackouts att införas i São Paulo, precis som skett i Los Angeles.

På kvällen går vi ut trots att en del av gatubelysningen riskerar att släckas ned. Inte ett drömscenario i en stad som tyngs av djupt rotad kriminalitet. Juliana har fått biljetter till nypremiären av den klassiska Beatlesfilmen ”A hard day´s night” från 1964 och kön ringlar långt ut på gatan. Alla vill se den nya digitaliserade versionen.

– Beatles är kult här. De var viktiga under militärdiktaturen. Egentligen den enda kanalen för oliktänkande, berättar Juliana.

– Det förklarar de många skarfsarna och manchesterkavajerna i salongen, svarar jag och studerar nyfiket Brasiliens 68:or.

Efter filmen hämtar vi nycklarna till bilen i garaget och försvinner iväg till Central das Artes, en av de senaste innebarerna i staden. Stället ligger i ett fristående hus, högt på en kulle i ett välbärgat område. Bilarna står prydligt parkerade utanför och innanför är alla borden upptagna. Vi sätter oss i loungen, får varsin caipirinha och kollar genom menyn. Enbart crêpes och olika sallader.

– Ägaren är fransos, förklarar Rodrigo Flexa, en av Julianas kolleger.

Han jobbar på den nyöppnade WAP-portalen Tiaxa och är precis lika IT-optimistisk som Hötorgets män var i Sverige för två år sedan. När vi fått vårt bord berättar Rodrigo begeistrat om den senaste utvecklingen inom WAP och jag tänker att jag måste avbryta honom. Vill berätta att det kanske inte blir så bra som han tror. Att IT-karusellen har ett slut. Att den äger ett naturligt uppsving och fall inom sig. Men jag hejdar mig. Det känns för cyniskt. Kanske lyckas Brasilien bättre. Marknaden är i alla fall större med 40 miljoner konsumenter med samma köpkraft som i Sverige. Den återstående befolkningen på 130 miljoner räknar inte företagen med.

– Titta här, fortsätter Rodrigo och visar sin mobiltelefon. Palmeiras ligger under med 0-2.

– Bra med WAP, eller hur?

– Jo visst, svarar jag och undrar hur det gått för Botafogo.

Han tvekar. Rioklubben Botafogo är inte hans fotbollslag. Han håller på FC São Paulo och gläds över att de fått in två mål i kvällens derby mot Palmeiras.

– Botafogo? Nä, de har jag inget abonnemang på, svarar han kaxigt och ser nöjd ut.

Det vackra Rio de Janeiro som endast ligger fyrtiotvå mil bort är ingenting man bryr sig om här i São Paulo. Än mindre hur det går för Rios fotbollslag.

– Rio är bara strand och sol. De kan varken jobba eller spela boll, skrattar Rodrigo.

Juliana bryter in och menar att utan hennes små utflykter till Rio om helgerna skulle hon inte överlevt.

– Denna staden är bara för stor ibland. Trafiken gör mig tokig. Avgaserna också. Sådan tur är har vi den bästa maten här, säger hon och tar en bit av den frasiga crêpen fylld av fyra olika sorters ostar.

– Den håller mig kvar.

När jag några dagar senare kommer in i den slitna stadsdelen Bixiga förstår jag vad hon menar. Blinkande skyltar talar sitt tydliga språk, ”Il Cacciatore”, ”Famiglia Mancini”, ”Cantina e Pizzeria Lazzarella”. Kvarter efter kvarter är fyllda av italienska restauranger, bra som de knappt är i Italien längre. Jag går in på ett ställe med rödvitrutiga dukar och dammiga vinställ. En äldre kypare i svart fluga och vit skjorta visar mig till bordet. Det är svårt att dölja sin förtjusning. Förrätt efter förrätt serveras utan att variationen tycks ta slut. Tacksamt nickar jag åt kyparen och konstaterar att så här renodlad, enkel och god har jag aldrig tidigare fått italiensk mat. Vänder mig glatt om för att byta några ord med bordsgrannen.

