Maktlös mot musikmanin mittemot

RIO DE JANEIRO/SDS

Jag kände mig som tanten som klagar på barnfamiljer på operan i Rio de Janeiro. I tre dagar i sträck spelade grannen mitt över samma låt. Om och om igen. Aldrig en annan låt. En annan skiva. Eller en annan artist. Enbart samma jäkla låt. Från morgon till kväll.

— Byt låt, för helvete, skrek min sambo från balkongen redan efter lunch.

Första dagen gick rockballaden från klockan nio på morgonen till fem på kvällen, utan avbrott. Låten är på tre minuter. Det blir tjugo upprepningar i timmen. Hundrasextio gånger om dagen. Hade det varit en spännande låt hade man kanske stått ut. Men åttiotalsballaden «Sobre o tempo» av popbandet «Nenhum de Nós» från södra Brasilien, är inget man nynnar frivilligt på.

Den påminner lite om Peter LeMarcs «Little Wille John», vilket i och för sig är en hyfsad låt. Men hundrasextio gånger om dagen?

Dag två började grannen redan halv nio. Jag gick ut på balkongen och försökte lyssna mig till vilket fönster slagdängan strömmande från. Alla fönstren var öppna. Hösten är varm i Rio i år. Jag kunde inte urskilja om det var grannen på femte, sjätte, sjunde eller åttonde våningen, från huset mitt emot, som tryckt på repeatknappen

För några år sedan stämde en man i USA sin granne efter att hon i månader, för full hals, gått och sjungit till Whitney Houstons version av «I Will Always Love You». Han vann. Hur långt skulle jag komma med en anmälan i Brasilien? Bilden av mitt senaste besök på polisstationen dök upp. Inte en chans jag går ned och väcker de igen.

Efter lunch kontrade jag. Jag dammade av vårt CD-skåp och fann «Best of Men at Work» i min sambos samling.

— Den blir perfekt, tänkte jag, höjde volymen och satte på repeat.

Australisk reggaerock, från tidigt åttiotal, vrålade ut från vår lägenhet. Jag mös. Men ingen reaktion. Inte ens när jag tryckte på «Iron Man» av Black Sabbath hände något. Grannen måste vara störd, tänkte jag.

När vi på tredje dagen hörde samma låt lämnade min sambo hemmet. Hon satt med en hög prov som skulle rättas under helgdagarna som denna gång infallit över tre vardagar. Det gick inte  att genomföra när hon hela tiden kom på sig själv nynnandes på åttiotalsslagdängan. När även jag ofrivilligt började nynna på låten som handlar om skilsmässobarn i kläm väcktes ilskan i mig. Jag gick ned på gården och samlade till mig grannarna som lekte med sina ungar.

— Hur gör vi? Ska jag först ta mig in i huset och lyssna mig till vilken lägenhet det är. Sedan kommer ni efter och snor stereon???

De tittade ned i marken och drog fram en stol.

— Sätt dig.

Damen som bott längst i vårt hus berättade historien om den utvecklingsstörde mannen som fastnat i tiden.

— Det var värre förr. Då spelade han om nätterna när folk skulle sova.

Nu har bostadsrättsföreningen fått genom att han endast får spela musik på kontorstid när folk är på jobbet. Att kräva att han ska spela varierad musik gick däremot inte genom.

— Det finns inget vi kan göra.

Precis som skrikiga ungar på operan är han en del av det brasilianska samhället.

HENRIK JÖNSSON

2008-04-29