7
maj
2004

Sambalegend med ett leende

RIO DE JANEIRO/SDS

Hans kvarvarande tänder sticker upp som två stubbar i underkäken. Det är inte lätt att höra vad den gamle mannen säger. Betydligt lättare är det att höra han sjunga. Nelson Sargento är en av Brasiliens mest legendariska sambasångare. Han är uppväxt i den mytomspunna favelan Mangueira mitt i Rio de Janeiro och var bara tolv år när sambakompositören Cartola tog sig an honom.

– Jag vet att jag bär ett arv med mig. Min utmaning är inte att förnya samban som det är för många andra. Min uppgift är rötterna. Att konservera samban, säger den 80-årige Nelson Sargento och lägger upp ett gapflabb så att hans två tänder blottas.

Han sitter på soffan i sitt hem på Copacabana. Fönsterna är öppna och från gatan hörs fyrverkerier och skrik. Ikväll avgörs finalen i det heta Rio de Janeiro-mästerskapet. Flamengo mot Vasco. Som en del andra ur den gamla sambistgenerationen håller Nelson på Vasco, den första fotbollsklubben i Brasilien som tillät färgade spelare i laget.

I hallen står hans två stora resväskor. I veckan reser Nelson Sargento för första gången för att genomföra en Europaturné. Han har blivit inbjuden av produktionsbolaget Bar Brasil i Stockholm att göra nio spelningar i fem länder.

– Jag har varit i Portugal tidigare. Men aldrig i de här länderna. Det ska bli spännande. Hoppas bara publiken inte är lika välartad som i Japan. Där klappar de först efter konserten. Hoppas Sverige är roligare, säger han.

Nelson Sargentos karriär som sångare och gitarrist började i favelan på kullen i Mangueira på trettiotalet. Han spelade och umgicks med Nelson Cavaquinho, Pixinguinha och Cartola. De legendariska kompositörerna som ligger bakom de flesta av Brasiliens sambaklassiker. I mitten av sextiotalet fick Nelson sitt första publika genombrott i musikalen “Rosa de Ouro” som var en hyllning till en av Rio de Janeiros första sambaskolor.

Annars är Nelson Sargento trogen sin egen sambaskola Estação Primeira de Mangueira. Den absolut största och mest prestigefyllda sambaskolan som varje år gör en av de mest spektakulära paraderna under karnevalen i Rio.

– Jag är född in i Mangueira. Det kvittar vad de säger om att sambaskolan försörjs av pengar från droghanteringen. En så[1]
dan fin skola som Mangueira går inte att hålla igång genom att panta flaskor. Jag kommer alltid att hålla på Mangueira, säger Nelson som ofta jämförs med Kubas numera avlidna gitarrist och sångare Compay Segundo.

– Han var här och hälsade på för några år sedan. Vi träffades och han bjöd på några Havannacigarrer. En stor man. Han föreslog att jag skulle sätta igång en brasiliansk variant av Buena Vista Social Club. Leta upp mina gamla medmuskier och göra en Buena Vista Brasil. Det hade varit kul. Men som jag sa till honom. “Det finns ingen kvar. Alla har gått bort”.

Nelson Sargento är den sista av de stora sambisterna från sambans gyllene epok på trettio- och fyrtiotalet som fortfarande är i livet. Han framför den lugna, vaggande och något melankoliska samban sittandes på en stol mitt på scengolvet. Det är där han trivs bäst. Bara en sak oroar honom inför turnen i Europa. Klimatet.

– Lugnt. Du kommer lagom till våren. Det är runt femton grader i maj, upplyser SDS:s utsände.

– Femton grader! Jag hoppas verkligen de har varm choklad på hotellet, säger han och blottar sina två tänder igen.

Nelson Sargento är en leende legend.

HENRIK JÖNSSON

2004-05-07

Var: Mejeriet, Lund

När: Lördagen den åttonde maj

Vad: En hyllning till sambans rötter med Nelson Sargento och sex av Rio de Janeiros bästa och mest anlitade sambamusiker, bl. a Sverigevännen och mandolonisten Afonso Machado som arrangerat reportoaren. Klassikern Tristeza, som Lill Lindfors spelade in som Teresa i slutet av sextiotalet, sägs ligga som extranummer.

Hur: Samba. Tjejer markerar med tårna, killar med hälen

Kommentera