“Svordomarna gav mig den respekt jag saknat”

RIO DE JANEIRO/SDS/HD

När jag för två veckor sedan rapporterade från Brasiliens ståtligaste gata – Avenida Paulista i São Paulo – försökte ett cykelbud sno min mobiltelefon. Först trodde jag att cykelbudet av misstag stött till min telefon som satt på en selfiepinne och filmade mig. Sedan insåg jag att han försökt ta den. Jag blev både rädd och förbannad och sprang efter honom, skrikandes allsköns svordomar, samtidigt som jag kallade på polis. Även om polisen kom efter en minut – brasilianskt rekord – var cykelrånaren borta.

Polisen undrade om jag lyckades fånga honom med kameran, men jag var så skärrad att jag inte insåg att jag gjort det.

–      Kameran var vänd mot mig när jag sprang efter honom. Jag filmade tyvärr inte honom, sa jag.

Först när jag laddat ned filmen i datorn insåg jag att hela rånförsöket var dokumenterat. Det gick att följa hur cykelbudet formar sin hand som en örnklo och försöker greppa telefonen i farten. Det gick också att se rånarens ansikte och vilket matleveringsföretag han arbetade för. I Brasilien är det inte rödrosa Foodora som gäller. Här dominerar orangea Rappi. När jag visade filmen för min brasilianska fotograf sa han:

–      Lägg ut den på sociala medier, tagga Rappi. Killen kommer att åka fast.

Inom en timme hade filmsnutten fått flera hundra visningar på Instagram och Facebook, främst i Sverige där folk imponerades av hur blixtsnabbt jag växlade från att på ren malmöitiska skrika ”a men va fan håller du på med” till att skända cykelbudet med folkliga brasilianska svordomar.

Aftonbladet ringde och undrade vad jag vrålade. Jag översatte inte. I det protestantiska Sverige bottnar våra kraftuttryck i rädslan för helvetet, rövhålet och skit under stövlarna. Vi har kanske världens mesigaste svordomar. I andra kulturer är det mer krut i uttrycken. I katolska länder är det vanligt att man attackerar det mest heliga – modern. Att skrika att någon är en horunge kränker inte bara personen utan även hans mamma. Det var det jag skrek efter cykelbudet.

Min chef tyckte det var opassande. Det tyckte inte brassarna. När väl filmsnutten fick fäste här delades den av en präst och en komiker med sammanlagt 35 miljoner följare på Instagram. Prästen skrev: ”Dagens avsnitt: hur man lösgör språket inom en” och komikern skrev: ”Se hur gringon lär sig flytande portugisiska på två sekunder”.

Filmen har nu setts av miljontals brassar. Jag kan inte röra mig utanför dörren förrän någon kommenterar videon. I går stannade ett cykelbud, som arbetar för samma firma som rånaren, till när han såg mig sitta på en uteservering i Rio. ”Är det du från videon”, undrade han. Jag nickade och svarade på skämt:

–      Det var väl inte du som försökte råna mig?

–      Jag? Nej, absolut inte, sa cykelbudet.

Jag reste mig upp för att skaka hand med honom, men då cyklade han snabbt iväg. Först efter 25 meter stannade han till och vände sig om. Det måste ha varit första gången som någon blev rädd för mig i Brasilien. Vreden jag visade på videon har gett mig den respekt jag saknat här.

HENRIK BRANDÃO JÖNSSON