30
mar
2008

«Ja, han Skouglun, han skulle stoppas»

RIO DE JANEIRO/SDS

Inte många gånger har jag lyckats presentera mig för en brasse utan att han eller hon dragit någon anekdot från VM-finalen 1958. Det kvittar att jag är född långt senare. Att jag inte har några minnesbilder från den där sommardagen på Råsunda. Att jag inte kan namnen på alla de svenska spelarna. Jag kommer från Sverige. Landet där fotbollsrepubliken krönte sitt första VM-guld. Det räcker.

I veckan möttes Sverige och Brasilien i en vänskapsmatch för att fira femtioårsjubileet. Nostalgidiskussionerna var i full gång igen. Vad många brassar inte fattar är hur vår kung, Gustav den sjätte Adolf, kunde ta Pelé i hand och krama om honom efter finalen. Den sjuttonårige anfallaren hade inte bara sänkt Sverige med ett hattrick, han var dessutom färgad.

Varje gång får jag förklara att, visst, en del av Sverige är främlingsfientligt. Det kryllar av skinheads i vissa kommuner. Det finns folk som bränner ned moskéer. Färgade personer har svårare att få jobb, hyreskontrakt och att ta sig in på nattklubbar. Men, avslutar jag alltid med, apartheid, det har vi aldrig haft i Sverige.

Vår kung får lov att ta en färgad i hand. Han får till och med lov att gifta sig med en brasilianska.

— Ha, ha, ha.

Det skämtet går alltid hem.

Sveriges ambassadör i Brasilien, 42-åriga Annika Markovic, har fattat det här med fotbollskopplingen mellan Sverige och Brasilien. I veckan bjöd hon in den legendariske högerbacken Djalma Santos till den svenska ambassaden för att se vänskapsmatchen från London tillsammans med honom i residensets tevesoffa.

Ambassadören bjöd på pizza och fatöl och Djalma Santos njöt av matchen på ambassadens lilla färgteve.

— Jag gillar vårt nya landslag. Tycker det är bra killar, säger 79-årige Santos och berättar om finaldagen för snart femtio år sedan.

— Som du vet så skadade ju De Sordi sig på uppvärmningen och jag fick hastigt hoppa in. Han hade spelat alla andra matcherna. Det var inte kul att ändra om i ett vinnande lag. Men jag fick slita det ur skallen. Jag skulle göra mitt jobb och stoppa den där. Vad heter han nu?

— Nacka, Nacka Skoglund, fyller jag i.

— Ja, han Skouglun. Han skulle stoppas. En stark spelare. Jag fick inte ge det minsta plats åt honom. Och det gick ju bra.

Djalma Santos smäller upp ett riktigt brasseleende.

Även Brasiliens fotbollstokige president hade bjudits in till pizzafesten på den svenska ambassaden. Men Lula ringde återbud någon timme innan matchstart. Han höll på att inviga ett oljeraffinaderi i miljonstaden Recife tillsammans med Venezuelas president Hugo Chávez och hann inte tillbaka i tid.

I stället sände han Brasiliens vicepresident, José Alencar, 76, som satt snällt på en stoppad stol i residenset och hejade.

På väg ut från den enkla jubileumsfesten, som slutade 1-0 till Brasilien efter att Rami Shaaban bjudit Pato på öppet mål, ryckte en brasiliansk journalistkollega tag i mig.

— Ni svenskar är otroliga. Bjuda in till fest för att fira femtio år sedan ni förlorade. Vilket annat land skulle göra en sådan sak.

HENRIK JÖNSSON

2008-03-20

Kommentera