24
jun
2007

Slavar för miljöns skull

PALMARES PAULISTA/GP

Han sliter av sin långärmade skyddströja och slänger sig ned i skuggan av sockerrören.

— Jag orkar inte längre. Hör ni! Jag orkar inte.

Den svettiga undertröjan är randig av kroppens salter.

— Gör vad ni vill. Kalla på förmannen. Sparka mig! Jag fortsätter inte.

Det är 34 grader hett och Geraldos första dag som sockerrörsarbetare. Han steg upp 04:30 i morse för att hinna med bolagets buss som kör runt i byarna utanför etanolfabriken «Santa Cruz» och hämtar upp ackordarbetarna. När solen reste sig över delstaten São Paulos inland var 22-åringen redan utrustad med bolagets machete och slipsten.

För varje fem meter han huggit ned av sockerrören, som står planterade i långa rader, betalar etanolbolaget honom 59 öre.

— Jag är inte gjord för detta. Jag kan inte, jag kan inte. Det är omänskligt, skriker han när Göteborgs-Posten går förbi tillsammans med företagets informationschef.

Lyckas killen hugga sin dagliga kvot på 925 meter har han ensam avverkat tolv ton sockerrör.

Det ger honom en timlön på tretton kronor.

För etanolbolaget innebär det 960 liter etanol att exportera till, bland annat, Sverige.

— Jag ber om ursäkt för detta. Du vet, det är första skördedagen. Det kommer alltid någon bråkstake som inte vill jobba, säger Rudinei Sérgio Pestana som jobbat på etanolbolaget «Santa Cruz» i 24 år.

Informationschefen är mån om att visa upp företaget från sin bästa sida för att utländska importörer ska fortsätta att köpa Brasiliens «gröna bränsle». Brasilianska medier släpper han överhuvudtaget inte in längre. De anses vara alltför negativt inställda till villkoren som landets 400 000 sockerrörshuggare arbetar under.

— Det viktiga är att skapa en god stämning i arbetslaget. Jag ska prata med förmannen om den här killen. Du måste tänka på att det är ett vapen de bär i hand, säger han och tar upp sin röda kulspetspenna ur bröstfickan.

På fältet nedanför oss bryter resten ur «Frente V», «Front 5» fram längs de tre meter höga sockerrören. Sextiosex män och kvinnor som vaggar fram med näsan i backen under den stekande solen. En svart dis vilar över sluttningen. I går natt svedde förmannen fältet för att den vassa blasten och fältets alla ormar skulle försvinna.

Under ett solskydd fäst på bolagets buss sitter arbetsledaren för fronten.

Informationschefen går fram till honom.

— Du, du har problem med en av dina killar. Han sitter där uppe och vill inte hugga mer, säger Rudinei.

Förmannen rättar till sin läderhatt och tittar upp för backen.

— Jag vet vem det är. Jag går upp och plockar honom senare.

När George W. Bush var i São Paulo i våras och undertecknade «etanolalliansen» med den brasilianske presidenten Lula skapades en investeringsfeber av sällan skådat slag i Brasilien. Världens mäktigaste riskkapitalister gick in och satsade åtskilliga miljarder dollar i den brasilianska etanolindustrin.

Den ungerskfödde megainvesteraren George Soros köpte tre etanolfabriker för sammanlagt sex miljarder kronor, Londonbaserade «Infinity Bio-Energy», som styrs av den brasilianske diplomaten Sérgio Thompson, satsade 3,5 miljarder kronor och Världsbankens före detta  chef, James Wolfensohn, och grundaren av «America Online», Steve Case, skapade fonden «Brasil Energy» med ett grundkapital på 14 miljarder kronor.

På en månad svämmade den brasilianska centralbanken över av så mycket utländsk valuta att «realen», den inhemska valutan, nådde sin starkaste position på över tio år. Centralbanken var tvungen att stödköpa 36,8 miljarder dollar för att realen inte skulle bli alltför stark och därmed äventyra hela Brasiliens exportindustri.

Anledningen till optimismen är enkel.

Världens sug efter etanol har aldrig varit så starkt som nu och inget annat land än Brasilien står bättre rustat att möta omvärldens behov.

Maria Aparecida de Moraes Silva är professor i sociologi vid delstatsuniversitetet i São Paulo, UNESP. Hon har ägnat större delen av sin forskning till att undersöka den andra sidan av den brasilianska framgångssagan. Hon har tittat på förhållandena för landets hundratusentals sockerrörsarbetare.

Den snart sextioåriga professorn tar emot i sitt kontor i universitetsstaden São Carlos, sexton mil norr om mångmiljonstaden São Paulo.

— Titta här, säger hon och sträcker över ny statistik hon tagit fram.

Produktion per person: 12 ton per dag

Antal slag med macheten: 9 700 per dag

Antal rygg- och knäböjningar: 6 630 per dag

Vattenförlust: Åtta liter om dagen

Lön: 410 reais i månaden (en sjättedel av vad förmannen tjänar)

— Förstår du? Det är slavarbete. Etanolbolagen utnyttjar den sociala orättvisan i landet. De anställer folk som inte har något val och låter de hugga sockerrör tills de stupar, säger hon och rafsar efter någon artikel som ligger på hennes överfyllda skrivbord.

I dag har hon suttit i telefon hela dagen. I söndags publicerade Brasiliens största dagstidning «Folha de São Paulo» ett reportage där Maria Moraes avslöjar sin senaste forskning som visar att en slav på 1800-talet hade längre arbetslivslängd än vad en sockerrörsarbetare har i dag.

— Under kolonialtiden skötte plantageägarna om sina slavar bättre än vad man gör i dag med sockerrörsarbetarna. Plantageägarna hade investerat i slavarna. De skulle hålla hela vägen. I genomsnitt överlevde en slav tjugo år på fältet. En sockerrörsarbetare på 2000-talet klarar max 12 år, sedan är han eller hon helt utsliten, berättar forskaren.

Hennes avslöjanden har rört upp känslorna hos etanolbolagen till den grad att hon inte längre vågar ställa upp på bild i Brasilien. Hon känner sig hotad.

— Det kan låta löjligt. Men det finns mycket pengar i etanolbranschen. Kommer det ut under vilka villkor som den brasilianska etanolen tillverkas på kommer exporten att minska. Inga länder i Europa vill köra på etanol som orsakar dödsoffer, säger hon.

Sedan 2004 har nitton personer dött av utmattning på sockerrörsfälten enbart i delstaten São Paulo. En tjugoårig kille dog i förra månaden. Lourenço Paulino de Souza var gästarbetare från delstaten Tocantins i norra Brasilien. Under sin första dag som ackordarbetare på sockerplantaget «Santa Elisa» i Barretos fick han en hjärtinfarkt och dog.

En vecka senare avled ytterligare en man på fältet.

— Problemet är att kraven på effektivitet har höjts. Under slavepoken fanns det inga kvoter som skulle följas. Inte heller under militärregimen. På sextiotalet nöjde sig plantageägaren om en sockerrörsarbetare högg sex ton om dagen. Nu har den ökade efterfrågan dubblat kvoten. Bördan är omänsklig, menar Maria Moraes.

Femton mil nordväst om hennes kontor, längs motorvägen SP-310, ligger den lilla byn Palmares Paulista med 4 000 invånare. Under skördetiden fylls bakgårdarna med upp till 10 000 gästarbetare från delstaterna i norra Brasilien. Deras familjer har skramlat till bussbiljetten och skickat iväg sina söner till ackordarbete i Brasiliens mest förmögna region.

Ibland migrerar hela familjer.

— Vad ska vi göra. Det finns inga jobb där hemma. Det här är vår enda chans, säger 35-åriga Eufrase Nobre som kommer från byn Botuporã i Bahias karga inland.

