»Jag hörde ett skrik. En man låg i min säng!«

MALMÖ/HD/SDS

En gång om året bjuds jag in till Stockholm för att medverka vid DN:s Utrikeskväll på Chinateatern. Det är en av årets höjdpunkter. Jag får möta mina läsare och träffa mina kollegor. För att acklimatisera mig till svenska förhållanden brukar jag komma någon dag i förväg. I år hann jag inte. Först kvällen innan checkade jag in på Kung Carl vid Stureplan. Klockan var 01.30 på natten när jag tryckte upp dörren, slängde in min tunga väska och tände ljuset i rummet.

Jag möttes av ett skrik. En man låg i min säng!

Han drog upp täcket till hakan och skakade av rädsla. Jag försökte prata med honom, men han blev räddare. Jag var klädd i en svart bomberjacka med en mössa neddragen över huvudet och pratade ett språk han inte förstod. Det visade sig att han var en brittisk affärsman på besök i Sverige. Jag tog hissen ned till receptionisten och berättade att det låg en man i min säng.

–      Tur att det inte var en kvinna, sa hon.

Jag bor på hotell flera gånger i månaden i Latinamerika, men aldrig har det hänt att jag checkats in på en annan gästs rum. Receptionisten bad om ursäkt och gav mig ett rum på vindsvåningen. Dagen efter fick jag choklad, ett presentkort på en gratis övernattning och erbjöds en middag för två till priset av en. Den middagen borde jag ta med britten, tänkte jag, men han hade redan checkat ut. Tro fan det. Antagligen drar han historier nu för sina vänner i England om hur det går till i Stockholm nu för tiden. Inte ens på stadens äldsta hotell kan man få sova i lugn och ro.

Nästa incident inträffade några kvällar senare när jag firade min barndomsväns 50-årsdag i Gamla stan. Vi har vuxit upp tillsammans på Riseberga och jag var glad att jag kunde vara med, trots att jag bor i Rio. Efter middag gick vi till Södermalm för att gå på Häktet, en restaurang som förvandlas till klubb om natten. Kön var trettio meter. Inte en chans att vi fryser i den. I stället gick vi till en bar i närheten, utan kö. Ordningsvakten var en och femtio kort, bredaxlad och hade knutit en svart bandana runt hjässan. Han såg ut som en hemvändande IS-krigare som rakat sig.

–      Hur det stå till här då? undrade han.

Min kompis svarade att allt stod rätt till. Sedan blängde vakten på mig.

–      Och han då. Han må bra?

Jag kunde inte hålla mig.

–      Jo, tack. Jag mår bra. Hur mår du själv?

Det var droppen. Den kortväxte vakten kallade på en längre vakt som undrade om vi var berusade.

–      Inte mer än era gäster, svarade jag.

Inte förrän jag lovat att »lugna ned mig« blev vi insläppta och kunde skåla för vår jubilerande vän. På vägen hem till hotellet konstaterade jag att vi lever i olika världar. I Rio de Janeiro gör dörrvakterna allt för att få kunder till sina barer. I Stockholm försöker de stoppa gästerna. Jag kan inte annat säga än att det kändes väldigt skönt att sätta sig på tåget till Malmö och hoppa på Ringlinjen som tog mig till min övernattningslya på Nobelvägen. Bussen kördes av en chaufför i vit skjorta och grön fluga med gula prickar. Det kändes inte bara brasilianskt. Det kändes välkomnande.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON