Lula-lá

BRASÍLIA/ORDFRONT

Betongbalkongen på Södra Nöjessektorn i den futuristiska huvudstaden Brasília gungar. Arbetarpartiets populäre senator Cristovam Buarque ser ut över folkmassan och tar tag i mikrofonen.

– Vi har sett tusentals slavar dö för att föda eliten i detta landet. Vi har sett kolonialismens utrotning av indianerna. De tusentals som gått under i kåkstäderna. Men vi har också sett födelsen av den moderna historien i Brasilien, Luiz Inácio Lula da Silva.

Jublet bryter loss som en förlöst damm. En man av folket, som bär landets mest vanliga efternamn, har nått presidentposten i Brasilien.

– Det är helt otroligt. Jag kan inte fatta att det är sant, skriker Roselle Campos ut i folkhavet. Jag har väntat i tretton år på detta. Tretton år! Nu ska vi återta värdigheten för detta landet.

Klockan är tjugo över elva på kvällen och valresultatet har varit klart i nästan två timmar. Lärarinnan Roselle Campos går omkring på festplatsen och ger high five åt alla i hennes väg. Med den andra handen bär hon flaggan som hängt utanför hennes balkong de senaste månaderna. Samma flagga som hon viftade med för tretton år sedan när Partido dos Trabalhadores, PT, för första gången försökte komma till makten i Brasilien.

Det var det första fria valet efter militärdiktaturen och Brasilien tog sina första trevande steg mot demokrati. Ett tag såg det ut som om PT skulle leda in landet på den nya vägen. Men Lula blev omkörd i slutspurten och i stället valdes den brasilianske karatemästaren, Fernando Collor de Mello, till president.

– Det var löjligt. Som om landet inte riktigt vågade ta steget fullt ut. Jag fattar fortfarande inte varför. Här i Brasília körde vi på för fullt och fick majoritet. Men resten av landet var väl inte moget, säger lärarinnan och skrattar.

En ny talare kommer ut på balkongen och tar över mikrofonen.

– Det här är en historisk dag, vänner. Vi har fått en av oss som president. Nu vill jag veta namnet på honom. Vad heter Brasiliens nye president? Jag hörde inte. Vad heter Brasiliens nye president?

Folkmassan upprepar namnet så att det far ut längs med hela paradgatan Eixo Monumental och vidare ned mot presidentpalatset och regeringsbyggnaderna.

När Lula anländer till det brasilianska höglandet två dagar senare för att presentera sin övergångsregering för den avgående presidenten är festen fortfarande i gång. Utanför Palácio do Planalto står segerrusiga ”petistas” med välkomstplakat och sjunger valjinglen ”Lula-lá” som Chico Buarque skrev till presidentkampanjen 1989.

Den före detta svarvaren från São Paulos periferi har nått landets absolut högsta befattning. Med femtiotre miljoner röster blir han inte bara president i södra halvklotets största land utan också världens mest inflytelserike vänsterledare. Vald till sin post med den största majoritet som en demokratiskt vald president någonsin lyckas uppnå.

Efter mötet med Fernando Henrique Cardoso kommer Lula ner till det officiella pressrummet i presidentpalatset. Det är två månader tills han formellt får makten och han ska hålla sin första presskonferens i Palácio do Planalto. Han tvekar lite först och tittar åt sin pressekreterare. Lula vet inte riktigt var han ska stå. Sedan går han rakt mot presidentens pulpet, ställer sig och riktar blicken mot den samlade pressen.

– Det är lika bra ni vänjer er.

Att Luiz Inácio Lula da Silva lyckats bli president i Brasilien är något som saknar motstycke. Lula är en fattig grabb från landsbygden som personligen bär den moderna brasilianska erfarenheten med sig.

Han är född utanför det lilla samhället Caetés i inlandet av den torra delstaten Pernambuco samma år som andra världskriget tar slut. När han är två år lämnar pappan honom för att söka lyckan i hamnstaden Santos. Den lilla grabben får växa upp ensam med mamma Lindu och sina sju syskon.

När han är sju år tröttnar Lindu på att se sina barn hungra och bestämmer sig för att söka upp sin man. Hon säljer det sista familjen har och ordnar plats på ett lastbilsflak till Lula och de sju syskonen. I tretton dagar färdas de genom det enorma landet och Lula får för första gången i sitt liv äta bröd. När familjen Silva anländer till São Paulos hamnstad inser de ganska snart att fadern har en ny familj och vill inte veta av sin gamla.