– De kom under kaffeboomen på 20-talet, förklarar han. Båt efter båt fyllda av fattiga italienare. Flera miljoner. Många bosatte sig på landsbygden, men flyttade in till stan när industrin kom igång. Många dog också. Min fru är förresten av italiensk härkomst. Vi brukar gå hit och äta. Fast i kväll är hon på sin kurs i engelska.

Överraskad vandrar jag hem mot hotellet.

När jag reste hit såg jag São Paulo som en stad utan mellanläge. Himmel eller helvete. Ingen gråzon. Svart eller vitt. Nu vet jag inte vad jag ska tro längre. Det känns som om staden inte har några lägen, bara överraskningar. Samtidigt märker jag hur jag börjar förlora mitt grepp om staden. För varje ny stadsdel jag möter raseras den bild jag byggt upp. São Paulo går inte att fånga på en bild.

Nästa dag tar jag tunnelbanans gröna linje till Consolação och kommer upp på den enorma Avenida Paulista som delar São Paulo i två delar. De ståtliga skyskraperna nästan skräms och än en gång känns det som om jag är i New York, som om jag vandrar fram och tillbaka på 5th Aveny en solig eftermiddag. De stora bankkontoren skuggar, affärerna lockar och vid varje hörn inbjuder uteserveringarna till en paus.

Jag tar hissen upp till konstmuseet MASP istället, den märkliga kolossen som huserar Latinamerikas bästa konstsamling. Här finns alla de stora europeerna representerade tillsammans med den bästa brasilianska konsten, bland annat en permanent utställning av utmärkta Cândido Portinari. I källaren erbjuds en modern nationell fotoexposition.

I caféet stöter jag på en tjej som gick framför mig under fotoutställningen. Vi börjar prata om de råa dokumentärbilderna. Jag förstod inte alla undertexterna och undrar vad ”Saco molhado” betyder.

– Det är en våt säck som polisen sätter över huvudet när de förhör brottslingar. Det är så det går till ute i kåkstäderna. Polisen gör vad de vill. Det är laglösa områden, berättar hon.

Vi börjar prata om kriminaliteten i staden och om det hemska fängelset Carandiru i norra São Paulo. Tidigare i år gjorde ett gäng interner upplopp och tog sju tusen fångar och anställda som gisslan. Militären fick anfalla fängelset med sina chocktrupper.

– Det är hemskt. Man ser det inte när man bor i centrum, men där ute i kåkstäderna kokar det.

Vi skiljs åt och jag går ut på Avenida Paulista igen. Mörkret sänker sig över staden och plötsligt kommer regnet. Lika punktligt som de andra kvällarna. Som om vädret följer ett färdigt schema. Varmt och soligt på dagen, sedan mot kvällen närmar sig molnen, följt av några varnande åskknallar. Därpå ett kort kraftig regn. Hotellreceptionisten sa att det beror på bergen som ligger runt staden. Något med att den varma luften trängs undan av den kalla och så bildas det moln och börjar regna. Förstod nog aldrig riktigt vad hon sa.

Går nerför Rua Augusta. Har kvar en liten bit av den långa gatan som korsar São Paulos centrum på tvären. Någonstans här finns Nick Caves lokala bar dit han gick om eftermiddagarna för att skriva och dricka. Jag vill hitta baren han kallade för ”Thirsty Dog”. Baren som blev en av låtarna på ”Let Love In” där han ömkande ber om ursäkt till sin fru, ”I´m sitting feeling sorry in the Thirsty Dog, I´m sorry sorry sorry, sorry”.

Varje dag har jag avverkat en liten bit av gatan. Tittat in i barer och letat efter olika spår. Ett porträtt på väggen, en australisk dollar på kassaapparten, en autograf på en servett, någonting. Men ingenstans har jag hittat något.