Han kom i förra månaden med sin 26-åriga fru Lucia, deras två söner och hennes lillasyster. När paret är på fältet och hugger sockerrör ser lillasystern till barnen.

— Det är klart vi lider. Ibland får man kramp och måste sätta sig ned. Det är farligt att fortsätta. Går krampen vidare mot hjärtat kan man få en infarkt. Jag ber till Gud varje dag att jag ska klara mig, säger Eufrase och ställer sig för att tvätta kläderna efter dagens slit.

Vattnet färgas svart av all sot.

— När jag är därute kommer tankarna om och om igen. Jag vill bara slita av mig tröjan och sätta mig ned i skuggan. Skita i det. Det är inte mänskligt att vi ska hugga för hand. Men sedan biter jag ihop. Jag måste tänka på barnen. Jag måste tänka på barnen.

Eufrase har hyrt in familjen i en lagerlokal där fastighetsägaren byggt upp ett fyrtiotal rum med hjälp av plywood. Det påminner om en bordell på landsbygden. Skillnaden är att det är sockerrörsarbetare som hyr in sig här, tre personer i varje rum, för 45 reais per månad. Varje rum är utrustad med en gasolspis längs ena kortsidan.

Toalett och dusch finns längst ned i korridoren.

— Förlåt, jag hade så gärna velat bjuda på något, säger Eufrases fru och tittar ned i marken.

Dagen efter följer vi med familjen ut på fältet. Klockan är 04:35 när Eufrase stiger upp och tänder gasolspisen. Han värmer upp bönor och ris från igår. Maten häller han i två burkar som paret ska ta med sig ut på fältet. Det är därför sockerrörsarbetarna i Brasilien fått smeknamnet «bóias-frias», «kallt käk». När det väl är dags för lunch på fältet har deras mat redan kallnat.

På gatan utanför deras tillfälliga bostad samlas bakgårdarnas migranter längs trottoaren. Var och en sitter på sin femliters vattendunk i mörkret och väntar på att bussen som deras förman hyrt ska komma och hämta dem. Det påminner om en ringlande kö till ett biljettsläpp av Rolling Stones.

De är flera tusen.

Ingen av de här arbetarna har något anställningskontrakt. De är handplockade av en så kallad «Gato», «Katt», som «anställer» migranterna på torget inför skörden. Sedan säljer «katten» den ned nedhuggna råvaran till sockerrörsplantagerna. På så sätt slipper etanolfabrikerna undan både skatt, arbetsgivaravgifter och arbetsgivaransvar.

Eufrase och Lucia går på sin buss och lämnar sina två söner sovande i det lilla rummet. Bussen kör ut från byn till de enorma sockerfälten som ligger och väntar i gryningen. Längs en överenskommen grusväg mitt bland fälten stannar bussen och väntar in de andra ackordarbetarna. Vid ena kanten står sju personbilar med strålkastarna på.

Det är «katterna» som delar upp dagens arbetskraft och skickar ut dem på fältet.

— Jag är ledsen, inga bilder här, hånler en av «katterna».

Han presenterar sig som «Carlos» och är en av de sju mellanhänder som arbetar för etanolbolaget «Catanduva» som styrs av sockerbaronen Virgolino de Oliveiras familj. Familjen äger tre etanolfabriker i regionen och köper den huggna råvaran av bland annat mellanhänderna. Eftersom de flesta av migranterna varken kan läsa eller skriva är det etanolbolaget och mellanhänderna som själva gör upp om priset.

— Vi får betalt per ton vi hugger. Men jag har aldrig sett någon våg. En gång i veckan får vi en lapp där det står hur mycket vi huggit. Ena dagen får vi 27 centavos per fem meter, en annan dag 17 centavos. Jag förstår inte hur de räknar ut det, säger Eufrase och rafsar efter det senaste lönebeskedet i fickan.

— Kan du se vad det står här?

