Wow! Den smälter!

EL CALAFATE/TIDNINGEN VI

För några år sedan var El Calafate en övergiven håla i Patagonien, den sydligaste delen av Sydamerika. Men idag blomstrar stan; den har till och med blivit ett av världens snabbast växande turistmål. Orsaken är klimatförändringarna. Folk kommer från hela världen för att se traktens glaciärer innan de smälter.

Koreanska Soyeon Kim knäpper sin nyinköpta vita parkas med guldigt mönster. I över ett dygn har hon flugit för att komma till ett av jordklotets mest sydliga samhällen. Nu färdas hon i chartrad buss tillsammans med andra asiatiska, europeiska och amerikanska turister som kommit för att uppleva när den sista inlandsisen kalvar i vattnet.

Efter larmrapporterna om klimatförändringarna har de isblå glaciärerna i södra Patagonien blivit världens snabbast växande turistmål.

— Det gäller ju att se dem innan de smälter, ler Soyeon, 30 år, och lutar sig tillbaka i sätet.

När turistbussen kör in i nationalparken där den fascinerande glaciärtungan sträcker ut sig mellan bergen tar hon upp kameran ur väskan. En sextio meter hög isvägg reser sig framför henne.

— Wow!

Bussens passagerare störtar till utsiktsplatsen för att få bilden på sig själva med den imponerande glaciären i bakgrunden. Ett europeiskt par hjälper henne att ta fotot. Soyeon kollar snabbt hur bilden blev.

— That´s it! Nu har jag varit här, säger hon och sätter sig på en träbänk.

Femton minuter senare hörs ett ljudligt brak. Med en reflexrörelse springer turisterna fram till räcket. Blickarna riktas mot en och samma punkt på glaciärväggen.

— Ser ni, ser ni! Den kalvar, ropar en man från Australien.

Koreanskan lirkar upp kameran och förevigar ögonblicket när det flera ton tunga glaciärblocket flyter ut i sjön för att smälta till vatten.

— Wow! Jag trodde aldrig jag skulle få se det live, myser hon och går upp till besökscentret för att köpa några souvenirer.

I bussen tillbaka till hotellen i Calafate delar turisterna med sig av dagens upplevelse.

— Allt det här snacket om global warming lockade oss. Vi har ju inga glaciärer hemma. Det här var värt varenda krona, säger Nick Pope från Skottland som rest hit med sin italienska flickvän.

Den enda fråga turisterna inte vidrör är deras egna koldioxidutsläpp som de orsakar för att ta sig till hit. Utsläppen som den nya klimatturismen gör sig skyldig till går att räkna i ton.

— De flesta som kommer hit är miljömedvetna. Det är därför de vill se glaciärerna. Men de förstår inte att deras nyfikenhet tar död på glaciärerna. Det här har blivit isens Las Vegas, säger vandringsguiden Fernando Armani, 41 år.

För några år sedan var El Calafate en blåsig håla vid foten av den snötäckta bergskedjan Anderna i södra Patagonien. De enda som kom hit var friluftsturister eller forskare som behövde öva inför Antarktisexpeditioner. Invånarna levde på glesbygdsstöd och den närmsta flygplatsen låg tre hundra kilometer bort. Calafate hade några tusen invånare, ett par hotell och några restauranger.

Nu har Argentina byggt upp en turistindustri i samhället som ligger närmast glaciärerna. Varje dag landar tolv Boeingplan med passagerare från hela världen på den nya flygplatsen.

Calafate har blivit världens första stad som lever på is.

— Vi förbereder oss på att få hit fler flighter nästa år. Denna turismen kan bli hur stor som helst, säger Javier Belloni, borgmästare i Calafate.

När han var tre år sände staten hit hans föräldrar i ett projekt att befolka det ödsliga Patagonien. Året var 1973 och Calafate grundades officiellt. När Javier började skolan hade byn femhundra invånare. Glaciärerna låg orörda vid gränsen till Chile, endast några mil bort.

— Jag har gjort det mesta. Jobbat som mekaniker, i kassan på banken, som ljudtekniker på närradion, berättar borgmästaren.

När turismen tog fart för några år sedan allierade han sig med familjen Kirchner, som tidigare styrde provinsen Santa Cruz, dit Calafate hör till. Javier gick med i samma parti och ställde upp i kommunvalet. Han fick draghjälp av Néstor Kirchner som hade blivit Argentinas president och vann för två år sedan borgmästarposten. Vid samma val lyckades presidentens fru bli Argentinas nya president.