En gång gick jag in på en tvärgatan och tog en pizza. På vägen ut från pizzerian fick jag syn på just ett sådant där solblekt porträtt jag letat efter. Det hängde vid ingången, men föreställde inte den australiska rockmusikern, utan en lätt struken Carl den XVI Gustav i solglasögon och lila spetskragar. Mållös ställde jag mig och tittade på bilden av vår kung tillsammans med den unga, vackra Silvia de Toledo Sommerlath. Bilden måste ha varit tagen kort tid efter deras möte i München ´72 när paret lekte kurragömma med den svenska skvallerpressen.

Nyfiket kallade jag till mig en servitör för att få en förklaring.

– Det är hennes kusin Antônio som äger det här stället, berättade servitören och pekade på Silvia. De brukar komma hit och äta när de är i Brasilien. Senast var för något år sedan. Men då kom hon ensam.

Idag går jag förbi pizzerian och fortsätter vidare längs Rua Augusta. Kungen i alla ära, men för mig är Nick Cave viktigare. Kommer in i några kvarter där jag får upp vittringen. Här hänger transvestiterna, hororna och alla de udda figurer som Cave så gärna identifierar sig med. De dekadenta klubbarna ligger vägg i vägg och jag försöker ana mig till stället där videon spelades in.

Inte lätt att få reda på eftersom jag inte tänker fråga dörrvakterna efter en figur som de säkert inte längre minns, än mindre gå in på klubbarna. I stället resignerar jag och går tillbaks till hotellet. Det är fredagkväll och tjejen i receptionen undrar om jag ska ut i Liberdade ikväll.

– Nä, vad händer där? undrar jag.

– De bästa klubbarna. De bästa restaurangerna. Många sushibarer och koreanska kök. Som ett Chinatown. Barerna har öppet till sex på morgonen.

– Okej. Kanske det. Var ligger det?

– Jag ska själv dit ikväll. Går av vid midnatt. Jag kan möta dig vid tunnelbanestationen Liberdade, blåa linjen. Vid rulltrapporna.

Jag går upp på rummet, öppnar fönstret och tittar ut över torget. Trafiken har tunnats ut och jag andas in den varma luften efter det uppfriskande regnet. Kommer att tänka på vad taxichauffören sa till mig när jag anlände till São Paulo. Det kändes konstigt när han sa det. Nu smakar jag på hans ord igen. ”Du kommer att få det trevlig här”. Jag upprepar frasen för mig själv och går in i badrummet för att göra mig i ordning till i kväll.

HENRIK JÖNSSON

2001-12-01

Guide till São Paulo

1. Bar Brahma stänker bossanova ur väggarna och är en av stadens mest klassiska barer. Mycket guld och kristallkronor. Varje fredagskväll spelar ett gäng äldre män i kavaj tårdrypande chorinhos. God öl på fat i specialdesignade glas. Populärt efter-jobbet-ställe för både yngre och äldre. República, Avenida São João 677, tel. 11-333 308 55

2. Central das Artes på en av kullarna i Perdizes är ett ungt och trendigt ställe. Här hänger stans kulturella it-generation och har en magnifik utsikt genom panoramafönstret över staden. Lyxiga crêpes på menyn. Perdizes, Rua Apinagés 1081, tel. 11-386 541 65

3. Restaurante Ca´d ´Ouro i det klassiska Grand Hotel från 1953 har en vacker ståtlig matsalong där man möts av en utmärkt italiensk och internationell meny. Jardims, Rua Augusta 129, tel. 11-236 43 00

4. Il Cacciatore är enkel servering av den bästa italienska maten i bohemisk miljö. Köket håller öppet efter midnatt. Populärt ställe efter teaterbesöken. Bixiga, Rua Santo Antônio 855, tel. 11-256 13 90

5. Bar des artes ligger i den välmående stadsdelen Itaim-Bibi och har män i hattar som tar emot bilnycklarna när man anländer. Den exklusiva restaurangen har en mysig patio med porlande fontän där man kan sitta i avslappnad miljö och ta en fördrink. Sedan går man in i någon av de olika avdelningarna beroende av smak, allt från brasilianskt grillat till sushi. Populärt bland affärsmän. Itaim-Bibi, Rua Pedro Humberto 9, tel. 11-307 808 28