Det hårda livet i storstan har börjat.

Lula går fem år i skolan innan han som tolvåring avbryter skolgången för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Han säljer nötter på gatorna i Santos och drar ibland även runt med skoputsarlådan. Som fjortonåring får han sitt första riktiga jobb som budkille åt en färghandel.

Urbaniseringen av São Paulo går i en rasande fart och på tio år har miljonstaden fördubblat sin befolkning. Volkswagen och andra stora västerländska företag etablerar sig i förorterna och under 1950-talet växer landets ekonomi tre gånger mer än resten av Latinamerikas. För ett ögonblick ser det ut som om Brasilien ska följa USA i spåren.

Lula hänger på utvecklingen och lyckas komma in på en utbildning till verkstadsmekaniker. Han vill bli svarvare. Året efter får han ett nattskiftsjobb på metallindustrin Aliança i industriförorten São Bernardo utanför São Paulo. Livet leker. Sedan kommer den förste april 1964. Militären släcker ljuset i framtidslandet. Allt stannar upp och Lula förlorar jobbet.

Utanför Rio de Janeiro kryssar flotteskadern från den amerikanska marinen. Den plan som militärattachén Vernon Walters och USAs ambassadör i Brasilien, Lincoln Gordon, tagit fram under arbetsnamnen ”Brother Sam” har lyckats. President Lyndon B Johnson erkänner genast den provisoriska brasilianska militärregeringen och ett tjugoettårigt militärstyre inleds i Latinamerikas största land.

För Lula blir det en svår tid. Han är arbetslös och tvingas söka upp sin äldsta bror för att få hjälp. Frei Chico da Silva har precis börjat engagera sig inom den nybildade oberoende fackföreningsrörelsen och vill ha med sin yngre bror.

En ny epok i Lulas liv börjar.

I samma veva stöter han på Maria de Lourdes. Hon är också med i den nya arbetarrörelsen och jobbar vid en av metallindustrierna i São Bernardo. De blir förälskade, gifter sig och inom kort väntar hon deras första barn. På hösten när Lula ska fylla tjugoett inträffar det som mer än något annat kommer att påverka den fattiga grabben från Pernambuco. Hans fru och barn överlever inte förlossningen.

Det finns ingen gräns för den sorg Lula känner. Han vill släppa allt. Blir uppgiven och håller på att falla genom. Men i stället bestämmer han sig för att jobba bort smärtan. Han får ett nytt jobb som svarvare och lägger all övrig tid på fackligt arbete. Tio år senare är han ordförande i metallarbetarföreningen i São Bernardo och i Diadema, två av de stora industriorterna i det så kallade ABCD-området runt om São Paulo.

Militärdiktaturen hårdnar och arbetsvillkoren blir allt sämre. Det är hög tid att göra något och Lula förespråkar strejkvapnet. Frågan är bara var man ska börja. Till slut väljs den fabrik ut där situationen är som värst. Det blir Saab-Scanias buss- och lastvagnsfabrik i São Bernardo.

Den 12 maj 1978 utlöser Luiz Inácio Lula da Silva missnöjet och tusentals timanställda lägger ned arbetet vid fabriken med krav på en tjugoprocentig löneökning. Scanias ledning begär i sin tur tjugo dagar för att se över kraven. Det blir startskottet.

Som en löpeld sprider sig strejken till Volkswagen, Ford, Mercedes, och Siemens. Snart är trehundratusen metallarbetare i strejk och kräver en rejäl uppgradering av lönen. Det kostnadsindex som deras lönerna baserats på har medvetet undervärderats med trettiofyra procent. Arbetarna kräver också fyrtio timmars arbetsvecka, fackliga representanter på arbetsplatsen och arbetsgaranti. Tidigare kunde arbetsgivaren i princip avskeda vem som helst, när som helst.

Varken Scania eller militärdiktaturen vet hur Lulas krav ska bemötas. Det resulterar i upprepade storstrejker under tre års tid och får inte sitt slut förrän Lula kastas i fängelse. Omvärlden reagerar och beskriver senare Lula som Brasiliens Lech Walesa. En parallell som upphört idag. Solidaritets före detta ordförande är programledare för ett sportfiskeprogram i polsk-TV. Lula är folkvald president i världens elfte ekonomi.