Cristina Kirchner har nu sitt sommarresidens i Calafate och äger stadens lyxigaste hotell, Los Sauces, där en natt kostar åtta tusen kronor.

— De har sett till att investeringarna kommit hit. Uppmuntrat sina vänner i Buenos Aires att satsa här och sett till att det statliga flygbolaget prioriterar utvecklingen här. Jag är skyldiga de allt. Utan dem hade inte Calafate varit vad det är i dag, säger Belloni och tittar upp mot väggen på hans kontor.

En bild på honom och Cristina Kirchner är uppsatt bredvid det klassiska porträttet av Evita och Perón.

Vad tycker borgmästaren om att glaciärerna blivit som ett 2000-talets Eiffeltorn.

— Det är ju super. Det är ju bara vi som har dem. Ska du se glaciärer någon annanstans i världen får de ge dig ut på en kostsam och avancerad expedition. Här landar du med flyg, hoppar på en buss och blir körd till dem. Enklare än så kan det inte bli. Vem som helst kan åka hit här, säger han och avslöja kommande marknadsföringsplaner.

Inför Latinamerikas största turistmässa i megastaden São Paulo i vår planerar borgmästaren att frakta upp ett stort isblock på lastbil för att visa reseoperatörerna vad Calafate har att erbjuda.

— Palmer och sandstränder är ute. Nu är det is folk vill ha, skrattar den 39-årige borgmästaren.

Vad tycker han om koldioxidutsläppen som den nya turismen gör sig skyldig till.

— Trams! Vi orsakar inga utsläpp. Här finns inga industrier. Patagonien är det renaste som finns.

När turistmyndigheten i provinsen Santa Cruz började sina mätningar för tio år sedan var merparten av turismen inhemsk. De flesta kom från den kaotiska mångmiljonstaden Buenos Aires och sökte sig hit för att få lugn och ro i den friska miljön. Friluftsturisterna bodde på enkla hotell, kombinerade glaciärerna med att vandra i nationalparken och brukade stanna i flera veckor.

I dag är den utländska turismen nästan tre gånger större. De flesta kommer från Europa, bor på nybyggda fyrstjärniga hotell och stannar två nätter. Endast fyra procent av de europeiska turisterna bor fler än tre nätter. Eftersom den nya turismen är intensiv har näringsidkarna höjt priserna för att kunna tjäna så mycket pengar på så kort tid som möjligt. Calafate har blivit den dyraste staden i Latinamerika.

— Det är absurt. Vem vill komma tillbaka när det är så? De skjuter sig själva i foten, säger Alejandro Grillo, som tillsammans med sin fru driver Casa de Grillos, ett Bed & breakfast.

Paret har gjort som fler hundra andra bofasta i Calafate. När klimatturismen slog till för fyra år sedan räckte inte hotellbäddarna till. Kommunen uppmanade folk att bygga till sina villor.

— Vi hade nyligen pensionera oss. Jag var 53 och min fru 57. Vi ville inte bara sitta av tiden. Vi bestämde oss för att öppna ett B&B. Tanken var att vi skulle lära känna folk från andra länder, sitta och drick te. Prata om livet, berättar Alejandro som arbetat inom det argentinska skolverket.

Det har inte blivit som paret trott.

Hans fru Marta torkar av sig vetemjölet från dagens kaka på förklädet.

— De rusar in, ställer väskorna, kollar sina mejl och bokar in glaciärturen med guidebolaget. Bussen hämtar tidigt på morgonen och lämnar av sent på eftermiddagen. På kvällen äter de grillat lamm och dricker rödvin. Dagen efter försvinner de igen. Enda gången vi träffas är när de ska betala och ge sig iväg, suckar hon.

Paret har fem rum och en stuga i trädgården att hyra ut.

— Men nu räcker det. Stugan ska vi inte hyra ut längre. Den ska våra barn ha när de kommer och hälsar på, säger Marta.

Paret Grillos jobbar sju dagar i veckan, under hela sommarhalvåret, från oktober till april.

— Vårt ställe rekommenderas ju i Lonely Planet så det är fullt jämt. Men om jag fått välja hade vi hellre tagit emot mindre gäster. Och gärna dem som verkligen är intresserade av Patagonien och inte bara vill beta av glaciärerna, säger Marta och stoppar in kakan i ugnen.

— Vi gör ju inte det här för pengarna skull. Vi har ju redan våra statspensioner.

