23
mar
2008

Köttfabriken

ALTAMIRA/GP

Priset för den billiga brasilianska oxfilén har blivit högt även för miljön. Boskapsboomen i Brasilien håller på att förvandla Amazonas till betesmark.

— Det enda som kan rädda situationen nu är att efterfrågan på kött minskar, säger Felício Pontes på åklagarmyndigheten i Altamira i Amazonas.

Brasilien har på de senaste åren blivit världens största köttexportör. Kunder är de stora matvaruhuskedjorna i Europa, Ryssland och Mellanöstern. Anledningen till framgången är Brasiliens traditionella sätt att föda upp kreatur. Nötdjuren får inget konstlat kraftfoder. De strövar fritt och äter endast gräs. Det är därför den brasilianska oxfilén kallas för naturkött i handeln.

Att boskapen i sin tur äter upp naturen står inte på förpackningen.

Enligt statistik från det brasilianska utvecklingsdepartementet betar idag 73 400 000 nötkreatur i Amazonas. Det gör att det idag finns nästan tio gånger mer nötdjur än människor i världens största regnskog. Den vita tjuren har blivit det vanligaste inslaget i djurlivet i den brasilianska djungeln.

En av alla dem som dragit till Amazonas för att bli boskapsfarmare är Julio César Ferreira. Han har tidigare varit politiker i jordbruksdelstaten Minas Gerais i mellersta Brasilien och är uppväxt på en boskapsfarm som hans far och bror driver idag. Julio kom till en punkt i livet när han ville testa på något nytt och bestämde sig för att satsa på att föda upp boskap i Amazonas.

— Marken i Amazonas kostar en tiondel jämfört med övriga Brasilien. Men det är ett äventyr. Familjen hemma blir lidande. Jag är här fyrtio dagar, flyger hem och är med familjen i tjugo och sedan hit igen, säger den 48-årige boskapsuppfödaren i sin fyrhjulsdrivna jeep på väg till sina marker.

Julio Cesar äger idag 12 000 hektar mark i Amazonas och har snart tillbringat fem år i djungeln. Han har byggt en boskapsfarm av timret han fält och anlagt en 70 kilometer lång grusväg, som leder ut till riksvägen Transamazônica som korsar Amazonas från Atlantkusten till Anderna. Han har skövlat ungefär 50 procent av sin mark, det vill säga 6 000 hektar, även om den brasilianska miljölagstiftningen högst tillåter tjugo procent.

— Alla gör samma sak. Varför ska inte jag också kunna göra det, säger han och rättar till kepsen.

I dag har Julio cirka tusen ungtjurar på sina marker. När varje tjur nått slaktvikten på 535 kilo kommer djurtransporten från hamnstaden Belém och hämtar djuren för export. Efter ett nyligen påskrivit handelsavtal med Libanon exporteras den brasilianska biffen levande över Atlanten på specialbyggda fraktfartyg. Varje fartyg kan ta upp till 16 000 oxar som utför sina behov över Atlanten under den sexton dagar långa resan till Medelhavet. Väl i Libanon slaktas den brasilianska biffen genom arabisk halalslakt och exporteras vidare i Mellanöstern.

— I går sålde jag 347 av mina ungtjurar till Libanon. Det blir en bra slant. Priset på kött stiger i hela världen, säger han och tittar ut över sin boskap.

För Julio är boskap big business. Att stora delar av Amazonas kommer att vara torr betesmark om några år tänker han inte så mycket på.

— Det går inte att skydda regnskogen. Så länge det finns pengar att göra och människan låter sig korrumperas kommer skövlingen att fortsätta, säger han och rullar en cigarett.

På rum sju på det grönmålade Hotel Santa Barbara i djungelsamhället Anapu, två timmar i jeep från Julios farm, bor Ricardo Lima. Han är 37 år och skogskövlare. Ricardo Lima har bott i samma rum i snart tre år och är ensam ansvarig för hundratals kvadratkilometer skövlad regnskog.

Han är mellanhanden som förser sågverken med timret.

Ricardo äger motorsågarna, traktorerna, de fyrhjulsdrivna lastbilarna och hjullastarna som opererar ute längs fronten. Just nu har han femton man som skövlar ett område på flera hundra hektar skog cirka 100 kilometer från riksvägen Transamazônica.

— Det är ett helvete nu. Vi går på femton procent av vår kapacitet, säger Ricardo Lima och häller upp ett glas öl.

