Muslimska minoriteter har ingen talan

PORT OF SPAIN/SDS

Hon står i ett hörn och säljer majssoppa till sina stamgäster för sex kronor muggen. Om lördagarna erbjuder hon halalslaktad kohälssoppa till samma pris. Mariam de Freitas tillhör de fattiga i det rika Trinidad och Tobago.

— Jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag har åtta barn. Vi bor på landet. Varje eftermiddag måste jag ta mig till den här hörnan och sälja mat, säger hon och slevar upp soppa till en kund.

Mariam är en av de livaktiga krafterna i landets muslimska minoritet. Hon är engagerad politiskt och är irriterad på hur landets enorma gas- och oljefyndigheter inte kommer alla medborgarna till del. Hon menar att det är de rika kristna och de rika hinduerna i landet som lägger beslag på allt.

— Hade vi använt rikedomen från våra naturtillgångar på ett bättre sätt hade ingen behövt vara fattig här. Som det är nu blir den rike bara rikare och den fattige allt fattigare, säger hon.

De muslimska grupperna i Trinidad kom till landet efter att det brittiska imperiet förbjudit slavhandeln på ön 1834. Engelska plantageägarna fick inte längre köpa slavar från Afrika och tvingades importera arbetskraft från kolonin i Indien. I dag är 40 procent av befolkningen av indiskt ursprung på Trinidad och Tobago. Av dem är över 30 procent muslimer. Ändå har de aldrig haft något inflytande över varken den politiska eller den ekonomiska makten i landet.

För sexton år sedan, den 27 juli 1990, stormade den militanta gruppen Jamaat al-Muslimin presidentpalatset i hopp om att stärka den muslimiska minoritetens inflytande. Den 114 man starka truppen tog premiärministern och 45 regeringstjänstemän som gisslan och  belägrade statstelevisionen och polisens högkvarter. Fyrtio människor sköts ihjäl och nästan 500 skadades under oroligheterna. Efter sex dagar gav gruppen upp och släppte premiärministern i utbyte mot att ingen i gruppen skulle bli straffade.

Efter det har den muslimska sektens ledaren, imamen Yasin Abu Bakr, på demokratisk väg försökt stärka den fattiga muslimska minoritetens närvaro i landet. Tills förra året.

— Det var något han sa vid fredagsbönen. Han tyckte det var konstigt att så mycket pengar rann ut ur landet. Han gjorde en antydan om att presidenten och premiärministern delade upp pengarna mellan sig. Säkerhetsstyrkorna plockade in honom morgonen efter, berättar Mariam de Freitas, som säljer sin soppa i den mångkulturella stadsdelen S:t James i huvudstaden Port of Spain.

I andra ändan av huvudstaden ligger redaktionen för Trinidad Express, en av tvillingöarnas ledande dagstidningar. Redaktionschefen Omatie Lyder är av hinduisk härkomst.

— Polisen har misstankar om att han försökt uppvigla personer till nya attentat. Han har hotat med «blodbad» och «revolution» om inte det blir ekonomisk rättvisa i landet. Just nu sitter han i fängelset anhållen för terrorism. Han kan få upp till 25 år, berättar hon.

Omatie Lyder förstår oron över den muslimska sekten i landet men tycker samtidigt att landet lyckats väl med att överbrygga konflikterna i det mångkulturella samhället.

— Som du ser när du går på gatorna här lever vi alla i harmoni med varandra. Det är bara inom politiken som det finns etniska gränser. Politikerna gör allt för att spinna på det etniska när det är val, säger hon.

Den politiska scenen är nästan helt och hållet byggd kring rasfrågan. När det är val står det mellan People´s National Movement, PNM, som stöds av den afrotrinidadiska befolkningen och United National Congress, UNC, som riktar sig till befolkningen av indisk härkomst och hinduisk tillhörighet. Den muslimska minoriteten som härstammar från de områden som idag utgör Pakistan har inget parti att vända sig till förutom imamen Yasin Abu Bakrs militanta grupp Jamaat al-Muslimin.

Trots den etniska polariseringen inom politiken är Trinidad och Tobago ändå ett av världens mest rättvisa mångkulturella samhällen. Inget annat land i världen har infört nationella helgdagar för de fyra trosriktningarna, katolicism, hinduism, islam och baptism i sin konstitution. Till och med sjundedagsadventisterna har fått sin egna röda dag inskriven i landets officiella kalender.

— Vi är stolta över vår mix. Det är den som gör våra öar speciella. Du ser aldrig några bilar brinna på gatorna på grund av någon etnisk konflikt här, säger Omatie Lyder.

HENRIK JÖNSSON

2006-06-10

FAKTA

Trinidad och Tobago är ett av världens första oljeexporterande länder. Redan under 1920-talet började det karibiska öriket leva på sin olja som sedan dess varit republikens dominerande inkomstkälla. Det brittiska oljebolaget BP har stora olje- och gasraffinaderier på ön som är koncentrerade till industristaden San Fernando i söder. Statsskicket anklagas för att vara korrupt och för att bara se till sina egnas bästa. På senare år har regeringen försökt förbättra sitt internationella rykte och utför just nu en stark lobbying för att Port of Spain ska bli huvudsäte för den panamerikanska handelsunionen FTAA, The Free Trade Area of the Americas. Regeringens argument är att Trinidad och Tobago skulle kunna utgöra en neutral brygga mellan de starka staterna i Nord- och Sydamerika. I ett hopp om att skynda på beslutet har gatuskyltarna bytts ut i Port of Spain. Gatunamnen står nu på både engelska och spanska i huvudstaden.

Två av Trinidad och Tobagos mest kända personer är de båda nobelpristagarna i litteratur, VS Naipaul och Derek Walcott. VS Naipaul övergav däremot Trinidad redan på 1950-talet och säger sig inte längta tillbaka. Derek Walcott bor på ön sedan 1950-talet men är född och uppvuxen i det karibiska öriket S:t Lucia. Båda har gjort sig kända för sin kosmopolitiska poesi och litteratur.

«I who am poisoned with the blood of both,

Where shall I turn, divided to the vein?

I who have cursed

The drunken officer of British rule, how choose

Between this Africa and the English tongue I love?»

(Derek Walcott från «A Far Cry from Africa», 1962)