Huvudgatan i Calafate kantas av nybyggda caféer, restauranger och souvenirbutiker. Det finns även ett kasino som rests av granitblock och smyckats med mönster från tehuelcheindianerna, ursprungsbefolkningen i Patagonien. En av de populäraste adresserna ligger i början av huvudgatan. Här har guidebolaget «Hielo & Aventura», Is och äventyr, sitt huvudkontor.

Bolaget har monopol på glaciärturer till Perito Moreno, den mest spektakulära av de 47 olika glaciärerna som utgör det patagoniska istäcket. Bolaget erbjuder tre olika turer. Den billigaste är «Safari Náutico» och består av en båtfärd till Perito Morenos sextio meter höga glaciärvägg. På grund av säkerhetsskäl håller båten sig på tre hundra meters avstånd från väggen. När glaciären kalvar kan isblocken skapa höga svallvågor.

Den mest populära turen kallas «Mini Trekking» och riktar sig till de som inte nöjer sig med att se glaciärerna. För 1 050 kronor per person tar guider ut turisterna för en mindre vandring på Perito Moreno.

— Den är vårt flaggskepp. Nästan alla som kommer hit vill göra den. Minitrekkingen är varken för lätt eller för svår, säger José Pera, som driver guidebolaget med nittio anställda tillsammans med sin far.

En vanlig dag kan företaget ha hand om fjorton olika grupper, med vardera tjugo turister, som går ut på glaciären.

— Nästa år ska vi börja använda andra delar av glaciären. Vi måste dela upp grupperna så att det inte blir för stort tryck på ett och samma ställe, säger José Pera som tidigare arbetat som bergsguide i Anderna.

För den som vill ge sig ut på en längre vandring finns «Big Ice».

— Den är till för mer seriösa resenärer och är krävande. Personer över 45 år vill vi gärna träffa först och försäkra oss om deras kondition.

Jag väljer att göra en «Mini Trekking». I handen får jag en broschyr om vad jag ska ha med mig. Solglasögon, solkräm, varma och bekväma kläder, keps eller solhatt, vattentätt jacka, handskar, vandringskängor, mat och dryck. Bussen ska hämta vid Casa de Grillos klockan sju på morgonen och lämna vid 16.00. Det känns spännande. Sist jag var ute på en glaciär var när jag besteg Kebnekaise för tio år sedan. Det var innan klimatförändringarna blev allmänt kända.

Nu håller den glaciären på att tyna bort.

I Patagonien sker samma sak.

Den senast undersökningen visar att glaciärerna i Sydamerika dragit sig tillbaka lika mycket de fem senaste åren som de tidigare minskat under femtio år. Forskarna som är kopplade till FN:s klimatpanel menar att de smältande glaciärerna är den tydligaste och allvarligaste varningen för klimatförändringen. Glaciärerna är jordens känslospröt. När de börjar dra sig tillbaka är något på tok.

Morgonen efter kommer bussen och hämtar. Det är här jag träffar koreanskan Soyoen Kim, skotten Nick Pope och hans italienska flickvän Arianna Fichera. Med på glaciärbussen finns också ett belgiskt ungt par på smekmånad, tre britter på rundresa i Patagonien, två argentinare från Rosário, Argentinas andra största stad, en amerikan från Alaska och tjecken David Zmrzly från Prag.

— Vi har varit och hälsat på en vän som flyttat till Buenos Aires. När vi ända var här passade vi på att ta flyget ned hit. Det tar ju bara tre timmar från Buenos Aires, säger tjecken som reser med sin fru och deras ettåriga dotter.

I dag är frun och dottern på hotellet.

— Vi har fått dela upp oss. I går gjorde hon «Big Ice» och jag var hemma. I dag gör jag «Mini Trekking». Jag hade ju inte med mig mina vandringskängor, skrattar han och visar upp sina slitna gympadojor.

När bussen hämtat alla turisterna lämnar vi Calafate som på fem år växt från sju tusen till tjugo tusen invånare. Landskapet är kargt och ödsligt. Några fårfarmar ligger längs vägen. För arton år sedan hade vulkanen Hudson, på den chilenska sidan av Anderna, ett utbrott som spred aska över hela Patagonien. Det blev nådastöten för ullproduktionen som redan kämpade mot de syntetiska materialen på marknaden. Regionen sjönk ned i en lågkonjunktur och hämtade sig inte förrän klimatförändringarna fick världens media att fokusera på glaciärerna.

