Vad föredrar du? Hörlurssamhället eller det ljudliga?
RIO DE JANEIRO/HD/SYDSVENSKAN
I Brasilien finns inga gipsväggar. Här byggs fortfarande varje vägg av tegelblock. Det gör att när en vägg ska flyttas eller rivas måste den hamras ned. Det låter. Elinstallationerna går också i väggarna, vilket gör att byggarbetarna hugger upp långa kanaler i tegelblocken där sladdarna placeras i plaströr innan väggen muras igen. Om något blir fel måste man hamra upp väggen och ta ut sladdarna. Det låter också.
I vår bostadsrättsförening finns det 96 lägenheter. Det är alltid någon som bygger om eller lägger om en kabel. När hamrandet är som värst cyklar jag till kontoret för att skriva i lugn och ro, men även där är det svårt att finna tystnad. Är det inte grannen i huset bredvid som spelar brasiliansk dansbandsmusik på högsta volym så är det grannen på andra sidan som spelar brasiliansk funk. Om ingen av dem är hemma brukar musikskolan på andra sidan gatan hålla kurser i steppdans. Eftersom det är varmt i Rio står fönsterna alltid öppna. Steppdans låter.
Inte ens i tunnelbanan finner jag tystnad. I Brasilien är det inte praxis att använda hörsnäckor till mobilen. Vagnarna fylls av ljud från olika videos, tv-serier och spel. Jag har påpekat att det finns hörsnäckor man kan trycka in i öronen. Budskapet har inte gått fram. I Brasilien är man inte känslig för ljud. På sin höjd har den hörsnäcklöse motvilligt sänkt volymen på sin mobil.
Den ekonomiska krisen har gjort tunnelbanan till en rörlig gatuteater. Violinister, saxofonister och dragspelare tar över vagnarna och ställer en hatt på golvet. Den moderna tekniken gör att de har med sig ett eget komp i en bärbar högtalare som de fjärrstyr från sin mobil. I veckan spelade en man Phantom of the Opera på fiol och kompades med trummor och bas. Efter honom kom en hiphopgrupp. En kille rappade medan hans kollega, utklädd till tv-spelsfiguren Super Mario Bros, använde ledstången som en påldansare.
Att det ständigt händer något i tunnelbanan gör att man inte kan läsa böcker till och från jobbet. Det går inte att koncentrera sig. De odisciplinerade Rioborna är gränslösa i sin förmåga att sprida ljud omkring sig. Inte ens på stranden kan man längre lyssna till vågorna. Modet med de bärbara högtalarna gör att varannan badgäst spelar sin egen musik.
I förra månaden var jag i Stockholm. Där råder en tystnadskultur på tunnelbanan. Det kvittar hur full vagnen är så är det ingen som spelar musik, kollar en video utan hörsnäckor eller ställer till med en hiphopkonsert framför dörrarna.
I Stockholm använder man hörlurar. Effektiva, dyra hörlurar som stänger ute allt ljud. De skulle inte ens höra ett brandlarm. En gång blev jag tillsagd av en servitris på ett hotell i Stockholm att jag skulle prata med mindre bokstäver. Det har aldrig hänt mig någon annanstans i världen.
Det ställer en viktig fråga. Vilket samhälle föredrar man. Det tysta hörlurssamhället eller det ljudliga? Ärligt talat så föredrar jag det ljudliga. Tysta samhällen skrämmer mig. Ingen hör när barnet skriker.
HENRIK BRANDÃO JÖNSSON