När klockan går mot sju är samtliga arbetslag igång. De hugger fram tills frukostrasten 09:00 då solen börjat steka deras nackar. För att minska riskerna för kramp delar förmannen ut en glukoslösning med salt. Arbetarna blandar pulvret i en kopp och sväljer med en grimas. Sedan är det dags att gå ut och hugga igen. Efter lunch är temperaturen uppe i 32 grader och svetten färgar deras kläder mörka.

På eftermiddagen stannar ett hjärtskärande skrik upp den nästan ljudlösa mänskliga maskinen som tuggat sig fram under dagen. En arbetare studsar omkring bland sockerrören. Det ser ut som om han blivit biten av en skallerorm. En kollega rusar till undsättning och tar ned honom på marken.

— Helvete, inte nu igen, skriker kollegan och försöker lugna grabben.

En 18-årig gästarbetare, med ring i örat, har fått kramp och måste hålla sig stilla så att muskelsammandragningarna inte går mot hjärtat.

— Han fick det för några veckor sedan också. Han hamnade på sjukhus. Usch, det var nära ögat, säger kollegan och skakar på huvudet.

Den skadade killen vacklar in i det obrända sockerfältet och sätter sig i skuggan av blasten. Han heter Evanilson Nascimento Chavez och kommer från Santa Inês i Maranhão, en av Brasiliens fattigaste delstater, vid Amazonasregionen. Han slutade skola när han var tio år och har arbeta inom jordbruket sedan dess. När torkan slog till i Maranhão i år, på grund av skövlingen av Amazonas, gjorde Evanilson som hans bröder gjort.

Lånade pengar till bussresan och reste i tre dagar genom inlandet för att komma till delstaten São Paulo och hugga sockerrör.

Nu gråter han i skuggan.

— Jag känner på mig att jag kommer att dö här. Jag orkar inte längre. Jag orkar inte.

Han torkar tårarna.

— Jag vill bara härifrån.

Han börjar gråta igen.

— Hade jag bara inte haft några skulder skulle jag slutat i dag. Och aldrig mer kommit tillbaka. Men jag måste betala mitt rum och maten från förra månaden. Förmannen kommer dra det på lönen, säge rhan och torkar tårarna.

— Och så måste jag ha till bussresan hem.

Evanilson behöver minst två månader till på fältet, sex dagar i veckan, tolv ton sockerrör om dagen, om han ska lyckas ta sig härifrån.

Vad känner han inför president Lulas tal om «Brasiliens gröna

arbetare» som hjälper världen att minska den globala uppvärmningen genom att producera miljövänlig etanol.

— Etanol? Vad då? Det är väl socker de gör av det här, säger han och tittar undrande på sockerrören.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON

2007-06-24

3 Svar

  1. Anders

    Då ska man veta att sockerrörsarbetet är eftertraktat eftersom det är dubbelt så bra betalt och betydligt färre skador än andra lantarbeten…

    Sen 2007 har det hänt en hel del – i maj i år skrev lantarbetarfacket och sockerrörsarbetarfacket på ett avtal med producenterna om hur mekaniseringen ska gå till och vilka arbetsförhållanden som ska gälla. se http://www.presidencia.gov.br/estrutura_presidencia/sec_geral/noticias/Publi/compromisso_nacional/

  2. Visst, det har förbättras. Men i Palmares Paulista är det samma skit som tidigare. Migrantarbetare som anländer och tror de ska bli rika på en skörd. I stället sliter de ut sig och hamnar i skuldfällor…

  3. Thomas

    Rolig och himla intressant blogg 🙂 Är det lika illa för arbetarna nu också, 6 år senare? Bra att veta iallafall, kommer aldrig köpa en bil som ”flexar” med etanol. Förstår ärligt inte hur vanliga människor i väst tänker? Kan ju vara bra att kolla hur produktionen för varor som görs i andra länder går till, hur det fungerar, innan man köper. Just det, man ska ju spara pengar, på bekostnad av människors liv och hälsa?

Kommentera