I dag har många av fårfarmarna renoverats och blivit «estancias» där turister hyr in sig och lever patagoniskt lantliv med helpension. Hästridning i bergen, laxfiske och vandringsturer är inkluderat i priset.

Efter en halvtimme stannar bussen till vid en bom och en nitisk vakt från nationalparken Los Glaciares kommer ombord.

Alla utlänningar måste betala 140 kronor i inträde.

Inhemska turister behöver bara betala fyrtio kronor.

Ryktet säger att presidentparet har kommission på inträdesavgiften.

Vägen smalnar av och ringlar fram längs bergsväggen. Den turkosblå sjön glittrar till mellan lärkträden. Soyeon tar upp sin kamera. När vi kommer fram till stenstranden vid Perito Morenos kompakta isvägg står tre katamaraner förtöjda och spyr ut diesel medan de första grupperna går ombord. Katamaranerna löper i skytteltrafik till andra sidan sjön där guiderna väntare.

— Welcome! Bienvenido, säger guiden och delar in grupperna efter språk.

De som inte har egna handskar med sig erbjuds låna arbetshandskar i gummi som skydd mot de vassa glaciärkanterna. En griffeltavla med ben ställs framför oss och guiden förklarar hur glaciärerna uppstått. Hon berättar om de fuktiga, hårda vindarna som blåser över Stilla havet och slår mot Anderna där luften snabbt kyls ned och blir till is. Vi får också vet att det patagoniska istäcket är världens tredje största. Endast Antarktis och Grönland har mer kompakt is.

När föreläsningen är klar ombeds vi att gå bort till stationen där stegjärn dinglar på träställningar. Soyeon trippar upp på bänken och sätter sig. Guiden tar tag i hennes ben och spänner fast stegjärnen under hennes nätta gympaskor.

— Det här var inte mycket till vandringskängor, ler guiden och tittar upp mot henne.

— Sorry, säger Soyeon blygt.

Vi formar oss i ett led och går ut på den knakande glaciären som varje dag rör sig en meter. Framåt. Vad många inte vet är att Perito Moreno växer lika mycket som den förlorar varje år. Den är faktiskt en av få glaciärer som ännu inte påverkats av klimatförändringen. Den räknas som stabil. Det är de andra 46 glaciärerna i det patagoniska istäcket som drar sig tillbaka i en oroande hastighet.

— Håll ihop ledet. Ingen får trampa utanför där jag går, uppmanar guiden och varnar för glaciärsprickor och jökelbrunnar som kan sträcker sig upp till sextio meter ned i glaciären.

Perito Morenos istäcke är 700 meter tjockt.

Jag går förbi en jökelbrunn och kan jag inte låta bli att titta ned. En underjordisk istunnel löper genom isen. Trillar man ned kommer man inte upp igen. Det isar till i magen. Bakom mig går Soyeon. Hon driver en websajt i Soül som säljer småkakor med seriefigursmönster till medelklassfamiljer. Sajten www.bebecookie.com har blivit en succé i Sydkoreas huvudstad. Vinsten reser hon upp.

— Jag försöker komma bort en gång om året. Förra året var jag i New York. I år valde jag Argentina för att jag älskar tango. Och när jag ändå var här tänkte jag att det var lika bra att se glaciärerna. Man vet ju inte om de är kvar nästa gång man kommer hit, ler hon.

Hon viftar bort att hennes eget resande skadar glaciärerna.

— Och du då. Hur har du kommit hit?

Framför mig vandrar skotten Nick och Arianna från Italien. De arbetar som simultantolkar vid EU-parlamentet i Bryssel och har lämnat vintern i Europa för att resa runt i Argentina en månad.

— Vi har varit nere i Eldslandet och ska luffa hela vägen upp till öknen i Salta. Vi avslutar med några dagar i Buenos Aires. Det är ju sommar på södra halvklotet nu, ler Arianna.

Paret har funderat över sina egna utsläpp.

— Visst, det är en paradox. Folk reser hit för att rädda glaciärerna, men i själva verket bidrar de till att de smälter mer. Vi tänkte på det innan vi åkte hit. Men kunde inte låta bli. Vi ville bort från vinter i Europa. Vi får väl vara miljövänligare när vi kommer hem, säger hon.

Guiden samlar ihop gruppen. Vi ska bestiga ett glaciärberg som bildas på istäcket. Hon visar hur vi ska gå upp för att inte halka ned.

