Rush in Rio!
RIO DE JANEIRO/SDS
Det var på Tims pojkrum i Oxie. Väggar täckta med Gene Simmons tunga och Lemmys vårtor. Jag var fjorton år och han skulle presentera sitt favoritband för mig. Han började i kronologisk ordning med ”2112” och slutade med det han menade var den kanadensiska trions absoluta mästerverk – ”Moving Pictures” från 1981. Som tre år yngre än honom var det bara att nicka och säga ”fy fan vad bra” efter varje låt. Men det tyckte jag självklart inte. För mig lät Rush mer som Yes eller något annat påtänt symfonirockband. Sedan dess har jag aldrig stött på bandet. Och knappast någon annan heller. Tills i fredags.
Var nere på torget i Glória i Rio de Janeiro för att köpa ett ex av Jornal do Brasil. Ville komma över nöjesbilagan för att se vad som var på gång i helgen. Och vad möter jag? Ett fett reportage om Rush. Den kanadensiska trion, som i vilket annat land knappt skulle fyllt en fritidsgård, kommer för att göra en Brasilienturné som omfattar lika många datum och samma arenor som Madonna, U2 och Rolling Stones brukar göra i landet.
Rubriken i tidningen är ”A hora do Rush enfim chegou”, vilket ungefär betyder ”Äntligen blev det Rushs tid i rampljuset”. Vem i hela världen kan ha gått och väntat på det?
Brassarna.
– Rush tillhör just nu de tre absolut största och mest efterlängtade banden i landet. Det är bara Pink Floyd och Dire Straits som vi väntat längre på, skriver tidningens annars sansade musikskribent Silvio Essinger.
Det finns många anledningar att älska Brasilien. Landets urval av västerländsk musik är inte en. Norska A-ha är fortfarande populära här. Videon från deras konsert på Rock in Rio II för tio år sedan cirkulerar forfarande flitigt i butikerna och på gatorna säljs ännu idolporträtt av de bleka norrmännen.
Och detta i ett land som badar av musik. Som är gjort av musik och inte gör annat än dansar. Att japaner har dålig smak det vet vi. Men sambalandet Brasilien.
Det måste vara värmen.
Annars är Rio roligt. En mytomspunnen stad som ständigt lockar till sig nytt folk som vill låna av stadens glans. En av alla dessa är The Byrds gamla sångare Roger McGuinn. För tio år sedan påstod han att han var ”Back from Rio” på soloskivan med samma namn. I själva verket lämnade han aldrig Los Angeles.
Ett svenskt exempel är Olle Ljungström. Inför sin senaste release lät han Bob Hansson plita ner några rader om den kommande plattan. I ett utbrott av konstnärlig frihet hittade slampoeten på att skivan var inspelad i Rio de Janeiro och sände ut ett pressmeddelande. P3:s Musikjournalen nappade och ville veta hur Ljungström påverkats av de brasilianska rytmerna.
– Det får du höra när skivan släppts, svarade han.
Nu ligger ”Syntheziser 2002” ute i handeln och det framgår ganska omedelbart att världens räddaste man knappats påverkats av Ipanemas heta stränder, snarare av Vaxholms hala stenar.
En annan som försökt låna av Rios glans är den gamle HIF:aren och landslagsmålvakten Kalle Svensson. Han lyckades rädda några bollar under VM 1950 i Brasilien och blev till sin död hyllad som ”Rio-Kalle”. Ändå läckte han som ett såll och släppte in sju bollar enbart i slutspelet mot Brasilien.
Det verkar kvitta vad man gör och hur man gör det, huvudsaken man gör det i Rio. Eller säger att man har gjort det i Rio.
Nu ska Rush göra det i Rio. På lördag spelar de på Maracanã. Världens största fotbollsstadion byggd för tvåhundra tusen åskådare. Jag tror jag åker hem.
HENRIK JÖNSSON vill bli Riokorre och kallas Rio-Jönsson i framtiden
2002-11-15