— Vi måste vara skitförsiktiga. Minsta lilla snack som läcker ut så kommer kontrollanterna.

Förra månaden kom fyra män från Ibama, det brasilianska miljövårdsverket, och konfiskerade hans ena fyrhjulsdrivna lastbil och gav honom böter på 25 000 kronor eftersom han huggit ned mer än vad regelverket tillåter.

— Det är idiotiskt. Vi hade huggit ned lite mer än vad vi fick och så agerade de så. Förr kunde man lösa sådant på ett bättre sätt.

Vad Ricardo menar är att förr kunde man lättare muta kontrollanterna. Nu är det svårare, även om det fortfarande går. Skillnaden är att det är bara de riktigt stora sågverken som kan komma upp i de summor som kontrollanterna numera viker sig för.

— Om vi inte får fortsätta kommer Amazonas att bli rena Vilda västern igen. Män utan jobb som drar omkring. Bereda att göra vad som helst för att tjäna en slant. Mitt förslag är att vi får fortsätta, om än i mindre skala.

Jag frågar honom om han inte någon gång tänkt på att han, personligen, är delaktig till de globala klimatförändringarna.

För första gången spänner han ögonen i mig.

— Du, du ska inte komma här och berätta för oss vad vi ska göra. Det här är vår skog. Vi bestämmer över den. Precis som alla andra länder huggit ned sin urskog har vi rätt att exploatera våran.

På åklagarmyndighetens filial i Altamira, en av centralorterna i Amazonas, sitter den federale ombudsmannen Felício Pontes. Han berättar om det cyniska förhållandet mellan boskapsfarmarna och skövlarna.

— Oftast går det till så att boskapsuppfödaren behöver röja mark för ny boskap. Han tar kontakt med skövlarna som tar sig in på hans marker med deras fyrhjulsdrivna maskiner. Markägaren ger de fria händer att hugga ned den orörda skogen och begär inga pengar för träden. I stället byter han de värdefulla stockarna mot att skövlarna röjer upp och anlägger kilometer med väg som gör att boskapstransporterna i framtiden lättare kan nå oxarna, säger    Felício Pontes och slår ut med armarna.

Det värsta är att det olyckliga samarbetet inom kort kan göra Amazonas till en enda stor öken.

— Efter fem år är inte betesmarken längre något värt för boskapsuppfödaren. Han drar vidare och letar efter ny mark medan den gamla blir allt torrare och torrare, säger han.

Nordens största köttimportör heter North Trade. De är verksamma i Nacka i Stockholm och har sedan ett år tillbaka ett eget kontor med fyra anställda i Brasilien. Nästan hälften av deras utbud kommer från brasilianska gårdar. Men deras vd menar att de inte köper in kött från Amazonas.

— Vi köper bara kött från djur som betar på klassisk jordbruksmark, säger Johan Hållbus.

Han är medveten om problematiken med skövlingen men ser inte efterfrågan på kött som boven i dramat.

— Vad vi vet är det suget efter soja och etanol som tvingar upp boskapen allt längre in i Amazonas. Soja och sockerrören tar mark som tidigare varit betesmark och farmarna måste flytta allt längre norrut. Vad som är hönan och vad som är ägget i detta sammanhang är svårt säga, menar han.

En sak är i alla fall klar. Om Sverige och EU anstränger sig för att importera kött från de godkända gårdarna utanför Amazonas tvingar det andra regioner i världen att importera från Amazonas. I den globala köttproduktionen är alla medlemmar i samma beroendeskapande cirkel.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2008-03-23

Fakta kött

1961 låg den globala produktionen av kött på 71 miljoner ton.

Idag produceras det fyra gånger mer, 284 miljoner ton kött om året.

Cirka 30 procent av jordens isfria mark går åt till att föda upp boskap, och då är inte marken inräknad som producerar soja och andra gröder som används till djurfoder.

Fakta skövlingen

Efter bottenrekordet 2004 med 27 429 kvadratkilometer skövlad regnskog (en yta stor som Belgien) lyckades Brasilien få ned den vilda skövlingen till 13 100 kvadratkilometer 2006. Förra året ökade skövlingen igen på grund av den ökade efterfrågan på kött. Enligt statistik från Brasiliens rymdinstitut, INPE, som bevakar regionen med satellit, skö

1 Svar

Kommentera