— Gå som Kalle Anka. Ut med fötterna. Och tryck i stegjärnen rejält i isen. När ni sedan går ned på andra sidan så böj knäna och tryck i stegjärnen ännu hårdare. Okej?

Från toppen erbjuds en förtrollande utsikt. Den breda glaciärtungan, som är tre mil lång, löper ut i sjön Lago Argentino där den skapar en vackert naturfenomen. Den turkosblå sjön får glaciären att skimra i isblått. Perito Moreno ser ut som en stor Vicks blå-tablett.

— Okej. Nu vill jag att allesammans samlas här, säger guiden och vinkar ned oss.

Hon placerar ut låga glas på ett träbord mitt på glaciären. Hennes assistent hugger loss is från glaciären med sin isyxa och samlar i en hink.

— Nu ska ni för första gången få dricka en whisky där isen är äldre än whiskyn, ler hon och tar fram en flaska Famous Grouse ur ryggsäcken.

Den hundra år gamla isen knastrar till när hon häller whiskyn i de sexton glasen.

— Skål!

Klimatturisterna dricker.

— Det var banne mig den bästa whisky jag druckit på länge. Förvisso ingen äkta single malt. Men i alla fall äkta glaciäris, skrattar Nick från Glasgow.

På båten tillbaka sätter jag mig bredvid tjecken David. Han driver en IT-firma i Prag som säljer mobiltelefonlösningar till Öst- och Centraleuropa.

— Hörde du vad guiden sa. Glaciären växer lika mycket som den förlorar varje år. Argentina har skapat en hållbar turism. Vi behöver inte ha dåligt samvete, ler han och tar bilden på sig själv med Perito Morenos kalvande glaciärvägg i bakgrunden.

HENRIK JÖNSSON

2009-05-26

FAKTA

Den största glaciären i det patagoniska istäcket är Glaciar Upsala. Den är döpt efter Uppsala universitet som var den första institution som bekostade en vetenskaplig expedition till glaciären. Den svenske forskaren Percy Quensel nådde glaciären 1908 och Argentina valde att döpa glaciären efter det svenska universitetet. I dag är Uppsalaglaciären den som smält mest på grund av klimatförändringarna. De senaste tolv åren har glaciären tappat nio kilometer. Greenpeace använder Uppsalaglaciären som ett exempel i deras upplysningskampanj. De visar en bild före förändringarna då glaciären veckar ut sig i dalen mellan två berg och en aktuell bild när glaciären blivit en vik med turkosblått vatten. Forskarna är förbryllade över med vilken hastighet glaciären smälter.

— Det kan inte bara vara klimatförändringarna, menar Pedro Skvarca, glaciolog vid Antarktisinstitutet i Buenos Aires.

Nationalparken Los Glaciares tar varje dag emot 3 500 turister under högsäsong. De flesta är utlänningar och betalar fullt pris, 140 kronor. En bra dag får nationalparken in nästan en halv miljon kronor. Chefen för nationalparken, Carlos Corvalán, säger att pengarna går till att sköta om nationalparken. Överskottet används för att rusta upp andra nationalparker i Argentina.

— Tack vare Perito Moreno kan vi sköta om våra andra parker, säger chefen.

Han avvisar ryktet att presidentparet Kirchner även får en del av pengarna.

— Det här rör sig om så lite pengar. De har tillgång till mycket mer på annat håll, säger han.

Alexis Simunovic är turistchef i provinsen Santa Cruz och har hand om utvecklingen i Calafate. Han gläds över hur den utländska turismen ökade efter nyheterna om klimatförändringarna. På några år steg den med femhundra procent. Nu håller han på att lägga upp en plan för hur Calafate ska klara finanskrisen som gör att europeiska turister reser mindre.

— I år kommer vi att rikta in oss på mexikanska och brasilianska turister. De länderna har en stor medelklass som kan tänkas vara intresserad av att komma hit. När läget förbättras kommer vi åter att satsa full kraft på Europa, säger han.

El Calafate

Grundat: 26 november 1973

Befolkning: cirka 20 000, år 2001 hade Calafate 6 143 invånare.

Antal hotell: 154

Antal bäddar: 6 801

Antal restauranger: 74

Antal turister per säsong: 200 000

Säsong: oktober till april

Klimat: I januari kan dagstemperaturen nå 28 grader. På natten går temperaturen ned till 13 grader. I juli ligger dagstemperaturen kring en plusgrad. Köldrekordet är tolv minusgrader.

Källa: Sectretaría de Turismo, Santa Cruz