18
jul
2020

Krönika om en lyckad skilsmässa

RIO DE JANEIRO/SDS

Jag måste erkänna. För mig har pandemin inte enbart varit dålig. När världen stängde ned rasade på många sätt också min värld samman. Mitt jobb är att resa och berätta om livet på olika platser i världen. Varannan vecka flyger jag till något spännande land, träffar folk och skriver om någon händelse. Det är ett av mänsklighetens roligaste jobb. Det yrket har jag inte kunnat utöva de senaste fem månaderna.

Jag har hängt i min lägenhet i Rio de Janeiro och endast kunnat gå ut en till två gånger om dagen. Mitt liv har fått ett stopp som visat sig vara behövligt. Efter en nästan tjugoårig relation tog jag och min fru, i all vänlighet, beslutet att flytta isär. Det har vi pratat om många gånger, men när pandemin ställde livet på sin spets blev det lättare att genomföra. Hon hittade en lägenhet i sin 89-åriga mammas hus och är lättad över att hon nu har mer tid att ta hand om henne.

Det innebär att vår tonårsdotter bor ena veckan hos mig och den andra veckan hos sin mamma. Jag har fasat inför en sådan vardag. Mina föräldrar skildes när jag var en ung tonåring och skilsmässan blev minst sagt en utmaning för mig och min bror. In i det längsta har jag försökt skona min dotter för detsamma. Det förmådde jag inte. Men vad jag lyckades med var att genomföra en vänlig, vuxen skilsmässa där vi fortfarande är bästa vänner och äter söndagsmiddag varje vecka.

Pandemin har blivit avbrottet jag inte visste jag behövde. Jag har fått en djupare relation till min dotter. Vi har börjat laga mat tillsammans. Minst en gång i veckan tillreder vi trerättersmiddag och ställer till med en liten fest. Vi har gjort krämig carbonara, svulstiga svampcrêpes, väldoftande boeuf bourguignon och frasig broccolipaj med parmesanost. En dag gjorde vi glass på äggulor och ricotta. Den misslyckades vi med, men det blev bra ändå.

–      Det viktigaste i livet är att våga misslyckas, sa jag.

Jag kände att budskapet landade i min snart 16-åriga dotter.

Pandemin har också lett till att jag gjort förändringar i bekantskapskretsen. Merparten av mina brasilianska vänner blev så rädda för coronaviruset att de låste in sig, blev paranoida och vågade knappt svara i telefon av rädsla att bli smittade. Det har tagit tid att förstå deras reaktion. Jag tror den bottnar i att de har en insikt om brasiliansk sjukvård som jag inte har, även om jag en gång opererats på sjukhus i Rio. De vet att när det väl gäller så kan de inte lita på vården. Därför håller de sig inomhus och träffar ingen, trots att de befinner sig långt från riskgruppen.

Jag har i stället börjat hänga med ett yngre gäng som består av både brassar och inflyttade européer. Varje fredagseftermiddag träffas vi vid klipporna där Copacabanas och Ipanemas stränder möter varandra och följer solnedgången. Jag cyklar dit med en kylväska öl. Andra kommer med skateboard och har en flaska vin i ryggsäcken. Vi bär alla munskydd, håller avstånd och diskuterar veckans händelser. De träffarna har blivit min ventil i min nya vardag. Jag känner att jag kan andas fritt och är inte längre rädd för framtiden.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

1 Svar

  1. Ulla Moritz Vaen

    Fint och moget skrivet.
    Dina artiklar följer jag med spänning efter
    42 år som boende i Rio.

Kommentera