Kampen mot epidemimyggorna viktig valfråga

RIO DE JANEIRO/SDS

Ibland kunde jag vakna upp fyra på morgonen. Kolla lakanet så att det täckte hela kroppen, lyssna varsamt efter surrandet och sedan försöka somna om igen. Om ett ben eller två dinglat utanför lakanet började oron.

Det var i höstas i Rio. Det som brukar vara början på våren i Sverige. En hänsynslös dengue-epidemi höll det spretiga landet i ett järngrepp. Värst var det i Rio de Janeiro där nästan var tionde invånare i mångmiljonstaden insjuknat. Jag kommer ihåg Maria Gomes Lopes, en 51-årig kvinna som bodde två kvarter från mig. Vi brukade gå till samma bagare. Hon dog.

Inte sedan Gula febern skördade emigranter i början av 1900-talet hade så många insjuknat i den fruktade febersjukdomen. På min lilla gata i Vila Isabel konstaterades tre fall. Paniken spreds från hus till hus. Till slut kunde inte heller jag hålla huvudet kallt. Jag kände mig yr och åkte till överklassjukhuset Copa D´Or i Copacabana.

– Ingen fara. Det är säkert bara värmen, sa läkaren efter att ha tagit ett blodprov.

Jag kände mig som min hypokondriska mormor.

Anledningen till den kraftiga epidemin var de häftiga skyfall som fallit över staden. Det var i det stillastående vattnet som de dödsbringande larverna kläcktes. För landets regeringen blev det en pinsam kamp. Människan skulle besegra myggen. Det gick inte så bra. Till slut fick stadens brandmän åka runt och torka upp.

Nu har däremot våren återvänt till Rio och inte ett öga är torrt. Igår var det 39 grader på stranden i Ipanema. Och inte ett moln på himlen. Perfekt dag för att skriva vykort! Däremot så figurerar höstens mest exponerade nuna, den före detta hälsoministern José Serra, fortfarande på TV. Mannen som misslyckades med att bekämpa myggen för ett halvår sedan kandiderar nu till posten som landets näste president.

Överallt dyker hans bleka ansikte upp med de två karakteristiska påsarna under ögonen.

– Varför opererar han inte bort dem, frågar en kvinna framför TVn på strandbaren.

– Det ska du vara glad för. Osympatiska människor ska se osympatiska ut. Annars kommer folk att rösta på honom, svarar den kvinnliga bartendern. Du vet ju hur det gick med Fernando Collor. Snygg som fan. Men fick avgå redan efter två års korrumperande.

– Jaså, du gillar hellre Lula? Den skäggapan!

– Tänka sig att jag gör det.

Brasilien håller just nu på att delas in i två läger. De som menar att det borde göras något åt den enorma klyfta mellan rika och fattiga i landet och dem som anser att det är bättre att vänta. Den förstnämnda kategorin är förbannande över att inkomstfördelningen i Brasilien är så ojämn att landet  fortfarande ligger på andra plats när det gäller sociala skillnader i världen. Diamantlandet Sierra Leone och Centralafrikanska republiken delar första platsen. Den andra kategorin är så aktsamma att de inte vill göra något åt problemet förrän landet lockat till sig ytterligare utländska investerare.

När dengue-epidemin var som värst i Brasilien lämnade José Serra sitt uppdrag som hälsominister och började satsa på sin presidentkanditatur. Hans ersättare blev den oerfarne Barjas Negri. Han började sitt ämbete med att uppmana folket att delta [1]èi Dia do Dengue, dagen D för denguen. I ett tal till folket hetsade han:

– Det är dags att en gång för alla göra upp om vem det är som ska bestämma levnadsvillkoren i Rio. Myggen eller människorna?

Och invånarna gick ut med trasor och skurhinkar och försökte torka upp.

Nu vänds hans egna ord mot honom och hans regeringskamrat José Serra. Ska det bli de som gör upp med de utsugande myggen och bestämmer de nya levnadsvillkoren för landet? Eller blir det arbetarpartiets Lula som ska göra Brasilien till ett anständigt land? Frågan avgörs om femton dagar.

Under tiden fortsätter den brasilianska våren att förföra. Som alltid.

HENRIK JÖNSSON

2002-10-11