– Ja, herre Gud. Vad lustigt det kan bli, säger Richard König, informationschef för Scanias Latinamerikakontor i São Bernardo.

– Man kan säga vad man vill om Lula. Men imponerad får man väl ändå vara. Vilken resa han gjort. Jag hoppas han kommer att komma ihåg oss på ett bra sätt.

Tre gånger tidigare har Lula försökt bli Brasiliens president och varje gång har han fått utstå kraftiga motkampanjer. Har det inte varit det mäktiga FIESP, arbetsgivarföreningen i São Paulo, som hotat att företagen flyr landet om han vinner så har det varit personangrepp och planterade moralskandaler av landets ledande TV-bolag Rede Globo. Men ingen av gångerna kan mäta sig med den senaste kampanj mot honom.

I början av 2002 förklarar den nybildade kriminella sammanslutning FARB krig mot Partido dos Trabalhadores och kidnappar partiets koordinatör för presidentkampanjen, Celso Daniel. Organisationen har irriterat sig på PTs antidrogkampanj i ABCD-städerna och mordhotat samtliga trettiosju ledare för arbetarpartiet i delstaten São Paulo.

Partiledningen vet inte vad den ska ta sig till. Den populäre borgmästaren i universitetsstaden Campinas, Antônio da Costa Santos, har redan blivit brutalt nedskjuten utanför ett varuhus i sin hemstad. Och ytterligare tre ledare från PT har inom kort blivit utsatta för attentat. Nu sitter partiets koordinater för det tänkta regeringsprogrammet kidnappad.

Gruppen som kallar sig FARB, Frente de Ação Revolucionária Brasileira, brasilianska revolutionära aktionsfronten, är en nybildad högerextrem fraktion av det starka knarksyndikat som kontrollerar delstatens fängelser. För att Celso Daniel ska släppas kräver FARB att deras utlokaliserade kamrater ska få återvända till fängelsekomplexet Carandiru i centrala São Paulo.

Delstatsregeringen vägrar förhandla. De vill först få ett bevis på att chefen för arbetarpartiets presidentkampanj fortfarande är i livet. De vill se den femtioettårige Celso Daniel läsa dagens tidning.

Den bilden anländer aldrig.

I stället kommer en vägbeskrivning via en ospårbar mobiltelefon: Estrada da Cachoeira, BR-116, km 328. Polisen kör längs motorvägen och svänger in på den angivna platsen.

Ansiktet är förstört. Båda handflatorna bär hål efter kulor. Käken är bruten. Kroppen är genomborrad på nio ställen.

På eftermiddagen samlas sex tusen petistas på torget i Santo André där Celso Daniel var borgmästare för att vädja om ett slut på mord- och hotkampanjen mot PT. Samma fras som den regimkritiske tecknaren Henfil en gång i tiden använde mot militärdiktaturen riktas nu mot den organiserade brottsligheten i landet: ”Eles podem derrubar uma flor mas jamais vão evitar a primavera”, ”De kan fälla en blomma men aldrig hindra vårens ankomst”.

I folkmassan står Luiz Inácio Lula da Silva. Han gråter.

Det som skulle bli början på hans fjärde kandidatur har i stället blivit en kamp för överlevnad. Rädslan sprider sig i partiet och massdemonstrationer äger rum. Den sittande presidenten Cardoso gör sitt för att försvara demokratin i landet och plötsligt börjar något hända. Landet mobiliseras mot våldet. Lula flyger fram i en segervåg och får höga siffror i den ena opinionsmätningen efter den andra.

Motkandidaten från regeringspartiet PSDB, den före detta hälsoministern, José Serra, gör sitt för att utnyttja tidens anda och lovar fler poliser på gatorna. Men förgäves. När våren anländer till södra halvklotet, nio månader efter den brutala avrättningen, väljs Lula till president med 61.3 procent av befolkningen bakom sig.

I sitt tal på valnatten på Avenida Paulista i São Paulo dedicerar Lula sin seger till alla de partikamrater som dött i kampen för att förändra Brasilien. Han nämner sin bortgångne vän Celso Daniel som trots mordhot fortsatte att placera ut övervakningskameror på skolgårdarna för att stävja crackets spridning ner i åldrarna.

– Att minnas dem är en källa till inspiration för oss som tänker fortsätta utkämpa den goda striden. Striden för de exkluderade och diskriminerade. Striden för de värnlösa. De förnedrade och förödmjukade.