6. Sushi Yassu i den japanska stadsdelen Liberdade är den mest eftertraktade japanska restaurangen i området. Boka bord. Liberdade, Rua Tomás Gonzaga 98, tel. 11-279 66 22

7. Café Gardênia har en sober inredning och serverar en modern italiensk meny. Funkar även bra för ett glas vin och gott tilltugg under eftermiddagen. Pinheiros, Praça dos Omaguás 110, tel. 11-381 592 47

8. Árabia är en av de många orientaliska restaurangerna som invandrande libaneser och syrianer startat i staden. Árabia är den bästa. Jardim, Rua Haddock Lobo 1397, tel. 11-306 447 76

9. Margherita Pizzaria i den charmiga stadsdelen Jardim hade varit en helt vanlig medelklassrestaurang om det inte varit för att den drivs av Drottning Silvias kusin Antônio Carlos de Toledo. Bästa pizzan är ”Quatro Queijos”. Missa inte porträtten från tidigt 70-tal av det svenska kungaparet. Jardim, Alameda Tietê 255, tel. 11-308 625 56

10. Barnaldo Lucrécia ligger vid metrostationen Paraíso och är en av de absolut bästa musikklubbarna för brasiliansk musik i São Paulo. Liveartister både fredagar och lördagar. Paulista, Rua Abílio Soares 207, tel. 11-388 534 25

11. DJ Club Bar Teatro erbjuder en luftig lounge på bottenvåningen och ett tätt, svettigt dansgolv i källaren. På lördagar är det klubben Sound med DJs som spelar Britpop, New wave och Indierock. Närmare London än så här kommer man inte i São Paulo. Jardim, Al. Franca 241, tel. 11-326 669 14

12. O´Mallay´s hette Finnigan´s Pub tidigare och är känd som gringobar av paulistanos. Här hänger västerlänningar som arbetar i staden och dricker Guinness och lyssnar på Dire Straits. Ovanför bardisken står det ”Your home away from home”. Pinheiros,  Rua Cristiano Viana 358, tel. 11-852 32 32

13. Museu de Arte de São Paulo (MASP) har alltid intressanta utställningar av både modern nationell och internationell konst. Den permenta salongen erbjuder bland annat verk av den uppburna brasilianska konstnären Cândido Portinari och många av de stora européerna som Matisse, Renoir och Picasso. Paulista, Avenida Paulista 1578, tel. 11-251 56 44.

Boende

14. Regent Park är ett utmärkt medelklass hotell som ligger i den charmiga stadsdelen Jardims inte långt från den svenska handelskammaren. Jardims, Rua Oscar Freire 533, tel. 11-306 436 66.

15. Grand Hotel Ca´d ´Oro äger både en brasiliansk och europeisk charm och är ett av de mest omtyckta hotellen i São Paulo. Ligger mitt i centrum, inte långt ifrån den gigantiska avenyn Avenida Paulista. Ett standard dubbelrum kostar 140 USdollar och presidentsviten med fyra badrum går på 1 410 USdollar. Jardim, Rua Augusta 129, tel. 11-236 43 00

16. Hotel Inter-Continental São Paulo är ett femstjärnigt hotell som används flitigt vid konferenser. I hotellets restaurang samsas de bästa italienska specialiteterna med exotiska ljuvligheter från delstaten Bahia, fastän restaurangens köksmästare är fransman och kommer från Café de la Paix i Paris. Billigaste rummet går på 200 USdollar. Paulista,  Alameda Santos 1123, tel. 11-317 926 0016.

En bra guide till São Paulos uteliv finner du på www.guiasp.com.br eller på www.sao-paulo.com. Köp gärna också veckomagasinet Veja som i varje nummer har en specialguide till São Paulos alla barer och restauranger.