På en restaurang i stadsdelen Botafogo i Rio de Janeiro några veckor efter valet träffar jag Pedro do Coutto, en av de främsta skribenterna på Jornal do Brasil. Han berättar om gårdagens middag med Portugals före detta president Mário Soares som flygit över Atlanten för att gratulera Lula.

– Han kom direkt efter sin träff med Lula på Hotel Glória och var helt tagen. Han kunde inte fatta det. Satt hela kvällen och försökte komma på en annan president i världen som konfronterats med hungern. Den där riktigt bitande känsla av hunger. Soares kunde inte komma på någon. Inte jag heller. Fidel och alla de andra kommer ju från överklass eller i alla fall medelklass. Men Lula. Det går inte att komma mer från botten än honom.

Pedro do Coutto fortsätter att häpnas över det faktum att från och med den förste januari 2003 så kommer hans land, världens femte största, att styras av en man som fick sin första brödbit som sjuåring. Som växte upp på jordgolv. Som saknar vänster lillfinger (det fastnade i svarven). Men frågan är hur mycket det kommer att påverka politiken.

Den dragning mot mitten som Lula gjorde under valkampanjen är nästan lika omfattande som den resa den europeiska socialdemokratin gjort åt höger de senaste åren. Lulas vänsterretorik är nedtonad, skägget ansat och slipsen som han numer alltid bär är inte mycket rödare än den som Göran Persson unnar sig till första maj. Den skrikande fackförbundsledaren som 1980 bildade Partido dos Trabalhadores och bidrog till att militärdiktaturen försvann 1985 är inte lika lätt att känna igen 2003.

Det som retat upp många av de radikala inom partiet är ledningens val av textilmiljonären José Alencar som vice president. Han kommer visserligen från en fattig uppväxtmiljö, men är idag en av Brasiliens rikaste män och en av världens största textilfabrikörer. Han representerar det lilla högerpartiet Partido Liberal och har en trogen krets av väljare bland småföretagarna.

Enligt valanalytiker var det ett genialiskt drag av PT att välja honom som vice och därmed tysta de rädda affärsmännen i São Paulo. Men för stämningen i partiet är det inte lika bra. Den radikala senatorn för arbetarpartiet i den lilla delstaten Alagoas, Heloísa Helena, tycker att partiledningen körde över gräsrötterna och kallar valet av Alencar för ett svek.

Men det värsta för henne är att Lula kommit överens med den avgående presidenten Cardoso om att fullfölja vissa ingångna avtal. Det gäller bland annat det avtal som Brasilien gjorde med Världsbanken i augusti 2002 för att få loss de trettio miljarder dollar som behövdes för att undvika en liknande kris som Argentina sjunkit ner i. Enligt Heloísa Helena riskerar det avtalet att binda partiet under hela mandatperioden och försvåra den samhällsutveckling som är partiets grund.

Hon kallar Världsbanken för maffiaverksamhet och tycker att ledningsgruppen borde ställas till svars inför en internationell domstol för brott begångna mot mänskligheten.

De giriga affärsmännen som gett Brasilien tredje platsen på listan över länder med störst inkomstskillnader i världen är inte längre det enda problemet för Lula. För honom gäller det även att handskas med de radikala stämningarna i det egna partiet.

Men även om Lula fått en rosa ton i ansiktet den senaste tiden är han ändå det största som hänt demokratiutvecklingen i Latinamerika sedan presidentvalet i Chile 1970.

– När Allende kom till makten var det med en mycket vag majoritet. Lite mer än en tredjedel. De två andra kandidaterna fick nästan lika många röster. Det vill säga två tredjedelar av befolkningen var mer eller mindre mot Allende. Det blev inte mycket till styre. Att Lula nu har en sådan stark majoritet bakom sig bådar gott. Dessutom verkar det som om Lula inte tänker peka ut och skrämma upp kapitalet som Allende gjorde. Det bådar också gott, tycker Pedro do Coutto.

I slutet av januari är Luiz Inácio Lula da Silva inbjuden att tala vid den årliga globaliseringskonferensen World Social Forum i Porto Alegre. Där väntar bland annat den livliga rörelsen för de jordlösa bönderna, MST. De har stött Lula i alla år. Nu vill de att han stödjer dem.

HENRIK JÖNSSON

2003-01-01